Brittisk erotisk klassiker i finfin fransk version

Den brittiske författaren D.H. Lawrences mest kända verk är naturligtvis Lady Chatterleys älskare, ett portalverk inom den erotiska litteraturen. Vad som kanske är mindre känt är att det var först den tredje versionen av samma berättelse som han skrev som gavs ut och nådde klassikerstatus.

Den franska filmen Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley i original) från 2006 är baserad på den andra versionen, John Thomas and Lady Jane. Det är en mycket fin, respektfull och sensuell version av berättelsen om den uttråkade brittiska överklasskvinnan som i tiden just efter första världskriget faller för skogsvaktaren på den stora lantegendom hon bor.

Hennes man har återvänt från kriget invalidiserad och ser henne mer som ett sällskap än något annat och visar inget större intresse för henne. Under en promenad i skogen träffar den sexuellt frustrerade Lady Chatterley den kärve och aningen råbakade skogsvaktaren och sakta men säkert börjar något att spira mellan dem. Det hela är naturligtvis inte okomplicerat, de är gifta på varsitt håll och dessutom finns där en på den tiden i stort sett oöverstiglig klassklyfta mellan dem.

Regissören Pascale Ferran tar god tid på sig att berätta sin historia, filmen klockar in på strax under tre timmar, och förhåller sig nära originaltexten. Hon bygger med relativt enkla medel sakta och effektivt upp stämningen. Trots att det, så småningom, rör sig om kraftiga känslor som sätts i svall så är det en återhållsam, långsamt berättad och avskalad film. Något som jag tycker passar berättelsen utmärkt.

Ett genomgående problem när det gäller erotiska skildringar på film är att de är övertydliga men Pascale Ferrans Lady Chatterleys älskare låter en hel del (även om den innehåller sin beskärda del av nakenhet) vara outtalat. Hon jobbar effektivt med tystnader, blickar och ett bildspråk mättat med metaforer och symbolik från naturen. Själva fotot är enkelt, men ofta svindlande vackert och dröjande vid detaljer. Marina Hands är lysande i huvudrollen och fångar perfekt alla de motstridiga känslor som forsar genom den komplexa karaktär som Lady Chatterley är.

Lady Chatterleys älskare blev den stora vinnaren vid Césargalan 2007. Den vann totalt fem priser: bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa foto, bästa kostymer och bästa manus baserat på annat material. De fyra sistnämnda känns befogade men även om jag tycker väldigt mycket om den här filmen så tycker jag att priset för bästa film kanske inte var helt välförtjänt.

2006 var ett starkt filmår i Frankrike och Lady Chatterleys älskare snuvade priset framför näsan på, i mitt tycke, lite vassare filmer som Infödd soldat (Indigènes) och framförallt Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.