Först och främst, försök att bortse från den usla ”svenska” titeln. Paris by Night, är något man förväntar sig att läsa på ett vykort men som titel på en av de bästa thrillerfilmerna som du kan se just nu, den släpptes på svensk dvd i förra veckan, är den naturligtvis helt förkastlig. Den franska originaltiteln Une nuit är kanske inte heller den vassaste eller mest säljande, men definitivt bättre. Om inte annat är det en korrekt beskrivning av vad det handlar om. Filmen utspelas nämligen under loppet av en natt.
I centrum i den på ytan enkla handlingen står polisen Simon Weiss. Han arbetar på sedlighetsroteln vid parispolisen och glider natten igenom runt och försöker hålla koll på den undre världen. Just den här kvällen har han fått en ny parter, eller snarare chaufför som skjutsar honom mellan nattklubbar och ljusskygga etablissemang.
Simon Weiss är en principfast men samtidigt korrumperad polis, det står snabbt klart och under nattens lopp konfronteras han med såväl smågangsters som polisens internutredare som har honom under uppsikt. Det blir en händelserik natt och våldet och en våldsam uppgörelse tycks hela tiden ligga på lut. Men Paris by Night är inte den dussinthriller som beskrivningen kanske skvallrar om.
Den saknar egentligen riktiga actionscener men är synnerligen spännande och intensiv ändå. Regissören Philippe Lefebvre jobbar skickligt med stämningsskapande och skruva upp spänningen på annat sätt. Den utmärkta dialogen och fina skådespelarinsatser, Roschdy Zem är smått briljant i rollen som Simon Weiss, bidrar också till att göra filmen så bra. Inspelad på plats, på riktiga nattklubbar och barer och med sin autentiska ton har den en dessutom en realism som ger den extra skärpa och udd.
Det finns en stil, elegans och melankoli i Paris by Night som åtminstone för mina tankar till den franska gangsterthrillerns mästare, Jean-Pierre Melville. Kanske allra främst då hans Bob le Flambeur från 1956. Riktigt så bra är inte Paris by Night men det är något i personteckningarna i den som liknar Bob le Flambeur på ett mycket tilltalande sätt. Och att jag ens jämför med och drar paralleller med den är i sammanhanget rejält beröm. Jean-Pierre Melville är en av mina absoluta favoritregissörer och Bob le Flambeur är i mitt tycke av hans bästa filmer.
Paris by Night gick lite i tysthet direkt till dvd här i Sverige. Jag tycker att det är en underskattad liten pärla som hade förtjänat större uppmärksamhet och att visas på stor duk.
BleuBlancRouge 