En svåråtkomlig klassiker är tillbaka

Häromveckan kunde jag äntligen bocka av en film som länge legat högt på listan över filmer som jag skulle vilja se. Inte minst sedan den förra årtiondet i två stora omröstningar bland franska filmexperter slutat på en andraplats i rankingen över de bästa franska filmerna någonsin.

Mitt problem har varit att den varit förtvivlat svår att få tag på. Men så fick den häromåret nypremiär på bio hemma i Frankrike i en nyrestaurerad version och den har nu även gjorts tillgänglig att streama även här i Sverige.

Filmen jag talar om är Mamman och horan (La maman et la putain) i regi av Jean Eustache från 1973. Det var en film som delade sin publik och skapade kontrovers när den kom. De kritiska rösterna var många och filmen dömdes bland annat ut som vulgär. Men den fick också sin beskärda del av hyllningar och den kammade hem juryns stora pris och kritikernas pris vid filmfestivalen i Cannes.

Nu såhär femtio år senare är tongångarna kring den mer homogena och den lyfts mer eller mindre unisont fram som ett mästerverk och en klassiker.

Vad är då Mamman och horan för typ av film? Jo, en på många sätt väldigt typisk fransk sådan.

Det handlar om en kärlekstriangel mellan den arbetslösa unge mannen Alexandre och dennes två kärlekar i form av den moderliga sambon Marie och den sexuellt utlevande älskarinnan Veronika.

Det pratas, resoneras och intellektualiseras närmast oavbrutet under filmens omkring tre och halv timme långa speltid. Huvudsakligen är det Alexandre som pratar och även om det är en lång rad ämnen som behandlas så är temat sex, kärlek och relationer det dominerande.

Det som särskiljer Mamman och horan från filmer med liknade upplägg (och dem finns det ju en uppsjö av bara inom fransk film) är med den brutala rättframhet det skildras.

Jean Eustache har själv i intervjuer sagt att hans uttryckliga mål var att lägga sig så nära verkligheten som det är möjligt inom fiktionens gränser och i den kompromisslösa jakten på autenticitet överträffade han till och med sina berömda generationsfränder Maurice Pialat och Jacques Rivette.

Manuset till Mamman och horan byggde han kring sina erfarenheter från sitt verkliga förhållande med skådespelaren Françoise Lebrun, som spelar Veronika i filmen.

Filmen tar ett grepp om den samtid som den utspelas i och utspelas i ett Paris som alltjämt präglades av två omvälvande skeenden: Majrevolten 1968 och den pågående sexuella revolutionen.

Den chauvinistiske och självupptagne men samtidigt djupt neurotiske Alexandre, spelad av Truffauts favorit-alter ego Jean-Pierre Léaud, är vilsen i denna tillvaro och hans liv tycks huvudsakligen bestå i att utan tydlig riktning manövrera bland sina kärlekshistorier och att frekventera flera av Paris vänstra strands berömda kaféer.

Trion av skådespelare i de ledande rollerna kompletteras av Bernadette Lafont som spelar Marie och alla tre förtjänar att lyftas fram för sina insatser i detta skådespelarmässiga kraftprov. Att spela in filmen ska ha varit synnerligen tufft inte minst för att Jean Eustache ska ha varit oerhört krävande i sin regi.

En annan viktig faktor i filmen är det fina svartvita fotot signerat Pierre Lhomme, det gör sitt till för att ytterligare framhäva det nakna och intensiva känslospektrat i texten.

Mamman och horan är nog inte en film för alla smaker, men för den som är intresserad av fransk filmhistoria är den svår att komma runt.

Frankofili i metaform

Det är onekligen en hel del meta över det hela. Ett blogginlägg om en artikel om bloggen som blogginlägget publiceras på. Hursomhelst, i förra veckan publicerades denna artikel om mig och min frankofili i en av Borås lokala gratistidningar. Även om jag en gång i tiden valde radio för att jag trots allt trivdes bäst utanför blickfånget så är det väl bara att erkänna att det finns lite fåfänga och uppmärksamhetssökade även i mig. Begränsningarna i mitt tekniska kunnande gör dock att jag inte har hittat något sätt att publicera hela artikeln här på bloggen, de fick bli ett kort av den i stället, men för den som till äventyrs vill läsa den så finns den här: http://www.e-magin.se/paper/5hjm5rc8/popup/8

Och när vi ändå är inne på ämnet att rota i det förflutna. För en tid sedan, när jag rumsterade om bland några prylar i ett undanskymt skrymsle i lägenheten, hittade jag en pärm med utskrifter av mina filmrecensioner från min allra första tid som filmkritiker. I den mån jag egentligen kan kalla det jag höll på med då för filmkritik. Att bläddra i pärmen var en upplevelse av skräckblandad förtjusning. Eftersom jag är lite nostalgisk av mig så var det kul att ta en tur down memory lane, men flera gånger var det med blossande kinder jag konfronterades med min dåvarande smak och analytiska förmåga.

Låt oss säga såhär: det märks att många av de där första recensionerna (pärmen omfattar alla mina recensioner mellan 1988 och 1990) är skrivna av en 16-åring som är mycket imponerad av att få gå gratis på bio och dessutom få pracka på andra sina åsikter om filmerna. Den allra första recensionen är en hyllning av Rambo III och några sidor senare vänder jag fram en tokhyllning av ett annat ”mästerverk”: Crocodile Dundee II. Som tur är så kan jag dock notera att jag hyfsat snart börjde utveckla en åtminstone något (allt är som bekant relativt) mer analytisk förmåga och inte framstår som lika förblindat lättimponerad av det där att få gå och se hur mycket film som helst.

Som av en händelse har en av filmerna som figurerar i pärmen nyligen kommit ut i nyutgåva på svensk dvd. Jag tänkte att jag här skulle bjuda på vad jag skrev och berättade i radio om den när det hade gått upp på den nu nedlagda Sandrew-biografen i Sundsvall i början av 1990. En liten varning är på plats innan jag börjar. Vid den tidpunkten var min känsla över hur mycket man bör berätta om en films handling i en recension inte (heller) helt utvecklad, så det föreligger viss spoilervarning. Här kommer så min recension av Camille Claudel (den ocensurerade varianten, jag besparar varken er eller mig själv de språkliga bristerna):

”Det var med viss bävan jag begav mig för att den här filmen. Jag var tveksam både till filmen som sådan och dess längd. Camille Claudel är två timmar och femtioåtta minuter lång! Nåja, nu gick jag illa fall i väg och såg den. Det ångrar jag inte i första taget. Camille Claudel är en fransk film som handlar om skulptören med samma namn. Mycket plats ägnas åt att skildra det stormiga förhållandet hon hade med den store skulptören Auguste Rodin.

I det avseendet är Camille Claudel en mycket fransk film med sina laddade kärleksscener. Egentligen skulle jag vilja dela upp den här filmen i två delar för den känns verkligen som två skilda filmer. De första nittio minuterna är ljusa, optimistiska och sprudlande levnadsglada. Det är under den tiden som Camille och Auguste fortfarande håller ihop. Här utspelas filmen i genuina franska sekelskiftesmiljöer vilket ger filmen en suggestiv realism som tilltalar mig.

Den andra halvan är den mer konstnärliga. Här är filmen mer mörk och den sänker sig till själslig nivå där Camilles psyke mer och mer bryts ned. Alltefter vad filmen lider blir hon mer och mer inåtvänd och isolerar sig från omvärlden i en ständig kamp för att vinna erkännande i skuggan av sin läromästare Rodin.

Camille Claudel är regisserad av den franske filmfotografen Bruno Nuytten. Det är mycket hans förtjänst att filmen är så vacker som den är. I Camille Claudel arbetar han mycket med skuggor kamerarbetet är mycket säkert. Ansvarig för den biten har Pierre Lhomme varit. Gérard Depardieu är mycket bra i sin tolkning av Auguste Rodin. Direkt suverän är Isabelle Adjani som Camille Claudel.

Hennes agerande drar ett mycket stort strå till stacken vad gäller filmens kvalitet. Det märks ideligen att Bruno Nuytten har Milos Forman som regiförebild för likheterna med mästerverket Amadeus är många. Vill du ha en filmisk upplevelse av nära på högsta klass så bör du se Camille Claudel. Avskräcks inte ac länden även om jag måste tillstå att den är något för lång. Den är väl värd att se. Betyg: 4″

Efter att nyligen ha sett om filmen kan jag konstatera att jag i det stora hela håller med mig själv av årgång 1990, även om jag naturligtvis skulle ha uttryckt mig annorlunda i dag. Inte minst när det genusmässiga perspektivet. I dag ser jag såklart att Camille Claudel är en film om en kvinnlig konstnär som inte bara har skuggan av sin läromästare att ta sig ur och slåss emot utan naturligtvis ett helt patriarkat och samhälle med massor av förutfattade meningar och konventioner kring hur en kvinna bör bete sig och vad en kvinna bör göra och kanske främst inte göra.

Camille Claudel är en gripande, stark och vacker film och Isabelle Adjani gör alltjämt förhäxande och uppslukande starkt porträtt i titelrollen. Och filmen är alltjämt en aning för lång. Men betygsfyran får stå kvar.

Med näsa för kvalitet

Dags att fira en milstolpe. BleuBlancRouge firar 200. Och detta det 200:e inlägget ägnar jag åt det senaste kapitlet i mitt pågående projekt att undersöka rötterna till min frankofili. En viktig del i detta projekt går ut på att jag ser om de filmer som en gång i tiden fick mig att älska fransk film.

Den här gången har jag tagit an den film som fick mig att verkligen och på riktigt allvar älska det franska spåket. Inte för att jag inte skulle ha gillat det tidigare, för det gjorde jag, men det var när jag på vårkanten 1991 såg Jean-Paul Rappeneaus filmatisering av Cyrano de Bergerac som steget från en fascination till ren förälskelse togs.

Att sedan skulle ta ytterligare dryga tio år innan jag tog tag i situationen och började plugga och lära mig franska säger mer om min egen bekvämlighet än kärleken till språket och det är en helt annan fråga.

Rappenaus version, som släpptes i Frankrike 1990, framstår för varje gång jag ser om den mer och mer som den ultimata filmversionen av Edmond Rostands klassiska pjäs. Manusbearbetningen, som är gjord av Jean-Paul Rappeneau själv i samarbete med Jean-Claude Carrière, är suveränt genomförd.

Scenversionen som i sin oavkortade form omfattar cirka 4 timmar har kokats ned till dryga två timmar film utan att för den skull egentligen tappa något på vägen. Originaltexten har också omarbetats och moderniserats en aning när det gäller det rent språkliga men rytmiken i dialogen, som alltjämt är på vers, är fortsatt suverän.

Det är en ren fröjd att bara lyssna på den här filmen. Vilket självklart också har en del att göra med att skådespelarna som framför den gör det så bra och inlevelsefullt. Gérard Depardieu gör i titelrollen det som förmodligen kommer att visa sig vara sitt livs roll. På sätt och vis är det heller kanske inte så konstigt att han briljerar just i den här rollen.

Det är trots allt en roll som han är som född för att göra. Komplexa karaktärer som kombinerar ett tufft yttre med en känsligt inre har ju varit något av hans paradgren och om man pratar om den typen av karaktärer så finns det få lika välskrivna som just titelrollen i Cyrano de Bergerac.

Men det är inte bara herr Dépardieu bland skådespelarna som förtjänar att lyftas fram. Anne Brochet gör en fantastisk Roxanne och Vincent Perez är utmärkt som Christian. De tre rollfigurerna är berättelsens nav och när de fungerar så suveränt bra som här så går det inte gärna att misslyckas.

Lägg därtill den finfina manusbearbetningen som jag redan har varit inne på, Jean-Paul Rappeneaus säkra regi, Pierre Lhommes vackra foto och inte minst Jean-Claude Petits fina musik och det är lätt att förstå att det här är en härlig filmupplevelse utöver det vanliga.

En film värdig en milstolpe som det 200:e blogginlägget på en frankofilblogg. Och när det gäller kärleken till det franska språket efter att ha sett om Cyrano de Bergerac citerar jag Tomas Ledin: jag är lika hopplöst förälskad nu som då.