Den holländske provokatören Paul Verhoeven är tillbaka med ännu en för honom typisk europeisk arthouse-film.
Fem år efter den Césarbelönade och Oscarnominerade Elle slår han till med ännu en franskspråkig film med en stark kvinnlig huvudroll.
Benedetta som filmen heter visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och i helgen fick den sin svenska biopremiär.
Det är en film som tydligare än många andra av hans filmer kombinerar hans huvudsakliga teman våld, sex och religion. De tre mest basala och huvudsakliga elementen i världen enligt honom.
Benedetta utspelas i ett pestdrabbat Toscana på 1600-talet och är löst baserad på den verkliga Benedetta Carlinis öde.
I den här versionen spelas hon av en briljant Virginie Efira som lyckas bemästra Verhoevens typiska blandning av satirisk udd, psykologiska subtiliteter och bombastiska penseldrag i berättandet.
Här är Benedetta en kvinna som i ung ålder placeras i kloster av sin förmögna familj. Hon plågas av syner och visioner av Jesus. Syner av ömsom olycksbådande och ömsom starkt erotiskt karaktär.
De sistnämnda lever hon ut i fysisk och köttslig form med en ung kvinna som får en fristad på klostret när hon tar sin flykt dit undan en våldsam man.
Synerna både fängslar och oroar den katolska kyrkan och när de sedan får fysiskt uttryck i form av stigmata stärker de Benedettas roll i klostret. Vilket hon utnyttjar till ett maktspel mot den stränga abbedissan. Men en stärkt maktposition ger också fler och mäktigare fiender.
Och över allt svävar hela tiden frågan om hon på riktigt står i kontakt med Jesus eller om hon hittar på.
Paul Verhoeven går sin vana trogen all in och håller inte igen vare sig när det gäller våld, sex eller annat. Det är en veritabel balansakt på gränsen till att bli för mycket och överlastat.
En balansakt som han i mina ögon klarar av. Mycket tack vara att det är det scener som tangerar gränser är gjorda med sån uppenbar humor.
Benedetta är dock en film som visat sig vara en vattendelare och den har rört upp känslorna rejält på sina håll. Men å andra sidan vore en Verhoeven-film inte just en sådan om den inte skapat kontroverser.
Rent hantverksmässigt är det en oerhört snygg film. Den religiösa symboliken i bildspråket är laddad och bildkompositionen är tydligt inspirerad av barockens måleri. Själva fotot förtjänar ett extra omnämnande.
BleuBlancRouge 