RSS Flöde

Etikettarkiv: Polisse

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Ännu en fransk toppfilm får SVT-premiär i kväll

Gudarochmänniskor

Så sent som i förra månaden släpptes den på nytt på svensk dvd och i kväll ger SVT oss chansen att se det gripande och djupt humanistiska moderna mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des Dieux) från 2010. Det är synnerligen glädjande detta att SVT på senare tid har haft den goda smaken att sända förhållandevis färska franska toppfilmer. För någon vecka sedan visade ju SVT Maïwenns Polis (polisse) från 2011.

Starttiden för Gudar och människor är 22:30 i SVT2. Här kan du läsa vad jag skrev om den i samband med återutgåvan på dvd i förra månaden.

En av huvudrollerna i filmen spelas, som synes på bilden ovan, av Lambert Wilson. Det blir mer om honom här på bloggen i nästa vecka. På fredag är det nämligen svensk biopremiär för den härliga men också melankoliska Cykla med Molière (Alceste à  bicyclette) som hade fransk premiär tidigare i år. Ett längre inlägg om den kommer om några dagar.

Missa inte en av förra årets absolut bästa filmer på SVT i kväll

polisse

Här kommer ett stekhett tv-tips inför lördagskvällen! Om du inte redan har sett den får du verkligen inte missa Maïwenns starka och känsloladdade polisdrama Polis (polisse i original) från 2011 som visas på SVT2 klockan 21.00 i kväll. Den hade svensk biopremiär så sent som i februari förra året vilket gör detta till en ovanligt tidig visning för att vara någon av SVT:s kanaler. Det är naturligtvis bara att tacka och ta emot. En liten varning på förhand dock: det här är inte den där typen av film som man sitter och slötittar på med ena handen i lördagsgodispåsen. Dels är ämnet så allvarligt, dels är det en film med ett myller av karaktärer vilket gör att man som åskådare behöver vara om inte på helspänn så i alla fall hela tiden uppmärksam för att riktigt hänga med. Så om du känner mer för lättsam underhållning om lördagskvällarna, verkligen inget fel i det, så är det bättre att spela in denna film och plocka fram den när tillfället känns bättre. Missa den bara inte! Så här skrev jag om den i samband med biopremiären.

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Postat den

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!

Bric-a-Braquo?

Nu är det bara några få dagar kvar tills att årets Césargala går av stapeln. Som bekant är flera av skådespelarna i det nu i Sverige bioaktuella ypperliga franska dramat Polisse (eller Polis som den ju heter här) nominerade. Vilket är helt i sin ordning. Polisse är en skådespelardriven film och hela ensemblen imponerar stort. Bland de nominerade finns Nicolas Duvauchelle och Karole Rocher.

Du som har sett Polisse känner igen dem som Mathieu och Chrys, du vet de två som är partners på jobbet och där han så tydligt är förälskad i henne. För den som vill se mer av deras fina sampel finns mer att hämta. De båda spelar nämligen mot varandra i en annan imponerade produktion i polismiljöer, tv-serien Braquo vars första säsong faktiskt finns utgiven på svensk dvd.

Braquo är ytterligare ett bevis på något som jag har varit inne på förut här på bloggen, att fransk tv är på stark frammarsch. I likhet med Polisse är Braquo karaktärsdriven och jobbar mot en så stark verklighetskänsla som möjligt, men i övrigt skiljer sig de sig åt. I Polisse är poliserna idealistiska och drivs framåt av en stark känsla av att göra det rätta. I Braquo är det en betydligt smutsigare polisvärld vi dyker ner i.

I centrum för handlingen står en liten specialgrupp bestående av fem personer inom Parispolisen som länge fått jobba med mer eller mindre fria tyglar. Ledningen har sett mellan fingrarna för gruppens tveksamma metoder och snedsteg på fel sida av vad lagen säger är tillåtet eftersom den har visat upp exceptionellt bra resultat när det gäller brottsbekämpning.

Att brottsbekämpningen i sig delvis har bestått av lagbrott har setts som ett nödvändigt ont. Men när serien tar sin början är det slut på denna ändamålen helgar medlen-attityd. Några av cheferna högre upp i hierarkin och en synnerligen nitisk internutredare har bestämt sig för att sätta stopp för gruppens framfart. Kosta vad det kosta vill. De är lika benägna att gå utanför lagens råmärken för att sätta dit gruppen som den är för att sätta dit brottslingar. Det är som sagt en smutsig polisvärld som skaparen av Braquo, Olivier Marshal, tar oss med in i.

Braquo inleds med att Max, en av gruppens ledargestalter, i sin frustration under ett förhör tappar fattningen och utför en extremt våldsam handling. Det ger de personer som vill åt gruppen möjlighet att dra åt tumskruvarna när det gäller gruppen i allmänhet och Max i synnerhet. Det hela slutar med att Max tar livet av sig och att gruppen i sin iver över att försöka rentvå sin älskade kollegas namn snärjer in sig i ett nät av handlingar, den ena värre än den andra. Situationen blir värre och värre i en ständigt nedåtgående spiral av lögner och brottsliga handlingar. Hela tiden med en mer och mer desperat jagande internutredare efter sig.

Braquo är som sagt skapad av Olivier Marchal, en herre som efter många år som polis sadlade om och blev skådespelare/ manusförfattare/regissör. Hans filmer är ofta inspirerade av verkliga händelser som han varit med om under sina år som i tjänsten. Ett av hans adelsmärken är strävan efter en så realistisk känsla som möjligt och Braquo är ett typexempel på det. Den har jämförts med både The Wire och The Shield.

Jämförelsen med den förstnämnda (världens kanske allra bästa tv-serie om du frågar mig) är lite långsökt, men parallellerna med The Shield är många. Båda handlar ju om små polisenheter som inte drar sig för att töja på lagens gränser för att nå sina mål och om personer som mer eller mindre viger sina liv åt att stoppa dem.

Men det finns naturligtvis skillnader också. En uppenbar är miljöerna. The Shield utspelar sig i ett förvisso ruffigt men ändå hett och soligt Los Angeles. Färgskalan i fotot blir med automatik varm. Braquos Paris är lika grått, skitigt och deprimerande som karaktärernas sinnen.

En annan skillnad är ambitionsnivån i dialogerna. Där The Shields skapare Shawn Ryan siktar in sig på det närmast Shakespeareanska, och lyckas bra med det, sjunger Olivier Marshal återigen realismens lov – och lyckas även han. Två olika tillvägagångssätt med nästan samma fängslande resultat. Den övergripande jämförelsen mellan The Shield och Braquo faller dock ut till den förstnämndas fördel. Braquo dras med några för många besvärande klichéer för att riktigt stå sig i konkurrensen.

Den första säsongen av Braquo består av åtta avsnitt, fyra regisserade av Olivier Marshal och fyra regisserade av Frédéric Schoendoerffer, och bjuder på ständigt stegrande spänning. Braqou är en intensiv, närgången och svettig historia filmad med den äran med den i sammanhanget numer närmast obligatoriska handhållna kameran.

Dynamiken inom den under större delen av serien fyra personer starka gruppen är genomgående starkt skildrad och skådespeleriet håller mycket fin nivå. Karole Rocher och Nicolas Duvauchelle är lika bra här som i Polisse. Allra bäst är dock Jean-Hugues Anglade. Rollen som gruppens informelle ledare Eddy Kaplan är förmodligen hans livs bästa. Och då räknar jag in rollen som Zorg i Betty Blue. Få kan spela så luggsliten och eländig med sådan elegans.

Olivier Marshal har hittills in karriär hållit en ojämn nivå. När han är bra, som i Braquo och Fiender emellan (36 i original) är han mycket bra, medan han kan också vara direkt dålig också. Som i debutfilmen Gangsters. Hans senaste långfilm Les Lyonnais har jag inte sett än, men den återfinns bland de Césarnominerade så det är naturligtvis en film som jag ser fram emot att se.

Apropå att se fram emot, dvd-boxen med hela den andra säsongen av Braquo ligger därhemma och väntar på mig. Jag ska bara få tillräckligt med tid över för att kunna sätta mig och se så mycket som möjligt av den i ett svep (det är så jag helst vill se tv-serier). Det ser jag fram emot.

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.

Rapport från himmelriket 3

Då har det blivit dags för mig att summera 2012 års upplaga Göteborgs filmfestival. Festivalen tog formellt slut i går, men för egen del tog den slut i söndags. 21 filmer han jag till slut med. En lägre siffra än de senaste två åren, men samtidigt ett betydligt mer hanterbart antal filmer att verkligen ta in och smälta.

Efter det att jag vid festivalen för två år sedan satte nytt personligt rekord med 40 filmer sedda hade jag i ärlighetens namn lite svårt med att hålla isär alla intryck från de filmer jag sett under de 11 dagarna. Det flöt liksom ihop en aning.

Nåja. åter till sammanfattningen av årets festival. Som bekant satsade jag på att se så många som möjligt av de Césarnominerade filmer som visades under festivalen. Det visade sig att jag hann med alla. De flesta har jag skrivit om i mina tidigare rapporter, men det återstår två och dem tänkte jag ägna denna min sista rapport från festivalen åt. De två filmerna i fråga är nominerade i kategorin bästa debutfilm, en kategori som jag tycker att fler liknande filmgalor skulle ta med. Under Césargalan delas ju dessutom pris för bästa manliga- respektive kvinnliga hopp på skådespelarfronten ut och jag tycker att det är ett synnerligen trevligt drag att uppmärksamma debutanter eller andra lovande framtidsnamn på väg upp. Som sagt, något för fler att ta efter.

My Little Princess, jo den har faktiskt denna engelska originaltitel, är gjord av Eva Ionesco och är en självbiografisk berättelse om hennes egen uppväxt och säregna relation till sin mamma, en mamma som tämligen skamlöst men också en aning aningslöst utnyttjade sin dotter för sina egna konstnärliga syften. Evas mamma Irina, som var fotograf, övertalade under några års tid Eva att posera för henne, inte sällan i erotiska och utmanande poser. Konstnärliga bilder förvisso, men likafullt utmanande.

Det var bilder som när de ställdes ut eller publicerades i tidningar skapade stor kontrovers och som ledde till att vänner och omgivning vände sig mot Eva. Faktum är att bilderna fortsatt är ett problem för henne, eftersom mamman fortsätter att sälja dem till tidningar och publicera dem på nätet. My Little Princess handlar om Evas upplevelser, även om mamman och dottern i filmen får heta Hannah respektive Violetta.

My Little Princess är en snygg och stilsäker film, trots den självklart starka personliga känslomässiga laddningen i filmen darrar Eva Ionesco inte för en sekund på manschetten. Allra mest imponerad är jag över hennes sett att skildra mamman, eller ska vi kanske säga modersfiguren eftersom det trots allt är en spelfilm starkt inspirerad av Evas egna upplevelser men heller ingen regelrätt biografi. Även om porträttet av mamman inte direkt är insmickrande om man säger så, så är heller aldrig fördömande. Eva Ionescos huvudsakliga fokus i filmen ligger dock på dottern Violetta och hur hon försöker hantera den svåra situationen och moderns onaturliga förhållande till henne. Med hennes egna erfarenheter i bagaget är det naturligtvis inte särskilt överraskande att den skildringen känns trovärdig och övertygande rakt igenom.

Isabelle Huppert är sin vana trogen lysande, som klippt och skuren för att spela den kyliga och neurotiska mamman. Men den här gången får hon faktiskt finna sig i att hamna en aning i skymundan för den verkliga stjärnan i My Little Princess är Anamaria Vartolomei som är fullständigt briljant i rollen som dottern Violetta. Anamaria som bara var 10 år när filmen spelades in visar upp en häpnadsväckande mognad och spännvidd i sitt spel.

My Litte Princess är såklart ett sätt för Eva Ionesco att bearbeta sina upplevelser, en sorts terapi helt enkelt, men den håller sig hela tiden på rätt sida om den där viktiga gränsen mellan personligt och privat.

17 filles är en helt annan film. Där My Little Princess bjuder på visuellt överdåd i form av fint foto och fantastisk scenografi och snygga kostymer (den är för övrigt Césarnominerad även för bästa kostym) är 17 filles nerskalad och socialrealistisk. I likhet med My Little Princess är dock 17 filles baserad på verkliga händelser, i det här fallet något som inträffade i den lilla amerikanska kuststaden Gloucester i Massachusetts för några år sedan.

Sjutton flickor vid stadens high school ingick i en pakt att de skulle bli gravida och sedan hjälpa varandra att ta hand om barnen. Den här händelsen inspirerade systrarna Delphine och Muriel Coulin till att göra en film som ekar av såväl Gus van Sants Elephant som av Sofia Coppolas Virgin Suicides och Peter Weirs Utflykt i det okända. Systrarna flyttade handlingen från en hamnstad till en annan, från Gloucester i Massachusetts till Lorient i Bretagne. Ramhandlingen är direkt hämtad från den verkliga förlagan. Skolans populäraste tjej blir oplanerat gravid och som en sorts handling av lojalitet med henne beslutar sig sexton andra tjejer att ingå en pakt och också bli gravida. Lärarna och föräldrarna står helt oförstående till hela och vet inte hur de ska agera.

17 filles är en på ytan okomplicerad film, enkelt och rakt iscensatt. Hela filmen genomsyras av en naturlig och äkta tonträff, inte minst i dialogerna. Vilket till stor del beror på den synnerligen imponerande ensemblen av till största delen filmdebuterande unga skådespelerskor som gör titelrollerna. Delphine och Muriel Coulin krånglar inte till det för sig, men det finns trots allt saker under den där ytan. 17 filles är en film om vänskap och lojalitet, men också om en ungdomsgeneration som i en alltmer dyster och negativ socioekonomisk verklighet tvingas leta efter andra utvägar.

En verklighet där framtidstro inte direkt är den dominerande känslan. Och den handlar naturligtvis dessutom om glappet mellan ungdoms- och föräldragenerationer. Det har naturligtvis gjorts bättre filmer på temat, men 17 filles håller bra nivå även den. Även om filmen bottnar i viss dysterhet och bristande framtidstro så är filmen i sig ett löfte om en bra framtid. För den franska filmen i alla fall, för 17 filles är sprängfull av talang. Såväl när det gäller skådespel som regi.

Sällan eller aldrig har jag varit så väl förberedd inför en Césargala som nu. Åtminstone inte när det gäller att ha sett så många som möjligt av filmerna. I dag var jag dessutom på en pressvisning av Polisse, den film som fått flest nomineringar och som får svensk biopremiär på fredag. Jag återkommer till den lite senare i veckan men kan redan nu avslöja att jag tyckte att den var bra, riktigt bra. När det gäller Césargalan så går den av stapeln fredag den 24 februari. Då får vi se vilka som får de åtråvärda priserna. Det ska bli spännande.

När det gäller priser och filmgalor så kan jag tillägga att Les Géants som jag skrev om i den första rapporten från festivalen blev den stora vinnaren när Magrittegalan genomfördes i helgen. Bouli Lanners film tog hem fem priser, bland annat för bästa film och bästa regi. Magrittepriset instiftades i fjol efter att det att det förra Belgiska filmpriset Prix Joseph Plateau lades ner för några år sedan.

Därmed knyter jag ihop säcken när det gäller Göteborgs filmfestival 2012. Jag såg naturligtvis inte bara frankofona filmer under de elva dagarna (det görs ju faktiskt bra film på andra håll i världen också 😉 ), men de hör inte hemma på den här bloggen.

Rapport från himmelriket 2

Det är sannerligen inte lätt att få tiden, och kanske inte minst orken, att räcka till. Min ambition var helt klart att under veckan kunna ge åtminstone någon rapport till från den pågående filmfestivalen i Göteborg, men tiden och orken har helt enkelt inte räckt till. Det är lätt att bli som ett barn i en godisbutik och vilja plocka åt sig allt på en gång när man är på en filmfestival av den i Göteborgs storlek.

I stället för att sätta sig ner och för en stund reflektera en stund över vad man sett (och kanske blogga om det) blir det lätt så att jag i stället rusar vidare till en ny filmvisning. Detta varvat med ordinarie tidigt morgonjobb under några av festivaldagarna har gjort att jag inte kommit åt att blogga om mina senaste frankofona filmupplevelser här på festivalen förrän nu.

Häromdagen tog jag en dag i den franska Césargalans tecken och kikade på så många av de till årets gala nominerade filmer som visas under festivalen. Och det är några stycken. Av de fyra nominerade filmerna som jag lyckades klämma in under den aktuella dagen så var det Présumé Coupable som gjorde starkast intryck på mig. Den är bland annat nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll och Philippe Torreton är verkligen lysande i denna synnerligen starka och vredesframkallande film. Jag håller Phillippe Torreton som, jämte Jean Dujardin, favorit att vinna priset. Även om Olivier Gourmet, vilket jag ska återkomma till senare i detta inlägg, är en annan stark kandidat.

Présumé Coupable bygger på verkliga händelser och skildrar Outreauaffären, den största rättsliga skandal sedan den berömda Dreyfusaffären som skakat Frankrike. Philippe Torreton spelar Alain Marécaux, en stillsam och ordentlig man vars liv förvandlas till en veritabel mardröm när han och hans fru plötsligt grips, anklagade för att vara en del i en omfattande pedofilring.

Med vetskapen om att de är oskyldiga och i tron att misstaget snabbt ska redas ut tar Alain, även om han naturligtvis blir både upprörd och skakad, det hela med viss ro. Den känslan försvinner snabbt när det visar sig att förundersökningen leds av en ung, karriärhungrig åklagare som i jakten på en meriterande och uppmärksammad fällande dom tycks synnerligen benägen att se mellan fingrarna när det gäller uppenbart motstridiga vittnesmål och avsaknad av teknisk bevisning. Tiden i fängelse blir längre och längre för Alain som samtidigt tvingas konstatera att hans liv utanför murarna bit för bit faller sönder. Vägen till upprättelse ser lång och tuff ut.

Att regissören Vincent Garenq naturligtvis står på de oskyldigt anklagades sida är uppenbart i filmen, men det är inget som påverkar den filmiska upplevelse på något vis. Han håller berättandet stramt och föredömligt nedtonat. Historien är så stark i sig att några förstärkande effekter bara hade kunnat göra skada. Garenq lyckas med små medel på ett perfekt sätt lyfta fram den klaustrofobiska känslan i Alains historia och det är med stigande grad av raseri och obehag man som åskådare får se del för del i det skandalösa händelseförloppet blottläggas.

Så var det det där med Olivier Gourmet. Han är alltså även han nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll. Detta för sin insats i filmen L’exercice de l’état. Filmen som med sina 11 nomineringar är en av Césargalans riktiga tungviktare, bara Polisse (som får svensk biopremiär nästa fredag) är värre med sina 13 nomineringar.

L’exercice de l’état är en intressant film, men jag blir inte riktigt klok på den. Det är en sorts politisk thriller, en historia om en politiker som trots en stark egen vilja sakta äts upp av systemet. Filmen inleds med en talande, febrig drömsekvens som förebådar vad som komma skall. Och just greppet drömsekvenser återkommer regissören Pierre Schöller till vid flera tillfällen. Det är ett grepp som delvis förvirrar mer än det klargör även om metaforerna som i öppningsscenen ibland är glasklara.

Huvudpersonen i filmen heter Bertrand Saint-Jean och är fransk transportminister. Den huvudsakliga handlingen i filmen rör sig kring spelet ett förslag att privatisera stationerna i det franska järnvägsnätet. Bertrands egen åsikt i ärendet är glasklar: han motsätter sig förslaget och går också ut offentligt och säger det. Men det finns andra starka viljor i regeringen som stöder förslaget och de båda sidorna drar sig inte för att spela ut varandra.

Pierre Schöller intresserar sig för det där interna politiska spelet, men även vad som händer men en enskild politiker när systemets kvarnar skoningslöst börjar mala. Det är en film som det inte är helt lätt att hänga med i. Den bjuder inte på någon action direkt, men tempot är ändå halsbrytande. Skådespelandet är mycket bra. Olivier Gourmet i huvudrollen har jag redan nämnt men Michel Blanc och Zabou Breitman är minst lika bra i sina mindre roller som nyckelpersoner i Bertrands entourage och de har båda helt i sin ordning blivit Césarnominerade i birollsklassen. Men som helhet är det alltså en aningen svårgreppbar film.

La guerre est declarée (som får svensk biopremiär den 20 april under namnet Slåss för livet) tog hem 6 Césarnomineringar och var dessutom Frankrikes Oscarsbidrag i år. Det är en handlingsmässigt gripande men formmässigt uppsluppen film om ett ungt par som drabbas av den kanske värsta av mardrömmar när det visar sig att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör. Ett chockartat besked som vänder upp och ner på deras liv och som sätter förhållandet på svåra prov.

Ämnet är naturligtvis becksvart, men manuset som Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som också spelar huvudrollerna) har skrivit utifrån egna erfarenheter siktar i första hand in sig på parets kamp för att trots allt finna livsglädjen och försöka förhålla sig positiva i den pressande situationen. Resultatet blir en med tanke på det tunga ämnet förbluffande ljus och lättsam film. Valérie Donzelli, som också har regisserat filmen, har satsat på att ge berättelsen en nouvelle vague-doftande ram som är vag i konturerna. Här finns stilgrepp som för tankarna till såväl Francois Truffaut som Jacques Demy. I bland fungerar det, andra gånger inte.

Det är såklart berömvärt att försöka ta sig an sitt ämne på ett nytt och annorlunda vis, men Valérie Donzelli lyckas inte fullt ut hålla sin film i styr. Den formmässiga uppsluppenheten går ibland ut över trovärdigheten och karaktärsutvecklingen är emellanåt underutvecklad. Vi får inte alltid nöjaktiga förklaringar till varför de inblandade agerar som se gör. La guerre ést declarée är en bra film, men skönhetsfläckarna drar ner helhetsintrycket. Jag ber att få återkomma och utveckla mitt resonemang kring sen här filmen i samband med den svenska biopremiären i slutet av april.

Den fjärde och sista filmen jag hann se den aktuella dagen på filmfestivalen var den egensinnige regissören Bertrand Bonellos senaste film L’Apollonide (Souvenirs de la maison close). Den visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och ståtar med åtta nomineringar inför Césargalan. Bonellos filmer brukar vara rena vattendelare, omöjliga att ställa sig neutrala inför. Antingen hatar man dem eller så om inte älskar dem så finner man dem fängslande och fascinerande. Som regel är de utmanande och provocerande i sitt ofta rättframma sätt att närma sig den kroppsliga lusten. I bland kliver han över gränsen han till det spekulativa, men när Bonello som här hela tiden håller sig på rätt sida är han en personlig och spännande regissör.

L’Apollonide påminner på flera sätt om det intressanta och stämningsladdade Canal+-producerade franska tv-dramat Maison Close, ytterligare ett av bevisen på att det händer en hel del spännande inom fransk tv-produktion just nu, inte bara för att båda utspelar sig i förfluten tid på en parisisk lyxbordell utan också i sitt anakronistiska sätt att använda sig av musik och kläder.

Det finns naturligtvis skillnader också. Som att Maison Close utspelar sig under Pariskommunen 1871 medan L’Apollonide utspelar sig i Belle Epoque-miljöer kring sekelskiftet några år senare. Det politiska spelet är mycket tydligare i Maison Close som i sitt sätt att skildra en politisk epok och samhälleliga omvälvningar med ett glädjehus som utgångspunkt påminner en hel del om amerikanska Deadwood.

Bertrand Bonello är nog så politisk men siktar in sig på något helt annat. L’Apollonide är en stämningsfull, lätt klaustrofobisk studie av objektifiering, förtryck, skönhet och inte minst genuspolitik. Den må utspela sig lite drygt 100 år tillbaka i tiden, men mycket av det som skildras är i överförd betydelse otäckt och sorgligt applicerbart på vårt moderna samhälle. Vilket Bonello också låter påskina i den på så många sätt tragiska slutscenen.

Det här är definitivt inte en film för alla. Någon egentlig handling eller dramaturgi saknas och Bonello förflyttar sig ofta i berättelsens kronologi, inte sällan utan helt tydliga övergångar. Men jag tror att de flesta kan uppskatta några av filmens stora tillgångar. Skådespelarna är genomgående utmärkta och scenografin och kostymerna magnifika. Jag hoppas få möjlighet att se den här filmen igen. Jag har nämligen en känsla av att den vinner på att ses flera gånger och att ännu fler av de subtila bottnar som finns i manuset då kommer att nå fram.

Det får avsluta den här rapporten från Göteborgs filmfestival. En dag återstår av årets upplaga. Känner jag mig själv rätt kommer jag att se till att även den kommer att bjuda på frankofona intryck.