Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.
Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.
Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.
Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.
Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.
Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.
Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.
Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.
I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.
När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.
BleuBlancRouge 