Det franska biblioteket: Minnets utforskare 3

Det var ett tag sedan senast men nu är det återigen dags för en ny del i sektionen Det franska biblioteket, som är en genomgång av de 20 böcker som kulturtidskriften Télérama i somras listade som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker.

Den här gången ska det handla om nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder från 1997. Det känns extra lämpligt att skriva och tipsa om denna bok just i  dag eftersom den 27 januari är Förintelsens minnesdag.  En dag som sedan 1999 haft status som nationell minnesdag i Sverige.

Dora Bruder går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos honom ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterade som sagt nio år senare i boken Dora Bruder, som sedan några år tillbaka också finns utgiven i svensk översättning.

I Dora Bruder varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag.

Här handlar det om hans förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen i dag och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han var en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare

En dipp i såväl energi som inspiration har gjort att aktiviteten här på BleuBlancRouge har lämnat en del i övrigt att önska den senaste tiden, men nu är det dags för ett nytt livstecken: den andra delen av totalt 20 i den litterära pendang till Frankofiliskolan som jag kallat Det franska biblioteket.

Urvalet står den franska kulturtidskriften Télérama för, jag kommer att läsa (eller läsa om) de 20 böcker som den i somras presenterade som representanter för den moderna franska litteraturen i ett tänkt idealbibliotek på 100 böcker.

Den här gången gav jag mig i kast med Margurite Duras Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V Stein) från 1964. Den bok i vilken många menar att hon verkligen fann sin alldeles egna litterära röst. Och vilken röst det är! För varje bok av henne jag läser får jag svårare och svårare att förstå att hon aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Grundberättelsen är nog så enkel. På en bal på en semesterort blir den 19-åriga Lol vittne till hur hennes fästman inför hennes ögon förändras när en annan kvinna äntrar lokalen och det hela slutar med att han lämnar Lol för henne. Lol avskärmar sig från smärtan men händelsen sätter djupa spår i henne.

Ett stort antal år senare är Lol gift och har bildat familj, men lever på något sätt vid sidan av sitt eget liv och i skuggan av det som hände på balen. Då återser hon av en slump sin barndomskompis Tatiana som hon var med på den där olycksaliga balen och börjar följa efter henne.

Då får hon kontakt med bokens berättare, Tatianas älskare Jacques Hold, och mellan dem utvecklas en besynnerlig relation genom vilken hon till slut börjar närma sig den där monumentala förlusten hon drabbades av på balen.

Med sitt dröjande och knivskarpt karga, men samtidigt poetiska och vackra språkbruk borrar sig Marguerite Duras ner i kärlekens mest smärtsamma skrymslen och blottlägger ett psykologiskt avgrundsdjup. Det är en text som berör och öppnar upp för en mängd olika tolkningar och läsningar.

Själva språket är av stor vikt i berättelsen och flera gånger i berättelsen misslyckas Lol och de andra att sätta ord på känslorna de känner. Det är inte för inte som den berömde franske psykoanalytikern Jacques Lacan (som bland annat förde in lingvistiken som en viktig beståndsdel i sin teori kring psykoanalysen) älskade den här romanen.

Lol V. Steins hänförelse är en sån där bok som man bär med sig och funderar vidare på länge efter att man läst ut den. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den som första bok att ge sig i kast med om man för första gången ska närma sig hennes författarskap, för helt lättillgänglig är den sannerligen inte.

Samtidigt som den på ett sätt också kan vara ett bra ställe att börja på eftersom den har ett så vackert och för henne typiskt språk och rör ett av hennes centrala teman minnet och vårt förhållande till det. Ett tema som även andra franska författare firat stora framgångar med. Från Marcel Proust till Patrick Modiano, via Duras och Annie Ernaux. Den sistnämnda får vi anledning att återkomma till senare i Det franska biblioteket.

Ett senkommet tv-tips inför kvällen!

Med start klockan 22.15 i kväll visar SVT2 Louis Malles Lacombe Lucien. Det är en film som jag absolut tycker att du ska ta chansen att se om du ännu inte har gjort det.

Jag skrev om den i höstas i samband med att Patrick Modiano, som tillsammans med regissör Malle skrev filmens manus, just belönats med Nobelpriset i litteratur. Såhär skrev jag då:

”Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.”

Stor litteratur i det lilla formatet

Den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. I år är det dessutom exakt 70 år sedan den händelse som gör att det är just den 27 januari som högtidlighålls som förintelsens minnesdag inträffade. Det var detta datum 1945 som fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades.

Sedan 1999 har Förintelsens minnesdag haft status som nationell minnesdag i Sverige och den kommer att uppmärksammas på flera olika sätt på många olika håll i landet. Mitt tips för dagen blir att läsa nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder.

Den går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Patrick Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos Modiano ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterar 1997 i boken Dora Bruder, som sedan i höstas finns utgiven i svensk översättning av Elisabeth Grate förlag.

I boken varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag. Här handlar det om Modianos förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han är en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Louis et Patrick, c’est pas Malle ça

Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.

Modiano – överraskande, men så välförtjänt!

Det kliade i fingrarna att sätta mig ned och skriva detta inlägg direkt efter det att svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund i går kommit med det överraskande men glädjande beskedet att årets nobelpris i litteratur tilldelats den franske författaren Patrick Modiano. En riktigt körig och lång arbetsdag kom dock emellan. När jag närmare midnatt kom hem igen fanns ingen ork kvar. Men bättre sent än aldrig, som det brukar heta…

Jag har sedan åttiotalet haft som tradition att jag ska läsa minst tre böcker av den person som får Nobelpriset i litteratur. Ofta har det inneburit att upptäcka ett författarskap som jag inte riktigt hade koll på innan.

Så blir det nu inte i år. Patrick Modiano är en författare som jag har en hyfsat lång relation med – och som jag fängslas mycket av. Inför årets bokmässa i Göteborg hade jag lovat mig själv att inte köpa några böcker. Jag kom hem med två undantag: Dora Bruder, Patrick Modianos senaste och alldeles nyutgivna bok i svensk översättning var en av dem.

Det är alltid vanskligt att plocka ut en specifik bok ur ett författarskap, så för att göra det lätt för mig lyfter jag i detta sammanhang fram den bok av Patrick Modiano som jag läste senast (jag har inte hunnit ta mig an Dora Bruder än). Jag läste Lilla smycket (Le Petit bijou i original) under en av årets supervarma sommardagar. Den släpptes i Frankrike 2001 och kom i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag för två år sedan.

Precis som de övriga romaner av Patrick Modiano jag läst är Lilla smycket en kort och koncentrerad text. Hans språkbruk är rakt och okomplicerat och är i det avseendet en lättläst författare, men under den synbart enkla ytan finns det hos Modiano alltid väldigt mycket att upptäcka.

Det är tydligt att han väljer varje ord med stor omsorg och ser till att ladda dem med maximal betydelse. Och samtidigt som hans språkbruk är enkelt så är hans berättelser, beroende på hur man väljer att läsa dem, inte det.

De innehåller i stort sett alltid någon form av mystik eller en gåta som hämtad från kriminallitteraturen och det är långtifrån säkert att den får sin lösning. Han lämnar väldigt mycket till läsaren och själv tolka och fundera över. Mycket sker så att säga i mellanrummet mellan de ord han valt att sätta på pränt. Det är som om hans böcker egentligen är kondenserade och nedtrimmade 300-sidorsromaner där läsaren själv får fylla i de ord som Modiano utelämnat. Den minimalistiska stilen både fängslar och gäckar läsaren.

När jag läser Lilla smycket (och flera andra av Modianos böcker) kommer jag ofta att tänka på Paul Auster, en av mina verkliga husgudar på litteraturfronten. Precis som hos Auster spelar nämligen slumpen en stor och gåtfull roll i berättelsen. I detta specifika fall ett möte på det långa rullbandet som transporterar resenärer mellan tågbyten vid den enorma metrostationen Châtelet i Paris.

Berättarjaget (Modiano skriver nästan alltid i jagform), den 18-åriga Thérèse får där syn på en kvinna i en gul kappa. Den gula kappan får henne att dra sig till minnes en likadan gul kappa som hennes mamma, som sedan länge försvunnit ur hennes liv och påstås ha dött i Marocko för tio år sedan, brukade ha.

Thérèse följer efter kvinnan och när hon får syn på hennes anletsdrag blir hon övertygad om att det verkligen är hennes mamma. Det hela framkallar en serie smärtsamma minnen, de flesta av dem förträngda, och hon väljer att inte konfrontera kvinnan utan följer i stället efter henne. Lika mycket som en jakt efter den mamma hon så länge saknat blir det en färd in i henne själv.

Lilla smycket är en vacker och sorgsen roman som tar upp flera av de teman som alltid varit centrala i Modianos författarskap. Här finns funderingar kring minne, skuld och identitet. Högst närvarande är också, som nästan alltid, staden Paris. Att läsa Modiano är en fröjd för oss Parisfanatiker (och vem är inte det? 😉 ).

Staden Paris är nästan som en huvudperson i sig i Lilla smycket och trots den där fåordigheten i Modianos språk framkallar texten massor av bilder av staden, det blir som att via Modianos ord resa i sina egna minnen av staden och de områden berättarjaget rör sig i.

Lilla smycket är en stor liten roman som åtminstone hos mig har stannat kvar i minnet och (på ett positivt sätt) gnagt sedan jag läste den. Om du är obekant med Patrick Modianos författarskap och nu efter att han fått nobelpriset vill närma dig det är Lilla smycket ett ypperligt ställe att börja på.