Filles de joie – Belgiens hopp till Oscarsglädje

Högsäsongen för filmgalorna närmar sig med stormsteg. I Sverige har vi vår Guldbagge och i Frankrike har de sin César. Bara för att nämna två. Motsvarigheten i Belgien heter Magritte och anledningen att jag nämner just Belgien är att detta inlägg ska handla om just landets bidrag till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid årets upplaga av kronjuvelen bland filmgalor: amerikanska Oscars.

Filles de joie som den heter är regisserad av Frédéric Fontayne och Anne Paulicevich och finns just nu tillgänglig i Sverige via den årliga onlinefestivalen My French Cinema, men då under sin internationella titel Working Girls.

Det är en film som rör sig i den sedan många år starka socialrealistiska traditionen inom främst franskspråkig belgisk film. I frontlinjen går naturligtvis bröderna Dardenne men det finns andra starka uttolkare också. Fontayne/Paulicevich gör med Filles de joie ett inte alls oävet, men heller inte helt lyckat, försök att följa i deras fotspår.

I centrum för berättelsen som utspelas i en liten stad strax norr om den franskbelgiska gränsen står tre franska kvinnor som i hemlighet varje dag beger sig över gränsen för att där livnära sig genom att arbeta på en bordell. Men bara för att det handlar om tre prostituerade är Filles de joie egentligen inte en film om prostitution utan snarare en om tre kvinnors vardag, deras kamp för att få livet att gå ihop och det starka och solidariska bandet mellan dem.

Även om det finns en hel del mörker och brutalitet i deras respektive livssituationer så sipprar det också fram en hel del ljus i berättelsen. Deras liv innehåller också glädje och värme i form av den där starka samhörigheten mellan dem och genom alla situationer behåller de sin värdighet även när det ser som mörkast ut.

Sara Forestier, Noémi Lvovsky och Annabelle Lengronne levererar alla starka rollprestationer, främst den förstnämnda med sin typiskt nerviga och sårbara närvaro. Fotot av Juliette Van Dormael, dotter till den framgångsrike regissören Jaco Van Dormael för övrigt, förtjänar också extra omnämnande.

Så långt allt väl, men det finns som jag varit inne på tidigare saker som jag tycker inte riktigt fungerar lika bra i filmen. Manuset till exempel känns lite ofärdigt och handlingsförloppet känns inte i alla lägen helt trovärdigt och några av de manliga skådespelarna tillåts spela över rätt rejält.

Bristerna till trots är Filles de joie en film som känns i magtrakten. Jag är dock lite tveksam till dess utsikter att nå hela vägen till en nominering till den där Oscarstatyetten. Då är nog chanserna större för det franska bidraget Vi två (Deux).

Möjligheterna till priser hade varit bättre på hemmaplan men årets Magritte-gala är inställd på grund av coronapandemin.

De osynliga synliggjorda

Ett dagcenter för hemlösa kvinnor i utkanten av nordfranska Valenciennes ska stängas efter ett beslut från kommunen. Tjänstemännen menar att centrets resultat när det gäller att hjälpa kvinnorna tillbaka in i samhället är på tok för lågt för att motivera fortsatt ekonomiskt stöd.

För kvinnorna som har centret som nav i sina liv är beskedet om nedläggning något av en katastrof. Men några av medarbetarna vägrar att ge tappt. De har nu tre månader på sig att få ut kvinnorna i arbetslivet och bort från gatan och de redo att ta alla till buds stående medel till hjälp.

Sådan är storyn i den verklighetsinspirerade franska socialrealistiska feelgoodfilmen De osynliga (Les Invisibles i original) som hade svensk biopremiär förra veckan. Den som sett regissören Louis-Julien Petits film Klippet (Discount i original) som visades på svenska biografer för fyra år sedan vet vad den har att vänta, för detta är en film helt i samma anda och med samma blandning av samhällskritik, diskbänksrealism och humor.

Här arbetar han med en blandning av etablerade skådespelare (Noémi Lvovsky och Corinne Masiero bland andra) och amatörer (flera av dem med egen erfarenhet av att leva som hemlös) och det är ett väl fungerande grepp som starkt bidrar till filmens känsla av autenticitet. Och även om proffsen sköter sig utmärkt är det amatörerna som stjäl showen! Det borde vara smått omöjligt att inte charmas av dem.

Det går såklart att ha åsikter om att filmens feelgood-moment emellanåt är aningen för mycket åt det lättsamma hållet och därmed förhindrar den att bli så gripande och stark som den kunde ha blivit i en annan form, men jag är ändå övervägande positivt inställd till Louis-Julien Petits sätt att ta sig att ta sig an de ämnen han vill avhandla. Och värmen och kärleken han visar för sina rollfigurer är så genuin att De osynliga ändå berör på djupet.

De osynliga är en tänkvärd, medryckande och rolig film om vänskap, ensamhet, uppoffringar och ett obrytbart systerskap.