Fråga mig inte varför, för jag har nämligen ingen aning, men jag fick för en tid sedan för mig att jag skulle se om den franska mjukporrklassikern Emmanuelle från 1974. Tycka vad man vill om den men den fyller definitivt sin plats i den franska filmhistorien. Med sina nära nio miljoner biljetter sålda bara i hemlandet är den en av de största kommersiella succéerna någonsin på de franska biograferna.
Den fick som bekant också flera uppföljare och otaliga efterföljare, så det var en film som satte avtryck. För egen del såg jag den för första gången i början av 2000-talet så den tillhör inte den där skaran av filmer som formade min frankofili. Definitivt inte eftersom jag inte gillade den. Inte då och inte nu.
Jag gjorde dock ett tappert försök att närma mig den stilbildande filmen med ett så öppet sinne som möjligt och det måste jag erkänna att den trots allt hade lite mer att erbjuda än vad jag kom ihåg. Det rör sig faktiskt om en film med en del ambitioner och pretentioner och trots att det är en väldigt (läs plågsamt) daterad film på de allra flesta sätt så är den inte helt utan relevans för vår samtid.
Med tanke på det sätt som konservativa och heteronormativa uppfattningar kring tvåsamhet, kärnfamilj och förhållandeformer idag ifrågasätts och debatteras ligger Emmanuelle med sina försök att filosofera (låt vara på kvasinivå, men ändå) och resonera kring den typen av frågor ganska rätt i tiden.
En välvillig tolkning av Emmanuelle är att det är en feministisk berättelse om en ung kvinnas upptäckt av sin egen, fria sexualitet. Problemet är bara att det är en manlig fantasiversion av den där sexuellt frigjorda kvinnan och därmed blir eftersmaken fadd.
En eloge ska dock regissören Just Jaeckin ha för att han ändå praktiserar någon form av less is more-approach till filmen vilket gör att den ytterst sällan känns totalt spekulativ. Dessutom utnyttjar han de exotiska miljöerna (filmen utspelas för den som inte redan visste det i Bangkok) tämligen effektfullt.
Bilden av själva thailändarna känns dock mer än lovligt kolonial, men det är en annan fråga. Att fotot är filmens allra starkaste beståndsdel kommer definitivt inte som någon överraskning med tanke på Just Jaeckins bakgrund som fotograf.
Summa summarum så var Emmanuelle inte heller den här gången någon särskilt angenäm upplevelse. Mer intressant som diskussionsunderlag än sensuell och erotiskt pirrande. Men ett visst svenskintresse finns det eftersom en av de ledande rollerna spelas av svenska Marika Green, faster till stjärnan Eva Green.
Och Pierre Bachelets musikaliska ledtema till filmen är trots allt fortfarande fint.
BleuBlancRouge 