RSS Flöde

Etikettarkiv: Philippe de Broca

Magnifik Belmondo i vildsint och smått surrealistisk filmklassiker

Le Magnifique

Jean-Paul Belmondo och regissören Philippe de Broca gjorde ett antal filmer tillsammans. Flera av dem uppbär klassikerstatus i fransktalande länder (jag har tidigare skrivit om deras samarbete Mannen från Rio (L’homme de Rio), men är mer eller mindre okända eller rent av bortglömda i Sverige.

På lördag är det exakt 40 år sedan ett av deras finaste och bästa samarbeten Le Magnifique (Leva och låtsas dö på bio i Sverige) hade premiär i Frankrike. Tidigare i år släpptes den i en finfin nyutgåva på dvd i Frankrike och på den utgåvan kan man bland annat höra regissören Michel Gondry tala sig varm för den. Och det är lätt att se varför han gör det.

Eller låt mig i stället säga såhär: det är lätt att se hur mycket det här filmen har påverkat honom när det gäller hans personliga och egensinniga sätt att göra film. Vi talar om en film som känns väldigt mycket före sin tid med sitt vildsinta, surrealistiska och utflippade bildspråk och berättande.

Le Magnifique är en bitvis just magnifik film, framförallt den första timmen bjuder på fantastisk underhållning. Det är en berättelse som sömlöst och intrikat rör sig mellan två olika handlingsplan, mellan verklighet och fantasi. Men även om regissören Philippe de Broca på ett elegant och säkert vis navigerar mellan de olika handlingsplanen får berättelsens huvudperson, författaren François Merlin allt svårare att hålla isär dem.

Le Magnifique utspelar sig nämligen dels i den förföriska värld som François bygger upp i sina framgångsrika kioskromaner om den James Bond-liknande superagenten Bob Saint-Clar, dels i den på alla sätt alldaglige Francois gråa vardag som mest består i att han sitter vid köksbordet i sin slitna lägenhet i Paris och snabbskriver sina romaner på sin gamla skrivmaskin.

Alter egot Bob Saint-Clar, som han tydligt identifierar sig med, är allt som han inte är men förtvivlat vill vara. Gränsen mellan fiktion och verklighet blir mer och mer flytande för François, inte minst eftersom han bygger de ledande figurerna i berättelserna, såväl hjältar som skurkar, på personer i sin närhet.

Bob Saint-Clars ärkefiende är till exempel bara en lätt förklädd version av förläggaren som ständigt är på François och gnatar om deadlines och Bobs kärleksintresse är en version av den vackra grannkvinna som den försynte François i hemlighet suktar efter.

Av filmens inledning att döma så vore det lätt att tro att det bara skulle röra sig om en agentfilmsparodi, men någon simpel James Bond-rip off är det sannerligen inte. Det är en smart och välskriven historia med flera meta- och intertextuella nivåer och övergångarna mellan dem präglas av synnerligen snygga och påhittiga bildlösningar. Återigen: det är lätt att se varför Michel Gondry är en av den här filmens största fans. Jag kan tänka mig att även Spike Jonze har sett den några gånger.

Men det är inte bara på det berättartekniska planet som den här filmen imponerar. Det skådespelarmässiga går heller inte av för hackor. Jean-Paul Belmondo är i sitt esse och stortrivs helt uppenbart i rollen som François/Bob Saint-Clar och Jacqueline Bisset strålar i den kvinnliga huvudrollen.

Le Magnifique är en självmedveten, ironisk och framförallt ruskigt rolig och underhållande film. Tyvärr håller den inte riktigt samma höga nivå hela vägen. Att den tappar lite i fokus och fart och spretar en aning under den andra halvan kan möjligtvis bero på att manusarbetet kantades av osämja.

Komediveteranen Francis Veber som skrev originalmanuset var inte alls överens med regissören Philippe de Broca när det gällde hur den kvinnliga huvudkaraktären skulle utvecklas. Bråken ledde till Francis Veber lämnade projektet och in för att skriva om manuset kom istället Jean-Paul Rappeneau. Francis Veber blev så missnöjd när han fick se den färdiga filmen att han krävde att hans namn skulle tas bort från filmen. Det fick till följd att det faktiskt inte ges någon manuscredit överhuvudtaget, vare sig i för- eller eftertexterna.

Le Magnifique innehåller flera klassiska scener och den har en solklar plats i den franska populärkulturhistorien. Till exempel kan det nämnas att den franske discjockeyn och artisten Christophe Le Friant tog sitt artistnamn Bob Sinclar som en hyllning till filmen. För en svensk publik är Bob Sinclar förmodligen mest känd för hitsingeln Love Generation från 2005.

Indiana Jones 20 år tidigare

Postat den

emi_412724_mainstory1

Tidigare i år fyllde Frankrikes the king of cool Jean-Paul Belmondo 80 år. Jag vet inte om det är därför eller en ren tillfällighet men den senaste tiden har i alla fall ett antal av de bästa filmer som han har medverkat kommit ut i fina nyutgåvor på dvd i Frankrike. Däribland Philippe de Brocas banbrytande och alltjämt fantastiskt underhållande actionäventyr Mannen från Rio (L’Homme de Rio i original) från 1964, en film som var en stor inspiration, vilket Steven Spielberg aldrig hymlat med, till Indiana Jones-filmerna och som alltså föregick Jakten på den försvunna skatten med knappt 20 år. Mannen från Rio var i sin tur gravt influerad av flera av de klassiska Tintin-albumen. Och kärleken var besvarad. Tintinskaparen Hergé kallade den för den bästa Tintin-filmatiseringen, trots att den egentligen inte var någon sådan utan bara lånade element från några av albumen.

Det är alltså nästan 50 år sedan Mannen från Rio hade premiär och det vore att ljuga att påstå att den inte naggats lite i kanten av tidens tand, men den håller förbluffanda bra än i dag. Högklassiga stunts, ett välskrivet och roligt manus och inte minst en Jean-Paul Belmondo i charmig högform är saker som bidrar till det. Filmens fantastiska tempo är en annan sak som definitivt drar sitt strå till stacken. Filmen är dessutom oerhört intressant som tidsdokument eftersom en sekvens i den utspelas i Brasilia som vid tidpunkten för inspelningarna fortfarande höll på att byggas underden berömde arkiteten Oscar Niermeyers överseende.

Mannen från Rio handlar om soldaten Adrien som anländer till Paris för att under sin permission umgås med sin fästmö Agnès (spelad av en förtjusande Françoise Dorléac). Han anländer precis i tid för att få se henne bli kidnappad av några mystiska män. Adrien sätter genast efter henne för att rädda henne, något som snabbt får honom att hamna på ett plan till Rio – och mitt i en internationell stöldhärva som involverar några ovärderliga gamla statyetter från en påhittad inkaliknande urbefolkning och Agnès försvunna pappa som är expert på just denna befolkning.

Mannen från Rio innehåller mängder av fantastiska och härliga actionscener, varav flera syns i andra versioner i Jakten på den försvunna skatten, och är ett närmast perfekt alternativ för den som vill ha lättsam matinéunderhållning en sommardag. Det är påhittigt, rappt och roligt. Och framförallt inte tråkigt för en enda sekund. Alla fans av Indiana Jones-filmerna bör definitivt kolla in den här filmen. Jag håller tummarna för en svensk DVD-utgåva också. Något för Studio S eller Njutafilms kanske?