Ett viktigt och mänskligt modernt franskt mästerverk aktuellt igen på svensk dvd

Den här veckan släpptes inte mindre än fyra filmer av frankofont intresse på svensk dvd. Tre som tidigare i år visats på bio här i Sverige och en som har några år på nacken och som nu kommer i nyutgåva på dvd.

De nyare, Foxfire, Krigets barn och Not Dead, har jag redan skrivit om här på bloggen men den lite äldre, Gudar och människor (Des hommes et des Diuex i original), har jag inte tagit upp tidigare och vill därför nu när den är aktuell igen ta tillfället i akt att göra det. För det rör sig om en film väl värd all uppmärksamhet.

Gudar och människor i regi av Xavier Beauvois premiärvisades inom tävlan vid 2010 års Cannesfestival och gjorde stor succé och belönades med Juryns stora pris, det efter Guldpalmen näst finaste priset i Cannes.

Framgångarna i Cannes var en smula oväntade men inte tillnärmelsevis lika överraskande som att filmen sedan också blev en stor publiksuccé, den toppade listan över sålda biobiljetter i flera veckor och blev till slut en av de mest sedda filmerna 2010, hemma i Frankrike.

Vi talar trots allt om en mestadels stillsam, introspektiv och ultrarealistisk film om åtta medelålders eller äldre trappistmunkar i ett kloster i Nordafrika. Inte direkt de ingredienser som brukar känneteckna en publikmagnet. Men det visade sig alltså att Xavier Beauvois mänskliga och fina film om några av livets stora frågor slog an något hos såväl kritikerna som de stora massorna.

Naturligtvis blev filmen hjälpt av att den är löst baserad på verkliga händelser som blev mycket uppmärksammade i Frankrike. Dessa verkliga händelser utspelades 1996 i Algeriet, under det där då rasande inbördeskriget. Sju franska munkar kidnappades från ett kloster och hittades senare avrättade. Än i dag råder det stor osäkerhet kring vad som egentligen hände och vilka som låg bakom det brutala dådet.

Med tanke på denna bakgrund är det lätt att tänka sig en spekulativ och brutal film men Gudar och människor är allt annat än just det. Den är som sagt löst baserad på de verkliga händelserna och försöker inte ens ge sken av att komma med den slutgiltiga lösningen på gåtan om vad som egentligen hände.

Xavier Beauvois är betydligt mer intresserad av att skildra den inre strid som de åtta munkarna förmodligen tvingades utkämpa. Det är en inkännande och synnerligen gripande film om tro och tvivel, medmänsklighet och försoning.

Stor del av filmen ägnas åt att långsamt och metodiskt skildra de fromma munkarnas asketiska vardag i klostret i Atlasbergen. Det handlar också om munkarnas fredliga tillvaro med invånarna i den närliggande algeriska byn och den viktiga del de spelade i deras vardag.

Men de i inbördeskriget framryckande islamistiska styrkorna sätter såväl invånarnas som munkarnas tillvaro under hot. Allt pekar mot en brutal uppgörelse och munkarna tvingas ta ställning till om de ska stanna eller fly. Och det är naturligtvis här de stora existentiella frågorna kommer in i spelet.

Xavier Beauvois skildring av munkarna är filmiskt lika asketisk som det liv munkarna levde. Det ekar en hel del av Robert Bresson i berättartempot och bildsättningen. Och precis som Bresson så ofta gjorde lyckas Beauvois med dessa små medel och uttryck mejsla fram ett religiöst laddat men allmänmänskligt och synnerligen känslostarkt drama.

Här finns scener så starka att det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras på djupet. Gudar och människor är i all sin enkelhet en oerhört vacker film, fotot av Caroline Champetier är genomgående fantastiskt, och den rutinerade skådespelarensemblen med Lambert Wilson och Michael Lonsdale som kanske mest framträdande namn uträttar stordåd.

Förutom de två priserna i Cannes, den vann också den ekumeniska juryns pris, vann Gudar och människor bland annat priset för bästa film, bästa foto och bästa manliga biroll (Michael Lonsdale) vid 2011 år Césargala och vann och nominerades till flera andra fina filmpriser världen över. Den var Frankrikes bidrag till Oscargalan 2011 men nominerades, skandalöst och märkligt nog, inte ens.

Det redan kända slutet är brutalt men sensmoralen och andemeningen i Gudar och människor är en helt annan. Det är precis den här typen av film som den här världen med sin religiöst och etniskt grundande allt större polarisering behöver. I det avseendet är Gudar och människor inte bara en stark, vacker och mästerlig film utan också en synnerligen viktig sådan. Det är en film som alla verkligen borde se.

The shape of punk to come

Den franska regissörsduon Benoît Delépine och Gustave Kervern fortsätter envetet att skildra människor i marginalen. Människor som av olika anledningar valt att stå utanför eller hamnat utanför samhällsnormen. Deras senaste film Le Grand Soir som hade urpremiär för ett drygt år sedan och som i dag fredag går upp på svenska biografer under den internationella titeln Not Dead är på så vis en mycket typisk Delépine/Kervern-kreation.

Den utspelas i sedvanligt grådaskiga och trista miljöer, i det här fallet i den typ av område med samma typer av kedjebutiker som finns i anslutning till i stort sett alla franska städer och som ser i stort sett likadan ut varhelst i landet man befinner sig. Handlingen kretsar främst kring bröderna Benoît och Jean-Pierre. Benoît är en snart femtioårig, övervintrad punkare som mest driver kring med sin hund och gör just ingenting.

Benoît, eller Not som han helst kallar sig, har valt utanförperspektivet och trivs med det. Brodern Jean-Pierre däremot försöker sig på ett annat och mer ordnat liv. Han arbetar som försäljare på ett sängföretag i köpstaden. Men runtomkring honom rämnar sakta men säkert det där ordnade livet som han försökt bygga upp. Och när han i kölvattnet av den ekonomiska krisen får sparken rasar allt. Jean-Pierre slår in på broderns spår och får punknamnet Dead. Not och Dead börjar smida planer om att göra något som ska få resten av samhället att vakna upp.

Som i alla andra av Delépines och Kerverns filmer, de i Sverige mest kända är kanske den Kaurismäki-inspirerade Arga män (utan ben) (Aaltra i original) från 2004 och Den siste mamutten (Mammuth) som biovisades häromåret, ligger det en hel del samhällskritik i botten i Not Dead. Men som vanligt ägnar sig Delépine och Kervern huvudsakligen åt att observera och skildra än att analysera bakomliggande orsaker. Allt kryddat med den där mörka och drastiska humorn som också är ett tydligt signum för duons filmer.

Benoît Poelvoorde och Albert Dupontel är fantastiskt bra i huvudrollerna. I synnerhet Poelvoorde som gör kanske sitt livs roll. Roligt är också att se Brigitte Fontaine och Areski Belkacem, båda mer eller mindre legendariska inom den franska alternativa musikscenen, i rollerna som brödernas bohemiska föräldrar.

Not Dead är en underhållande, avig och trots allt ganska charmig film, trots allvaret i klangbotten och några scener som ger en knut av obehag i magtrakten. Men samtidigt kan jag tycka att det den här gången, som i de flesta andra av Delépines och Kerverns filmer saknas något för att det riktigt ska lyfta till de högre höjderna.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag saknar. Kanske är det den där avsaknaden av analys som jag var inne på tidigare som spökar. Men sevärda är duons filmer utan tvekan alltid, och inte heller i det avseendet är Not Dead något undantag. Och jag tycker att det är något mycket tilltalande med filmskapare som hittat en egen stil och sedan konsekvent följer den, oavsett vad som händer. Något som Delépine och Kervern är ett skolboksexempel på.