Modiano – överraskande, men så välförtjänt!

Det kliade i fingrarna att sätta mig ned och skriva detta inlägg direkt efter det att svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund i går kommit med det överraskande men glädjande beskedet att årets nobelpris i litteratur tilldelats den franske författaren Patrick Modiano. En riktigt körig och lång arbetsdag kom dock emellan. När jag närmare midnatt kom hem igen fanns ingen ork kvar. Men bättre sent än aldrig, som det brukar heta…

Jag har sedan åttiotalet haft som tradition att jag ska läsa minst tre böcker av den person som får Nobelpriset i litteratur. Ofta har det inneburit att upptäcka ett författarskap som jag inte riktigt hade koll på innan.

Så blir det nu inte i år. Patrick Modiano är en författare som jag har en hyfsat lång relation med – och som jag fängslas mycket av. Inför årets bokmässa i Göteborg hade jag lovat mig själv att inte köpa några böcker. Jag kom hem med två undantag: Dora Bruder, Patrick Modianos senaste och alldeles nyutgivna bok i svensk översättning var en av dem.

Det är alltid vanskligt att plocka ut en specifik bok ur ett författarskap, så för att göra det lätt för mig lyfter jag i detta sammanhang fram den bok av Patrick Modiano som jag läste senast (jag har inte hunnit ta mig an Dora Bruder än). Jag läste Lilla smycket (Le Petit bijou i original) under en av årets supervarma sommardagar. Den släpptes i Frankrike 2001 och kom i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag för två år sedan.

Precis som de övriga romaner av Patrick Modiano jag läst är Lilla smycket en kort och koncentrerad text. Hans språkbruk är rakt och okomplicerat och är i det avseendet en lättläst författare, men under den synbart enkla ytan finns det hos Modiano alltid väldigt mycket att upptäcka.

Det är tydligt att han väljer varje ord med stor omsorg och ser till att ladda dem med maximal betydelse. Och samtidigt som hans språkbruk är enkelt så är hans berättelser, beroende på hur man väljer att läsa dem, inte det.

De innehåller i stort sett alltid någon form av mystik eller en gåta som hämtad från kriminallitteraturen och det är långtifrån säkert att den får sin lösning. Han lämnar väldigt mycket till läsaren och själv tolka och fundera över. Mycket sker så att säga i mellanrummet mellan de ord han valt att sätta på pränt. Det är som om hans böcker egentligen är kondenserade och nedtrimmade 300-sidorsromaner där läsaren själv får fylla i de ord som Modiano utelämnat. Den minimalistiska stilen både fängslar och gäckar läsaren.

När jag läser Lilla smycket (och flera andra av Modianos böcker) kommer jag ofta att tänka på Paul Auster, en av mina verkliga husgudar på litteraturfronten. Precis som hos Auster spelar nämligen slumpen en stor och gåtfull roll i berättelsen. I detta specifika fall ett möte på det långa rullbandet som transporterar resenärer mellan tågbyten vid den enorma metrostationen Châtelet i Paris.

Berättarjaget (Modiano skriver nästan alltid i jagform), den 18-åriga Thérèse får där syn på en kvinna i en gul kappa. Den gula kappan får henne att dra sig till minnes en likadan gul kappa som hennes mamma, som sedan länge försvunnit ur hennes liv och påstås ha dött i Marocko för tio år sedan, brukade ha.

Thérèse följer efter kvinnan och när hon får syn på hennes anletsdrag blir hon övertygad om att det verkligen är hennes mamma. Det hela framkallar en serie smärtsamma minnen, de flesta av dem förträngda, och hon väljer att inte konfrontera kvinnan utan följer i stället efter henne. Lika mycket som en jakt efter den mamma hon så länge saknat blir det en färd in i henne själv.

Lilla smycket är en vacker och sorgsen roman som tar upp flera av de teman som alltid varit centrala i Modianos författarskap. Här finns funderingar kring minne, skuld och identitet. Högst närvarande är också, som nästan alltid, staden Paris. Att läsa Modiano är en fröjd för oss Parisfanatiker (och vem är inte det? 😉 ).

Staden Paris är nästan som en huvudperson i sig i Lilla smycket och trots den där fåordigheten i Modianos språk framkallar texten massor av bilder av staden, det blir som att via Modianos ord resa i sina egna minnen av staden och de områden berättarjaget rör sig i.

Lilla smycket är en stor liten roman som åtminstone hos mig har stannat kvar i minnet och (på ett positivt sätt) gnagt sedan jag läste den. Om du är obekant med Patrick Modianos författarskap och nu efter att han fått nobelpriset vill närma dig det är Lilla smycket ett ypperligt ställe att börja på.

En träffande betitlad riktig bladvändare till bok

SVT:s franska filmvecka går vidare och i kväll handlar det om Claude Chabrols Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir). Som jag skrev om den i måndags är jag lite kluven inför den. Det är en snillrikt uppbyggd och typiskt Chabrolskt effektiv politisk thriller om maktspel och korruption i maktens manliga korridorer. Så långt allt frid och fröjd.

Det jag tycker är lite problematiskt med filmen är att den trots att den har taggarna utåt mot de manschauvinistiska maktstrukturerna själv visar tydligt manschauvinistiska drag. Sättet på vilket Chabrol skildrar sin kvinnliga undersökningsdomare, och därmed verklighetens Eva Joly som rollfiguren är modellerad kring, lämnar åtminstone hos mig ganska besk eftersmak.

Rent generellt blev Chabrol under sina sista levnadsår allt mindre skarp och Maktens rus kan inte tillnärmelsevis mäta sig med hans främsta verk och den trötta polisthrillern Bellamy som blev hans sista film var sannerligen ingen vacker svanesång. I Maktens rus visar dock Chabrol åtminstone lite av sin gamla briljans, så det är definitivt en film väl värd att se. Inte minst för Isabelle Hupperts skull. Hon är i vanlig ordning magnifik.

Huvudämnet för mitt blogginlägg för dagen är dock inte någon film utan en bok. Jag fortsätter att försöka beta av ”att läsa”-högarna och fastnade den här gången för Vända blad (Retour à la ligne i original)av debutanten Julie Jézéquel var precis den typ av roman jag behövde i den situation med högar av olästa böcker att skuldmedvetet titta på travade på mitt sovrumsgolv. Vända blad är en synnerligen välvald svensk titel för denna bladvändare. Julie Jézéquel skriver rappt, enkelt och lättläst och berättelsen suger in mig direkt. Och det inte bara för att jag kan identifiera mig med att Léonard, den kvinnliga protagonistens tonåriga son, gärna äter Nutella skedvis direkt ur burken ;). De 218 sidorna bara svischar förbi.

Vända blad handlar om Clara Tallane, en tidigare framgångsrik manusförfattare som hamnat på onåd och gjort sig omöjlig inom tv-branschen. Hon är dessutom ensamstående mamma och lever tillsammans med nyss nämnde Léonard i en lägenhet i Paris. För att få in pengar till brödfödan får hon idén att erbjuda sina tjänster som spökskrivare. Den mystiske och slutne affärsmannen Bertrand Rosier nappar på erbjudandet och kontaktar Clara. Det visar sig dock att uppdraget inte blir det som hon tänkt sig. Herr Rosier vill nämligen inte att hon ska skriva någon regelrätt biografi, utan han vill att hon ska hitta på ett liv åt honom.

Det är alltid lite vanskligt att använda sig av andra referenser för att försöka beskriva en bok, film eller skiva. Upplevelsen sitter ju så mycket i betraktarens öga och en referens kan ju betyda något helt annat för en annan person, så ni får ta detta för vad det är värt, men Vända blad för min tankar till såväl Bridget Jones Dagbok som Paul Auster.

En mycket märklig kombination, jag vet, men jag gillar den. Liksom en Bridget Jones har Clara Tallane en enorm längtan efter att få höra till och att vara omgivningen till lags, vilket inte sällan leder till att hon ställer till det för sig. Men i andra lägen är hon en kvinna som verkligen vet vad hon vill. Dessutom spär en lagomt crazy bästa väninna på Bridget Jones-vibbarna.

Bertrand Rosier däremot är en karaktär som hämtad ur en Paul Auster-roman. Han är gåtfull, mystisk och på ett suggestivt sätt ganska konturlös. Vi hålls länge ovetande om hans bevekelsegrunder till hur han agerar. Det sätt på vilket Julie Jézéquel låter en berättelse i berättelsen bli en viktig del av boken genom att säga en hel del om sin huvudperson är också mycket Austerskt. Om jag säger att Paul Auster är en av mina absoluta favoritförfattare så förstår du säkert att det är beröm när jag i positiva ordalag plockar fram Austerreferenserna.

Blandningen av humor, mystik, spänning och vardagsrealism allt kryddat med en udd mediebranschsatir gör Vända blad till en synnerligen angenäm läsupplevelse. För att återknyta till SVT:s pågående franska filmvecka så ser jag dock inte Isabelle Huppert framför mig i rollen som Clara Tallane. Snarare typ Mathilde Saigner eller Marie-Josée Croze. Eller varför inte Julie Jézéquel själv? Hon är trots allt skådespelare också. Vad tycker ni, ni som läst boken?