Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Ännu en fransk toppfilm får SVT-premiär i kväll

Så sent som i förra månaden släpptes den på nytt på svensk dvd och i kväll ger SVT oss chansen att se det gripande och djupt humanistiska moderna mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des Dieux) från 2010. Det är synnerligen glädjande detta att SVT på senare tid har haft den goda smaken att sända förhållandevis färska franska toppfilmer. För någon vecka sedan visade ju SVT Maïwenns Polis (polisse) från 2011.

Starttiden för Gudar och människor är 22:30 i SVT2. Här kan du läsa vad jag skrev om den i samband med återutgåvan på dvd i förra månaden.

En av huvudrollerna i filmen spelas, som synes på bilden ovan, av Lambert Wilson. Det blir mer om honom här på bloggen i nästa vecka. På fredag är det nämligen svensk biopremiär för den härliga men också melankoliska Cykla med Molière (Alceste à  bicyclette) som hade fransk premiär tidigare i år. Ett längre inlägg om den kommer om några dagar.

Bric-a-Braquo?

Nu är det bara några få dagar kvar tills att årets Césargala går av stapeln. Som bekant är flera av skådespelarna i det nu i Sverige bioaktuella ypperliga franska dramat Polisse (eller Polis som den ju heter här) nominerade. Vilket är helt i sin ordning. Polisse är en skådespelardriven film och hela ensemblen imponerar stort. Bland de nominerade finns Nicolas Duvauchelle och Karole Rocher.

Du som har sett Polisse känner igen dem som Mathieu och Chrys, du vet de två som är partners på jobbet och där han så tydligt är förälskad i henne. För den som vill se mer av deras fina sampel finns mer att hämta. De båda spelar nämligen mot varandra i en annan imponerade produktion i polismiljöer, tv-serien Braquo vars första säsong faktiskt finns utgiven på svensk dvd.

Braquo är ytterligare ett bevis på något som jag har varit inne på förut här på bloggen, att fransk tv är på stark frammarsch. I likhet med Polisse är Braquo karaktärsdriven och jobbar mot en så stark verklighetskänsla som möjligt, men i övrigt skiljer sig de sig åt. I Polisse är poliserna idealistiska och drivs framåt av en stark känsla av att göra det rätta. I Braquo är det en betydligt smutsigare polisvärld vi dyker ner i.

I centrum för handlingen står en liten specialgrupp bestående av fem personer inom Parispolisen som länge fått jobba med mer eller mindre fria tyglar. Ledningen har sett mellan fingrarna för gruppens tveksamma metoder och snedsteg på fel sida av vad lagen säger är tillåtet eftersom den har visat upp exceptionellt bra resultat när det gäller brottsbekämpning.

Att brottsbekämpningen i sig delvis har bestått av lagbrott har setts som ett nödvändigt ont. Men när serien tar sin början är det slut på denna ändamålen helgar medlen-attityd. Några av cheferna högre upp i hierarkin och en synnerligen nitisk internutredare har bestämt sig för att sätta stopp för gruppens framfart. Kosta vad det kosta vill. De är lika benägna att gå utanför lagens råmärken för att sätta dit gruppen som den är för att sätta dit brottslingar. Det är som sagt en smutsig polisvärld som skaparen av Braquo, Olivier Marshal, tar oss med in i.

Braquo inleds med att Max, en av gruppens ledargestalter, i sin frustration under ett förhör tappar fattningen och utför en extremt våldsam handling. Det ger de personer som vill åt gruppen möjlighet att dra åt tumskruvarna när det gäller gruppen i allmänhet och Max i synnerhet. Det hela slutar med att Max tar livet av sig och att gruppen i sin iver över att försöka rentvå sin älskade kollegas namn snärjer in sig i ett nät av handlingar, den ena värre än den andra. Situationen blir värre och värre i en ständigt nedåtgående spiral av lögner och brottsliga handlingar. Hela tiden med en mer och mer desperat jagande internutredare efter sig.

Braquo är som sagt skapad av Olivier Marchal, en herre som efter många år som polis sadlade om och blev skådespelare/ manusförfattare/regissör. Hans filmer är ofta inspirerade av verkliga händelser som han varit med om under sina år som i tjänsten. Ett av hans adelsmärken är strävan efter en så realistisk känsla som möjligt och Braquo är ett typexempel på det. Den har jämförts med både The Wire och The Shield.

Jämförelsen med den förstnämnda (världens kanske allra bästa tv-serie om du frågar mig) är lite långsökt, men parallellerna med The Shield är många. Båda handlar ju om små polisenheter som inte drar sig för att töja på lagens gränser för att nå sina mål och om personer som mer eller mindre viger sina liv åt att stoppa dem.

Men det finns naturligtvis skillnader också. En uppenbar är miljöerna. The Shield utspelar sig i ett förvisso ruffigt men ändå hett och soligt Los Angeles. Färgskalan i fotot blir med automatik varm. Braquos Paris är lika grått, skitigt och deprimerande som karaktärernas sinnen.

En annan skillnad är ambitionsnivån i dialogerna. Där The Shields skapare Shawn Ryan siktar in sig på det närmast Shakespeareanska, och lyckas bra med det, sjunger Olivier Marshal återigen realismens lov – och lyckas även han. Två olika tillvägagångssätt med nästan samma fängslande resultat. Den övergripande jämförelsen mellan The Shield och Braquo faller dock ut till den förstnämndas fördel. Braquo dras med några för många besvärande klichéer för att riktigt stå sig i konkurrensen.

Den första säsongen av Braquo består av åtta avsnitt, fyra regisserade av Olivier Marshal och fyra regisserade av Frédéric Schoendoerffer, och bjuder på ständigt stegrande spänning. Braqou är en intensiv, närgången och svettig historia filmad med den äran med den i sammanhanget numer närmast obligatoriska handhållna kameran.

Dynamiken inom den under större delen av serien fyra personer starka gruppen är genomgående starkt skildrad och skådespeleriet håller mycket fin nivå. Karole Rocher och Nicolas Duvauchelle är lika bra här som i Polisse. Allra bäst är dock Jean-Hugues Anglade. Rollen som gruppens informelle ledare Eddy Kaplan är förmodligen hans livs bästa. Och då räknar jag in rollen som Zorg i Betty Blue. Få kan spela så luggsliten och eländig med sådan elegans.

Olivier Marshal har hittills in karriär hållit en ojämn nivå. När han är bra, som i Braquo och Fiender emellan (36 i original) är han mycket bra, medan han kan också vara direkt dålig också. Som i debutfilmen Gangsters. Hans senaste långfilm Les Lyonnais har jag inte sett än, men den återfinns bland de Césarnominerade så det är naturligtvis en film som jag ser fram emot att se.

Apropå att se fram emot, dvd-boxen med hela den andra säsongen av Braquo ligger därhemma och väntar på mig. Jag ska bara få tillräckligt med tid över för att kunna sätta mig och se så mycket som möjligt av den i ett svep (det är så jag helst vill se tv-serier). Det ser jag fram emot.

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.