RSS Flöde

Etikettarkiv: nostalgi

Bonjour paresse

Postat den

Alex

Så här mitt i min egen semester känner jag att det är ett ypperligt tillfälle att skriva om en film som är en enda lång lovsång till lättjan och latheten. Yves Roberts klassiska komedi Alexandre – lyckans ost (Alexandre le bienheureux i original) från 1968. Det är en alldeles perfekt film att se en lugn och skön sommardag. Titelns Alexandre är en lantbrukare på den franska landsbygden. Han hålls hårt av sin ambitiösa och stränga fru som varje dag ger honom mängder av arbetsuppgifter. Trots att han själv mest av allt bara vill ta det lugnt. När frun plötsligt dör i en bilolycka ser han sin möjlighet. Att göra ingenting alls. Han barrikaderar sig i sitt sovrum och låter sin trogna vän till hund varje dag springa iväg och hämta hem det han behöver i form av mat och annat. Alexandres beteende skapar dock ganska snart oro och bestörtning bland de andra invånarna i den lilla byn och de sätter i gång en kampanj för att försöka få honom tillbaka i gamla spår igen.

Alexandre spelas med bravur av Philippe Noiret som är som klippt och skuren för rollen. Det här var hans första riktiga huvudroll och ledde till ett större genombrott för honom. Alexandre – lyckans ost är också i mångt och mycket hans film. Hans och hundens. För på samma sätt som exempelvis i The Artist så lyckas den charmante fyrbente spjuvern i filmen sånär stjäla de scener den är med i. Noterbart är också att i en mindre roll i filmen syns Pierre Richard, som med stor framgång skulle komma att medverka i flera filmer av Yves Robert, i sin blott andra filmroll.

Alexandre- lyckans ost är en jovialisk och glad och livsbejakande film, fylld av härliga scener och dråpliga situationer. Manuset välskrivet och filmen skickligt och metodiskt iscensatt. Visst känns den emellanåt en aning daterad rent visuellt sett, den är ju trots allt från 1968, men den berör samtidigt teman som är universella och tidlösa. Det som lämnar en viss bitter eftersmak är att det går att ha åsikter om den kvinnosyn som filmen förmedlar, framförallt i form av Alexandres tyranniska fru, men det är å andra sidan att läsa in för mycket och övertolka filmmakarnas avsikter. Det här är trots allt en ganska harmlös berättelse. Och dessutom en duktigt charmig sådan. De vackra och varma bilderna av det franska landsbygdslandskapet i Beauce gör naturligtvis inte upplevelsen sämre. Alexandre – lyckans ost är en film om att njuta av livet och att leva i nuet.

Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.

Nikita, c’est joli comme prénom

Bland alla andra projekt jag har i gång, jag är väldigt förtjust i att dela in mitt filmtittande i projekt, går ett ut på att se om de filmer som en gång fick mig att verkligen älska fransk film. Dels för att se om de håller än i dag, dels för att på något sätt vis ännu bättre kunna förstå grunden till min frankofili.

Jag inledde projektet för några veckor sedan med att se om Den fula gubben (Monsieur Hire) och det kommer att fortgå med förmodligen ojämna mellanrum. Jag kommer helt enkelt att slänga in någon av dessa filmer i DVD-spelaren när jag har tid för det (bland alla andra projekt och jobbrelaterade uppgifter).

I går kväll var en sådan tidpunkt och då valde jag att ge mig i kast med en av de verkligt viktiga filmerna när det gällde att forma min frankofili, nämligen Luc Bessons Nikita. Jag kommer till och med exakt ihåg när jag såg den första gången. Det var fredag den 3 september 1990 på Filmstaden i Sundsvall. Jag var minst sagt laddad för att se den.

Bessons Det stora blå var en av de första filmerna som jag verkligen tokhyllade när jag 1988 inledde min bana som filmkritiker. Jag var förvisso bara 17 år och synnerligen lättimponerad då, men ändå. Det stora blå gjorde ett mycket starkt intryck på mig (eftersom den i huvudsak är engelskspråkig har jag dock valt att inte räkna in den i mitt ”grunden till frankofili”-projekt).

Men Det stora blå hade ändå inte riktigt förberett mig för den enormt starka upplevelse som Nikita skulle bli. För mig var Luc Besson, i alla fall fram till Quentin Tarantinos intåg på filmscenen några år senare, skaparen av de coolaste filmer jag kunde tänka mig.

Jag har såklart sett om Nikita några gånger sedan dess, men nu var det några år sedan så jag var lite orolig för hur jag skulle tycka att den håller idag. Det visade sig att all min oro var obefogad. Nikita är fortfarande en synnerligen cool film och det är egentligen förbluffande hur bra den håller. Även med nutida mått mätt är det en visuellt slående och snygg film, med sitt raffinerade kameraarbete, sin rappa klippning och fräcka scenografi.

Stil hade de onekligen, Luc Besson och de andra Cinéma du look-regissörerna. Sedan finns det en annan sak med Luc Bessons tidigare filmer som absolut inte får underskattas och det är Eric Serras fantastiska musik. Den ger varje film en distinkt ton och röst som det känns helt omöjligt att tänka sig filmen utan.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att själva storyn i Nikita skulle ha åldrats dåligt och att en genomsyn med mer vuxna ögon skulle avslöja fel, brister och håligheter i både logik och psykologisk skärpa, men inte heller där blev jag särskilt besviken. Visst är Nikita, liksom alla andra filmer av Cinéma du look-gänget, egentligen lite av stil över innehåll, men även storymässigt har den motstått tidens tand tämligen väl.

Den lätt samhällskritiska touchen av modell A Clockwork Orange light fungerar och Nikitas förvandling från nerknarkad ungdomsbrottsling till slimmad mördarmaskin är förvisso snabbt skildrad men ändå hyfsat trovärdig. Och jag tycker att Nikitas kamp för att hålla isär och samtidigt klara av de diametralt skilda rollerna som effektiv lönnmördare i statens hemliga tjänst å ens sidan och naivt och storögt förälskad sambo å den andra håller.

Anne Parillaud gör verkligen sitt livs roll och är hjärtskärande trovärdig i sin skildring av den inre dragkampen mellan de två rollerna. Det är med tanke på hur hans karriär har utvecklat sig sedan dess kul att se Jean-Hugues Anglade i en så normal och nedtonad roll som här.

I den mån någon beskrivning av handlingen är nödvändig (har inte alla frankofiler sett den här filmen redan?) så går den alltså ut på att en snart 20-årig nerknarkad flicka efter ett våldsamt rån med dödlig utgång döms till ett långt fängelsestraff. Innan hon hamnar i fängelset tas hon omhand av underrättelsetjänsten och de fingerar att hon dör av en överdos. Sedan ställs hon inför ett tufft val: att antingen gå med på att tränas i statens tjänst eller att få ta plats i den grav som alla andra tror att hon redan ligger i. Den missanpassade Nikita går motvilligt med på att låta sig tränas och lärs under de kommande åren upp till en effektiv mördare i statens tjänst.

Med tanke på hur bra filmer Luc Besson bevisligen kunde göra är det tragiskt vilket skräp hans namn som regel nuförtiden förknippas med, även om hans senaste film Adèle Blanc-Sec var ett steg i rätt riktning.

Les années 80 version midi

Kära hustrun och jag håller den här helgen på med en riktig storstädning av lägenheten. Inte kul, men synnerligen nödvändigt. Vi har väl alla våra sätt att göra sysslor som vi tycker är tråkiga lättare att uthärda. För egen del tar jag ofta min styrka i sådana situationer ur musiken och av någon anledning fungerar nostalgiska tongångar bäst för mig. Allra bäst fungerar musik från 80-talet. Kanske hänger det ihop med att 80-talsmusiken får mig att associera till min barn- och ungdoms bekymmerslösa somrar (visst känns det så här i efterhand som att alla barn- och ungdomssomrarna var konstant soliga och låååånga. Vilket de naturligtvis inte var. Inte alla i alla fall).

Hursomhelst så har det klingat 80-talstongångar på hög volym i lägenheten hela helgen. Som Début de Soirées mastodonthit Nuit de folie från 1988. Det var det årets största hit i Frankrike. En rejäl sommarplåga som till slut såldes i svindlande 1,3 miljoner exemplar som singelskiva. Vinyl, naturligtvis. Det är en ganska fånig och lätt tjatig låt, precis om mer eller mindre alla andra sommarplågor från 80-talet. Och från senare år också, för den delen. det är som att det stora flertalet människor inte klarar av att lyssna på mer svårsmält musik på sommaren. Eller att skivbolagen förutsätter det och bara ger ut en viss sorts musik på sommaren. Det är under alla omständigheter en annan diskussion.

Nuit de folie har under alla omständigheter något speciellt som gör att den klarar återkommande uppspelningar utan att situationen snabbt ska bli helt ohållbar. Den synnerligen smittsamma refränger sätter sig direkt. Lätt ironiskt i sammanhanget är duon Début de Soirées, som bestod av en radiopratare från Marseille vid namn Sacha Goëller och discjockeyn William Picard från Aix-en-Provence, försökte få låten (som Picard var med och skrev) utgiven redan 1984 men att det då inte fanns något skivbolag som riktigt trodde på den.

Den gavs till slut ut som en singelbaksida men fick ingen marknadsföringsmässig uppbackning och gjorde heller inget väsen av sig. Förrän den då gavs ut igen fyra år senare. Då alltså med 1.3 miljoner sålda singlar som facit. Den soldränkta låten, komponerad med nattklubbarna i södra Provences dansgolv i tankarna, har blivit en regelrätt klassiker och är ett obligatoriskt inslag på varje frankofil 80-talsfest värd namnet. Den blev dessutom i en lätt ommixad version en hit igen vid mitten av 90-talet.

Att kalla Début de Soirées för att one hit-wonder vore dock lite orättvist, även om de aldrig riktigt lyckades nå upp till samma framgångsnivåer som Nuit de folie nådde. Men de gav ut två album och fick några singelhits till, innan de i början av 90-talet gick skilda vägar. Precis som så många andra artister och grupper från 80-talet så har Debut de Soirées fått göra en del återföreningsframträdanden i nostalgins tecken på senare år. Till exempel gjorde de ett större tv-framträdande i november i fjol. Naturligtvis framförde de Nuit de folie. Det bejublade framträdandet visar att låten håller tämligen väl även i dag. Det är mer än vad man kan säga om den på många sätt anskrämliga, men tidstypiska videon. Eller vad säger ni?

Fönstret åt gården och M à la française

monsieurhire

Under veckan som gått har jag sjösatt ett litet projekt. Med avsikt att lite närmare undersöka något som jag har varit inne på tidigare, nämligen min frankofilis rötter, har jag börjat se om några av de filmer som verkligen fick mig att älska fransk film och som därmed också har format en viktig del av min filmsmak.

Jag kommer att avlägga rapporter alltefter vad projektet fortskrider. Utan någon speciell anledning eller någonsomhelst sorts underliggande rangordning i urvalet inledde jag projektet med att se Monsieur Hire i regi av Patrice Leconte från 1989 (det kommer av naturliga själ med tanke på min ålder att mestadels handla om filmer från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet).

Den fula gubben som den fick heta när den sommaren 1991 gick upp på de svenska biograferna är en film som jag har sett många gånger sedan dess, men nu var det några år sedan.

Till min stora glädje, och inte helt utan förvåning, kunde jag konstatera att den inte bara håller än idag utan att den till och med känns ännu starkare nu. Det är en tidlös film. En närmast perfekt stilstudie av en regissör i total kontroll av sitt medium.

Det är en föredömligt kort och koncentrerad film – bara 81 minuter lång – och jag antar ett en hel del av styrkan och tidlösheten sitter i just det: att den är så stramt hållen och att den helt saknar minsta lilla tendens till onödigt utbroderande.

Varje minut och varje enskild scen försvarar sin plats. Och om man vänder på perspektivet när det gäller den korta speltiden är det lätt att konstatera att det heller inte saknas något. Det är helt enkelt en perfekt avvägd film.

Manuset är intelligent och skarpt, rollbesättningen och rollprestationerna perfekta, kameraarbetet utsökt och musiken av Michael Nyman (med ett snillrikt lån från Brahms) är ljuvlig. Jag förstår verkligen varför jag föll pladask för den här filmen när jag såg den första gången – på en biograf i Stockholm en sommarkväll 1991.

Den bok av Georges Simenon som ligger till grund för Den fula gubben har filmats en gång tidigare. 1947 Av  Julien Duvivier under namnet Panique (som kors i taket, fick heta Panik på de svenska biograferna).

Den har jag inte sett så jag kan följaktligen inte göra någon jämförelse mellan dem. Men det står i alla fall klart att den måste ha varit riktigt, riktigt bra om den ska överträffa nyinspelningen.

Filmens titelperson Herr Hire är en misantropisk medelålders enstöring som helst av allt står i sin lägenhet och genom sitt vardagsrumsfönster på avstånd betraktar människorna i grannskapet.

Allra mest gillar han att titta på en ung kvinna i en lägenhet i huset mittemot. Hon upptäcker av en slump att han står och tittar på henne. Tvärtemot vad som kanske vore brukligt söker hon upp honom och de inleder en sorts vänskap som sakta utvecklas mot något djupare.

Men hela tiden vilar något mörkt och obehagligt över situationen eftersom vi som åskådare inte riktigt känner till vilka bevekelsegrunder endera av dem har för sitt respektive agerande. Dessutom har en ung kvinna hittats mördad i området och den nitiske polisman som leder utredningen är övertygad om att den osympatiske och asociale Herr Hire är den skyldige.

Patrice Leconte lyckas ladda sin film med såväl spänning som värme och melankoli. Den fula gubben är ett modernt mästerstycke.

Fångad av en stormvind

Postat den

Vad sägs om en klassiker såhär på torsdagskvällen? En riktig nostalgitripp, inte minst för oss uppväxta på 80-talet, och en av de där låtarna som en gång i tiden ledde mig in på frankofilins väg. Ouragan var prinsessan Stéphanies första singel och blev en 1986 formidabel succé i främst Frankrike, Schweiz, Tyskland och Österrike.

Men egentligen var det inte tänkt att Stéphanie skulle göra den. Den i den frankofona världen synnerligen framgångsrika låtskrivaren Romano Musumarra skrev den till Jeanne Mas, men hon ville inte spela in den. Ett misstag skulle det visa sig. Inte i nivå med den där skivbolagschefen som nobbade Beatles med motiveringen att gitarrpop var ute kanske, men ett misstag. När Jeanne Mas tackade nej vände sig Romano Musumarra till Stéphanie och efter en tids övertalning tackade hon ja.

Till Jeanne Mas försvar kan man tillägga att ingen annan heller riktigt hade uppfattat låtens potential. Det spelades exempelvis inte in någon riktig musikvideo till låten när den skulle lanseras – och då pratar vi ändå om 80-talet, den tid då musikvideon kanske var som allra viktigast. Den video som syns i klippet nedan gjordes först när låten hade börjat röra på sig på listorna. Det är väl inget mästerverk till video, men den hade säkert sin del i låtens framgångar. Och framgångsrik blev den. Den toppade till exempel den franska försäljningslistan för singlar i tio veckor i rad och blev till slut 1986-års näst mest sålda singel i Frankrike. Lite plåster på såren för Jeanne Mas del var att det var hennes Rouge et noir (även den skriven av Romano Musumarra) som efter de där tio veckorna avlöste Ouragan på singellistans förstaplats.

Även om det är fel att avfärda Stéphanie som ett one hit-wonder, uppföljaren Flash blev exempelvis också en hyfsad listframgång, så är det väl främst genom Ouragan vi kommer ihåg henne. Åtminstone som artist. Så häng med på en trip down memory lane. Eller hur nu motsvarande uttryck på franska lyder. Kommer för tillfället inte på det – men det kan kanske någon av er bloggläsarvänner bistå med…

Min frankofilis födelse

Postat den

De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.

För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.

Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.

Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.

Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.

Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.

Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.

Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.

Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?