Löfte (i gryningen) som inte riktigt infrias

En påkostad filmatisering av Romain Garys storslagna och självbiografiska roman La Promesse de l’aube från 1960 ( som kom ut i svensk översättning under titeln Löfte i gryningen tå år senare) med starka namn i rollistan får det troligtvis att vattnas i varje frankofils mun.

Regissören Eric Barbiers filmatisering av romanen är den andra i ordningen och släpptes på hemmaplan i Frankrike för drygt ett och ett halvt år sedan och finns sedan någon vecka tillbaka utgiven på svensk dvd under den internationella titeln Promises At Dawn. Även om jag definitivt tycker att det är en sevärd film så infrias tyvärr inte riktigt allt det löftesrika kring den.

Till ytan finns inte mycket att anmärka på. Promises At Dawn är en snyggt iscensatt historia med ett ambitiöst och episkt anslag som påminner om gamla tiders storfilmer. Berättelsen om relationen mellan Roman Kacew (som Gary egentligen hette) och hans mamma Mina (som lyckas vara såväl stöttande och kärleksfull som överbeskyddande och krävande) under Romans händelserika liv är medryckande och underhållande.

Problemet är bara ett under den där välpolerade ytan ekar filmen lite tom. Eric Barbiers personregi brister en aning och det går ut över trovärdigheten i skådespelandet och dränerar berättelsen på psykologiskt djup. Pierre Niney gör vad han kan men känns inte helt i rollen som den vuxne Roman och Charlotte Gainsbourg tillåts (även om hon bitvis är lysande) spela över en del i sin tolkning av den dynamiska modern.

Men sevärt är det trots allt i högsta grad om du frågar mig och underhållningsvärdet för stunden är gott. Och snyggt är det verkligen. Kostymerna, den noggrant utformade scenografin och fotot håller hög klass och miljöerna är hela tiden trovärdiga vare sig det rör sig om de fattiga miljöer i 20-talets Polen där Roman och Mina levde under några av hans tidiga levnadsår, 30-talets Nice där Roman tillbringade sina ungdomsår eller de olika platser där Roman tjänade som flygare under andra världskriget.

Promises At Dawn är ett film som lämpar sig väl för god underhållning för stunden efter skymningen.

Snyggt värre men inte så mycket att Yv(es)-as över

Okej, det var en dålig ordvits där i rubriken, men jag kunde bara inte låta bli. 14 år i närheten av Göteborg börjar ta ut sin rätt. Jalil Lesperts bioaktuella biografiska film Yves Saint Laurent är en på många sätt oerhört kompetent film. Den är snygg, välagerad och har smått fantastisk scenografi. För att inte tala om kläderna, fattas bara annat med tanke på ämnet.

Men samtidigt är det en ganska platt film. Lite på samma sätt som Monica Z, den nu aktuella svenska succéfilmen om Monica Zetterlund, ser den rätt ut, låter rätt och underhåller men känns också en aning platt och ger framförallt ingen ny förståelse eller information kring de verkliga personer den skildrar. Det finns helt enkelt inte så mycket under den tjusiga ytan.

Utgångspunkten för Jalil Lesperts film är märkligt likt den i dokumentärfilmen Yves Saint Laurent: Den stora kärleken (L’Amour fou) från 2010, det vill säga att den börjar med att Yves Saint-Laurents livskamrat Pierre Bergé strax efter den store modeskaparens död auktionerar ut parets omfattande konstsamling. Och precis som i dokumentären är Pierre Bergé minst lika mycket av huvudperson som Yves Saint-Laurent själv.

Jalil Lespert har dessutom låtit Pierre Bergé i Guillaume Galliennes utmärkta tolkning ledsaga oss åskådare genom filmen i en voice over. Jalil Lespert handskas överhuvudtaget mycket varsamt med personen och myten Yves Saint-Laurent, lite väl varsamt kan man nog tycka.

De kontroversiella och problematiska drag han hade hastas liksom förbi i en film som är mer av pliktskyldigt redovisande och konventionell än fördjupande. Vi får inte veta något mer om Yves Saint-Laurent än vad som är allmänt känt och den ger sig inte alls på någon som helst förklaring om vad som drev honom.

Filmens stora förtjänster är som jag redan har varit inne på det följsamma och fina fotot, scenografin och kostymerna och skådespelandet. Guillaume Gallienne som spelar Pierre Bergé har jag redan nämnt och Pierre Niney är mycket bra som Yves Saint-Laurent. Dessutom ses ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare i mer eller mindre stora roller. Sedan gör det ju aldrig ont att se fina och chica Parismiljöer på stor duk. Om inte annat för det mig alltid att drömma mig bort till Paris för en stund och sämre sysselsättningar än att dagdrömma lite om Paris kan jag definitivt tänka mig.

Summa summarum är Yves Saint Laurent i mitt tycke en klart sevärd film även om jag skulle rekommendera dokumentären Yves Saint Laurent: Den stora kärleken alla dagar i veckan om jag tvingades välja.