Overdose – fransk rekordfilm som underhåller för stunden

Den före detta polisen Olivier Marchal har sedan han bytte bana i livet och satsade på en karriär inom film och tv i stället sakta men säkert gjort sig ett namn som är ett av de starkaste inom fransk kriminalfilm på den här sidan millennieskiftet.

Han rör sig med bara få undantag i samma sorts universum och i liknande berättelsen, så till den grad enträget att man nästan kan påstå att han i sig själv är en sorts genre. Den främsta skillnaden mellan hans filmer och tv-serier är kvaliteten på dem som kan variera.

Några rejäla toppar har det blivit, med vassa Fiender emellan (36, Quai des Orfèvres) från 2004 och polisserien Braquo som de främsta kronjuvelerna i filmografin, men också några riktiga bottennapp.

Hans senaste skapelse heter Overdose och är gjord för franska Prime Video där den lanserades stort för ungefär en månad sedan. Lyckat får man dessutom säga eftersom den redan slagit rekord genom att vara streamingplattformens mest sedda icke engelskspråkiga film hittills.

I det avseendet är det alltså en succé men kvalitativt då? Ja, jag skulle placera in den som en mittenfilm i Marchals filmografi. Det är definitivt hans mest ambitiösa film på ett tag, men ambitionerna rinner ofta ut i sanden.

Ursprungligen var tanken att historien skulle berättas i form av en tv-serie men de planerna gick om intet och istället blev det en lite drygt två timmar lång film av det hela. Anslaget är dock det av en tv-series, något som inte riktig gifter sig med formen av en vid det här laget medellång film.

Känslan är att man velat få med allt från den tänkta tv-serien och hafsat sig igenom de nödvändiga förkortningarna av manuset. Resultatet blir en film som inte riktigt hänger ihop och som innehåller några rejäla luckor. Att manuset dessutom är klichétyngt värre hjälper sannerligen heller inte till.

Men det finns en del saker med filmen som funkar också. Det är ofta påkostat och snyggt rent produktionsmässigt och jag gillar ambitionen att väva samman två parallella handlingsspår, även om det inte lyckas hela vägen.

Overdose handlar dels om Sara som leder en grupp narkotikapoliser i Toulouse och är på jakt efter en spansk liga som står bakom en stor del av narkotikasmugglingen till regionen, dels om Parispolisen Richard som i sin tur leder utredningen av en brutalt dubbelmord på ett barnsjukhus i staden. Två utredningar som ska komma visa sig ha anknytning till varandra.

Jakten på den spanska ligan utvecklar sig snabbt till en livsfarlig jakt i hög hastighet och mot klockan, för det finns flera inblandade med känslomässiga band till varandra.

Själva actiondelen av berättelsen klarar Olivier Marchal av bra, men när han försöker sig på emotionellt djup (och det gör han) går det sämre. Mycket på grund av det jag tidigare varit inne på: att det lite hafsiga manusbygget inte ger utrymme till det.

Summa summarum blir Overdose i mina ögon en film som sannerligen inte är omistlig på något vis, men som man kan se för en stunds actionfylld och testosteronstinn underhållning som man inte ska syna alltför noga i sömmarna.

Glöm Paris,Texas här är Bronx, Marseille!

Att se en film av den franske filmmakaren Olivier Marchal är lite som att se en Beck-film, därmed inte sagt att de påminner om en sådan, man får exakt vad man kan vänta sig utifrån ett på förhand bestämt format.

Det är med bara enstaka undantag mörka och hårdkokta kriminalfilmer med en eller flera av följande ingredienser: korrupta poliser, rättrådiga poliser med oortodoxa metoder, brutala maffiakonstellationer och en överdos av testosteron. Hans senaste film Bronx, gjord för Netflix och nyligen släppt där, prickar in hela bingobrickan.

Den utspelas i Marseille och handlar en grupp poliser som tar lagen i egna händer när de hamnar i skottlinjen mellan två rivaliserande klaner å ena sidan och sina överordnade å den andra. Dessutom tyder mycket på att korruptionen inom de egna leden är utbredd. Det börjar med en brutal attack mot en strandbar och därifrån fortsätter våldsspiralen att obönhörligen snurra neråt.

Som den före detta polis som därefter skolat om sig till skådespelare, manusförfattare och regissör Olivier Marchal är har han ett viss förtroendekapital att ta med sig till sina filmer. Han baserar dem ofta på egna erfarenheter vilket ger åtminstone viss trovärdighet. Ändå är hans filmografi fylld fågel, fisk och mittemellan. Bronx sorterar jag in i facket mittemellan.

Den känns mer genomarbetad manusmässigt än hans mindre lyckade filmer men besväras samtidigt av ett klichéstaplande som drar ner intrycket en aning. Dessutom är det svårt att skaka av sig känslan av vi sett detta från honom och andra, många gånger förr.

Till filmens pluskonto kan läggas att den är förhållandevis stramt hållen och undviker det värsta överspelet och att tempot genom berättelsen är bra. Rent hantverksmässigt fungerar den också klart nöjaktigt. Bronx bjuder på två timmars kriminalthrillerunderhållning för stunden. Men det är på sin plats att varna för att det är bitvis rejält våldsam och svartsynt cynisk sådan.

Och viss stjärnglans bjuds det också på. I mindre roller återfinns aktade skådespelarnamn som Jean Reno och Gérard Lanvin och Kaaris som är ett stort namn inom den franska rapscenen har en ledande roll. Som svensk kan man dessutom glädjas lite extra åt att Esbjörn Svensson trio hörs på filmens soundtrack.

Om man vill se en verkligt lyckad sida av Olivier Marchal ska man dock kolla in serien Braquo (som han förvisso bara skapat och skrivit manus till) och filmen Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004. Brottsplats: Lyon (Les Lyonnais) från från 2011 är heller inte så dum.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 4

Även om jag är en tillskyndare av fransk kultur i allmänhet och har en betydligt mer förlåtande attityd gentemot filmer på franska än från de flesta andra språkområden så går det inte undvika att jag någon gång emellanåt stöter på filmer som trots denna, kanske till och med för förlåtande, attityd ändå blir rejält besviken på.

För detta ändamål har jag underavdelningen ”Det kans ju inte bli vinst varje gång”. Som tur var så är det, som rubriken skvallrar om, är det bara för fjärde gången jag har känt mig nödgad att ta fram den. Å andra sidan så kanske det säger en hel del om hur förlåtande min attityd till fransk populärkultur är?

Kriminaldramat Hem till Ménilmontant (Un p’tit gars de Ménilmontant) från 2011 som släpptes på svensk dvd för en månad sedan visade sig vara en så trött klichéfest att jag har svårt att hitta några förmildrande omständigheter överhuvudtaget. Regissören Alain Minier är uppvuxen i de kvarter i den parisiska stadsdelen Ménilmontant som han skildrar i filmen och det av honom själv skrivna manuset är inspirerat av verkliga händelser.

Med andra ord är det en film som säkerligen betyder mycket för honom. Det gör det hela än mer plågsamt att se det färdiga resultatet. För han har inte lyckats undvika en enda av de till buds stående klichéerna som det går att associera med den här typen av berättelse och den är fullständigt renons på originalitet.

Dessutom är själva hantverket rätt taffligt, framförallt i de våldsammare scenerna i filmen. Man skulle kunna tro att han borde ha kunna fått en och annan hjälpande hand med själva hantverket av Olivier Marchal som spelar huvudrollen. Den senare är ju själv regissör och har gjort några riktigt bra filmer i samma genre, men å andra sidan så har han också visat sig vara hysteriskt ojämn som regissör så den hjälpande handen kanske i så fall var mer av en stjälpande.

Hem till Ménilmontant handlar om den åldrade gangstern Jo (Olivier Marchal) som efter ett långt fängelsestraff återvänder till sina hemkvarter i just Ménilmontant. Han har någon sorts idé om att få ordning på sitt liv och försöka gottgöra saker som han försummat.

Bland annat vill han återknyta kontakten med sin före detta fru och deras gemensamma son, en son som inte har någon aning om att hans far är en annan person än den han tror. Men parallellt med försöken att slå in på en annan bana och rätta till tidigare misstag har han en sista, enkel sak på den tidigare brottsliga banan att ordna upp, men det förflutna vill inte ge med sig så lätt.

Det märks tydligt att Alain Minier vill berätta någon form av sedlärande och mörk historia om livet i storstadens utkanter, om hur våld föder våld och där brottslighet för många upplevs som den enda möjliga vägen ut ur fattighet och misär. I rätt händer hade denna berättelse, även om den inte innehåller något som vi inte sett förut, ändå kunnat lyfta. Men den potential som finns där ödeläggs snabbt på grund av att rollfigurerna är så illa skrivna. Det är svårt att engagera sig när ingen rollfigur känns på riktigt.

Det engagemang som Alain Minier högst troligen känner för sin berättelse drunknar i ett hav av klichéer och övertydlighet. Dessutom lämnar hans personregi en hel del i övrigt att önska. Med undantag för Olivier Marchal som genom sitt nedtonade och lite melankoliska skådespelande lyckas på fason på Jo är detta en förskräckligt illa skådespelad film.

Jag tycker inte om att komma med denna typ av råd men när det gäller Hem till Ménilmontant är min rekommendation till dig att du i stället ska se något annat. Polargenren som den kallas i Frankrike har en stark tradition i landet så det finns en uppsjö andra filmer som du kan se i stället. Varför inte Olivier Marchals briljanta Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004?

Ambitiös gangsterfilm i något för trång kostym

Den före detta polismannen Olivier Marchal som slog in på en helt ny bana och blev regissör, skådespelare och manusförfattare har jag varit inne på tidigare här på bloggen.

Bland annat i samband med att den första säsongen av den utmärkta och stentuffa polisserien Braquo, som han ligger bakom, släpptes på svensk dvd.

Nu har sent omsider även Olivier Marchals senaste långfilm, Les Lyonnais från 2011, släppts i Sverige – även direkt till dvd. Brottsplats: Lyon som den har fått heta här är en brett anslagen och underhållande gangsterberättelse med verklighetsbakgrund.

Efter ett antal samtal med en av de personer som förekommer i berättelsen har Olivier Marchal skrivit ett manus som blandar verkliga händelser med fiktion.

Berättelsen utspelas på två tidsplan men med samma rollfigurer i centrum. Parallellt med att vi i nutid får följa de åldrade och grånade medlemmarna i ett gangstergäng så får vi också se hur gänget under det tidiga 70-talet växte sig starkt och manövrerade sig upp i den undre världens hierarki.

Det nutida handlingsspåret följer gängets ledare Edmond Vidal (som är den vars berättelse har legat till grund för manuset). Han försöker leva ett lugnt och ordnat liv och har lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tror han. För plötsligt dyker en gammal vän från förr upp och det sätter hela situationen i gungning.

Man kan inte direkt anklaga Olivier Marchal för att slå någon sorts rekord i originalitet här, med sina teman om lojalitet, broderskap och hämnd är Brottsplats: Lyon inne på marker som otaliga andra gangsterfilmer tidigare trampat upp massor av stigar på.

Men det går heller inte att sticka under stol med att han är en skicklig hantverkare och kan utföra klichéerna väl. Men kanske är filmen ändå lite för snygg.

Gérard Lanvin, Tchéky Karyo och de andra i de åldrade versionerna av huvudkaraktärerna är lite sådär perfekt väderbitna och elegant grånade. De levererar förvisso stabila rollinsatser men blir ändå överglänsta av sina motsvarigheter i de yngre rollerna.

Olivier Marchals första manusutkast skulle ha motsvarat ungefär fyra timmar film, efter att ha filat en hel del på det och trimmat bort en hel del blev det till slut en film på drygt 90 minuter. Jag undrar om det kanske inte hade blivit bättre om man hade gått på det första utkastet och satsat på en miniserie för tv istället?

I den här versionen blir det lite rumphugget, även om korsklippningen mellan tidsplanen är snyggt utförd, och vissa skeenden inte tillräckligt utvecklade.

Det är en ambitiös berättelse han försöker sig på att berätta, men en långfilm i standardlängdformat var kanske inte den mest lämpade för att göra det. Ett långsammare berättarflöde med ännu mer tid för karaktärerna att utvecklas hade varit att föredra. Tro jag i alla fall.

Det känns som att det finns en hel del outnyttjad potential i berättelsen. Men återigen, Brottsplats: Lyon är en underhållande, snygg och hantverkssäker film som gott och väl motiverar att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Brottsplats: Lyon är inte den enda franska film som lite i tysthet skickats ut i de svenska dvd-hyllorna i förra veckan. Samma dag släpptes även Mathieu Kassovitz starka och skakande synnerligen politiska krigsfilm L’Ordre et la Morale, då under den internationella titeln Rebellion.

Den skrev jag om redan i maj förra året och du kan läsa vad jag skrev om den här. Två bra, den ena dessutom riktigt bra, franska filmsläpp på samma dag: det är verkligen inte fy skam.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 3

I väntan på att mitt paket från Frankrike med hans nya film Les Lyonnais i ska dyka upp (det har varit fast i de europeiska postsystemets limbo i två veckor nu) så ägnade jag mig i går åt att se Polisdistrikt 13 (Diamant 13) från 2009, en annan av Olivier Marchals produktioner. Som jag har varit inne på tidigare så håller Olivier Marchal en synnerligen ojämn nivå. När han är bra är han riktigt bra, men i gengäld kan han också vara riktigt dålig. Polisdistrikt 13 är tyvärr ett klockrent exempel på det senare.

Nu ska Olivier Marchal inte helt och hållet lastas för detta. Han har förvisso varit med och skrivit manuset och (över)spelar dessutom en av de ledande rollerna, men han har inte regisserat filmen. Det har den rutinerade tv-regissören Gilles Béhat gjort. Och det han har gjort är att regissera denna långfilm som om den vore en tv-film. Dessutom en dussinartad sådan.

Produktionsvärdet är i princip obefintligt. Det stinker lågbudget lång väg om det hela och ser billigt ut. Och inte blir det bättre av att mycket känns oerhört slarvigt, inte minst den stundom mycket märkliga klippningen.

För mig framstår det som tydligt att ingen av de inblandade har gått in i det här projektet med något större engagemang. Det verkar något som man gjort för att liksom ha något att göra i väntan på något annat. Det finns inga som helst ambitioner någonstans. Det kanske mest tydliga exemplet är på det som Gérard Depardieu gör sin huvudroll som polisen Mat till en närmast parodiskt klichériden bild av en den tuffa och hårdkokta snuten fast i en genomkorrumperad och mörk värld.

Jag hoppas innerligt att han för egen del gjorde det hela som en ironisk gest (jag finner ingen annan vettig förklaring till att en så rutinerad herre annars skulle gå med på att göra rollen så), men det finns inget i Gilles Béhats berättande som indikerar att han i sin tur på något sätt skulle vara ironisk. Polisdistrikt 13 har snarare en gravallvarlig aura över sig. Och det gravallvaret gör det hela så mycket mer skrattretande eftersom det är en så taffligt genomförd film.

Polisdistrikt 13 handlar om den bedagade kriminalaren Mat. En dag får han ett förslag från sin forna kollega Franck. Franck arbetar undercover och har infiltrerat en stor narkotikaring. När han nu har fått reda på att han är dödligt sjuk vill han ha Mats hjälp att råna knarkligan på en massa pengar. Bytet ska de dela och Francks hälft ska gå till att hjälpa hans familj när han dött. Mat tvekar och medan han gör det blir Franck dödad. Bevisen pekar dessutom mot Mat själv. Avstängd från sitt jobb tvingas Mat nu försöka ta reda på vad som har hänt för att rentvå sitt namn.

Som ni ser, detta är en typ av historia som har berättats många gånger förr. Inget nytt under spolen med andra ord. Polisdistrikt 13 bygger på en framgångsrik bok av Hugues Pagan (liksom Olivier Marchal själv före detta polis). Jag har inte läst den men man får väl utgå från att den är betydligt bättre än filmen (vilket böcker som regel är).

Precis som Marchal också har gjort så har Pagan använt egna erfarenheter inom jobbet som inspiration till sina verk. Med tanke på det är det lite märkligt att en film som Polisdistrikt 13 känns så konstruerad, onaturlig och helt enkelt inte trovärdig. Det är väldigt långt till den autenticitet och nerv som kännetecknar Olivier Marchal när han är som bäst. Så mitt råd till dig är att skippa Polisdistrikt 13 och se (eller se om) hans briljanta thriller Fiender emellan (36 i original) istället.

Och så hoppas jag för egen del att paketet med Les Lyonnais dyker upp snart. Och att filmen visar upp Olivier Marchal från sin bästa sida såklart.