RSS Flöde

Etikettarkiv: Philippe Noiret

Bonjour paresse

Postat den

Alex

Så här mitt i min egen semester känner jag att det är ett ypperligt tillfälle att skriva om en film som är en enda lång lovsång till lättjan och latheten; Yves Roberts klassiska komedi Alexandre – lyckans ost (Alexandre le bienheureux i original) från 1968. Det är en alldeles perfekt film att se en lugn och skön sommardag.

Titelns Alexandre är en lantbrukare på den franska landsbygden. Han hålls hårt av sin ambitiösa och stränga fru som varje dag ger honom mängder av arbetsuppgifter. Trots att han själv mest av allt bara vill ta det lugnt. När frun plötsligt dör i en bilolycka ser han sin möjlighet. Att göra ingenting alls. Han barrikaderar sig i sitt sovrum och låter sin trogna vän till hund varje dag springa iväg och hämta hem det han behöver i form av mat och annat. Alexandres beteende skapar dock ganska snart oro och bestörtning bland de andra invånarna i den lilla byn och de sätter i gång en kampanj för att försöka få honom tillbaka i gamla spår igen.

Alexandre spelas med bravur av Philippe Noiret som är som klippt och skuren för rollen. Det här var hans första riktiga huvudroll och ledde till ett större genombrott för honom. Alexandre – lyckans ost är också i mångt och mycket hans film. Hans och hundens. För på samma sätt som exempelvis i The Artist så lyckas den charmante fyrbente spjuvern i filmen sånär stjäla de scener den är med i. Noterbart är också att i en mindre roll i filmen syns Pierre Richard, som med stor framgång skulle komma att medverka i flera filmer av Yves Robert, i sin blott andra filmroll.

Alexandre- lyckans ost är en jovialisk och glad och livsbejakande film, fylld av härliga scener och dråpliga situationer. Manuset välskrivet och filmen skickligt och metodiskt iscensatt. Visst känns den emellanåt en aning daterad rent visuellt sett, den är ju trots allt från 1968, men den berör samtidigt teman som är universella och tidlösa.

Det som lämnar en viss bitter eftersmak är att det går att ha åsikter om den kvinnosyn som filmen förmedlar, framförallt i form av Alexandres tyranniska fru, men det är å andra sidan att läsa in för mycket och övertolka filmmakarnas avsikter. Det här är trots allt en ganska harmlös berättelse. Och dessutom en duktigt charmig sådan. De vackra och varma bilderna av det franska landsbygdslandskapet i Beauce gör naturligtvis inte upplevelsen sämre. Alexandre – lyckans ost är en film om att njuta av livet och att leva i nuet.

En brottsligt underhållande klassiker

Den 1 oktober skulle Philippe Noiret ha fyllt 82 år. Efter omkring 140 filmroller och otaliga framträdanden på de franska teterscenerna gick han i november 2006 ur tiden. Philippe Noiret var en av de verkligt stora och älskade franska aktörerna. Men för en svensk publik är han trots allt kanske mest känd för sin medverkan i en italiensk film, Giuseppe Tornatores underbara Cinema Paradiso från 1989. Och jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag också ofta automatiskt kommer att tänka på hans inspirerade tolkning av biografmaskinisten Alfredo när jag ser en bild på Philippe Noiret. (samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till de högre makterna för att det aldrig blev något av den amerikanska nyinspelning av Cinema Paradiso som planerades med Bruce Willis i Noirets roll och Macauley Culkin som pojken Salvatore, men det är en annan historia).

Men bland alla andra minnsevärda roller som Philippe Noiret gjorde så finns det en annan som jag förknippar honom lika starkt med som den i Cinema Paradiso, och det är den som den korrumperade men ändå älskvärde snuten René Boirond i Claude Zidis succéfilm Les Ripoux från 1984, eller Muta och kör som den typiskt märkliga, men för en gångs skull smått briljanta, svenska titeln fick bli. Det är en film som alltid har fungerat som något av ett lyckopiller för mig och när jag nu såg om den igen häromdagen var inget undantag till den regeln. Visst känns den på många sätt, liksom de flesta andra filmer som gjordes på 80-talet, i dag en aning daterad. Men faktum är att den för sin tid var så modern att det än i dag går att spåra vissa influenser från den i nutida fransk populärkultur. Trots att det i grund och botten rör sig om en ganska oförarglig komedi så är Muta och kör en tidig föregångare till exempelvis tv-serien Braquo som jag tidigare har skrivit om. Muta och kör var kanske inte först med det, men utan tvekan tidigt ute med en street smartness och åtminstone ambition att på ett mer realistiskt sätt närma sig livet på skuggsidan i den fanska huvudstaden. Och att göra en ohederlig polis så inte drar sig för att sätta dit en kollega för att själv klara sig helskinnad ur en situation till handlingens hjälte. Inte direkt moraliskt uppbyggeligt direkt, men utan tvekan underhållande. Lika skamlöst underhållande som karaktären René Boirond är. Att Muta och kör är mer än bara en komedi utan faktiskt har en allvarlig udd också understryks av att den förutom att den blev en stor succé rent publiks sett även gick hem hos kritikerna. Den vann också ett antal Césarstatyetter, bland annat för bästa film, så det är en film som har andra kvaliteter än bara sitt höga underhållningsvärde.

Handlingen kretsar som sagt kring den korrumperade polisen René Boirond som med sin glada humör och sin pragmatiska låt gå-attityd har lyckats göra sig populär såväl bland sina kollegor i det distrikt där han arbetar som hos det mer ljusskygga klientel han har i uppdrag att hålla koll på. Hans värld blir dock en aning mer problematisk då han en dag får en rättrådig paragrafryttare (spelad av en inspirerad Thierry Lhermitte) nyinflyttad från landsbygden som ny partner. Det säger sig självt att det är upplagt för rejäla kulturkrockar och att deras samarbete inte direkt flyter på helt problemfritt.

Muta och kör har som sagt åldrats en del, men håller ändå överraskande bra. Mycket av filmens styrka och charm ligger i det suveräna samspelet mellan Noiret och Lhermitte som slår det mesta av det som kan beskådas i de många likande amerikanska polisfilmer med en synnerligen omaka partnerduo i centrum för handlingen på fingrarna. Claude Zidis regi är dessutom rapp och manuset välskrivet. Muta och kör är helt enkelt väl värd att kolla upp om du ännu inte sett den.