Annie Ernaux – ett synnerligen värdig ny nobelpristagare

Det vore att ta i att brista ut i ett äntligen eftersom det är ett för mig relativt nyupptäckt författarskap, men det var med stor glädje jag tog emot svenska akademiens beslut att tilldela årets
Nobelpris i litteratur till den franska författaren Annie Ernaux.

För trots att jag var lite sen på bollen med att upptäcka hennes författargärning så blev hon väldigt snabbt en verklig favorit för mig. Något jag skrivit om tidigare här på BleuBlancRouge.

Hennes böcker har för mig dessutom visat sig vara av den där sorten som hänger med i tankarna långt efter att man läst ut dem. Inte minst gäller det den majestätiska kollektiva självbiografin Åren (Les Années) från 2008 som kom i svensk översättning häromåret.

Det är självbiografiska, men också universella böcker som i sina skarpsinniga undersökningar av minnet utmanar och stimulerar läsaren att fundera själv kring egna liknande erfarenheter och omständigheter.

Och i sitt undersökande av det personliga väver hon också in samhället och framstår på så vis som lika delar författare av autofiktion som sociolog och därmed synnerligen allmängiltig.

Annie Ernaux skriver rakt, koncist och enkelt. Skarpt formulerade observationer nästan kliniskt rena från värdeord och sådant som pekar ut hur läsaren ska reagera.

Hennes texter är lättillgängliga på samma gång som komplicerade och bråddjupa. Där djupet uppstår mellan raderna och i läsarens egna reflektioner, känslor kring och tolkningar av texten.

Att Annie Ernaux får nobelpriset öppnar såklart upp ännu större möjligheter för att ännu fler böcker ur hennes digra produktion kommer i svensk översättning.

Och tanken på att jag än så länge bara läst fem av hennes romaner gör mig lycklig. Det betyder ju att jag har så väldigt många fler att upptäcka.

Det franska biblioteket: existentialismen

Dags att sjösätta ännu ett projekt här på BleuBlancRouge. Som en sorts förlängning på Frankofiliskolan där jag gav en sorts introduktion till frankofon populärkultur genom att skriva om de tio mest sålda albumen av en franskspråkig artist och de tio mest sedda franskspråkiga biofilmerna i Frankrike någonsin kommer nu den första delen av serien Det franska biblioteket.

Med andra ord är det den här gångerna böckerna som sätts i fokus. Det blir 20 delar den här gången också men inte med försäljningssiffror som urvalsgrund utan jag har tagit hjälp av den franska kulturtidskriften Télérama som i ett av sommarens nummer presenterade sin version av det ideala biblioteket, ett bibliotek omfattande 100 titlar i ett antal undersektioner.

Jag blev nyfiken på de 20 titlar som de valt ut till sektionen den moderna franska litteraturen och det är den jag nu kommer att gå igenom under rubriken Det franska biblioteket. Flera av böckerna har jag inte läst tidigare så det blir en upptäcktsfärd för mig med.

Boken som jag inleder med har jag dock läst tidigare och som så många andra så här i coronapandemins tidevarv återvänt till. Så stort intresse för den har det ju varit så att den såhär 73 år efter att den gavs ut nått högt upp på flera av världen bästsäljarlistor.

Jag pratar såklart om Nobelpristagaren Albert Camus kanske allra främsta verk Pesten (La Peste i original). Tidigare i år kom den dessutom i en ny svensk översättning men jag läste om den gamla översättningen som kom ut 1948.

Pesten utspelar sig i Oran i Algeriet vid tiden då landet var en fransk koloni och handlar kort och gott om ett pestutbrott. Även om Pesten egentligen är en allegori över nazismen och den tyska ockupationen av Frankrike så går den naturligtvis också att läsa som en skildring av ett utbrott av en hemsk och dödlig sjukdom och vad detta gör med människorna i samhället den drabbar.

Och även med den mer bokstavliga läsningen är det en synnerligen fascinerande text. Inte minst för att den är så insiktsfull och att det går att dra så många paralleller mellan Camus fiktiva beskrivning och mänsklighetens många olika sätt att reagera i den nu pågående coronakrisen. Existentialisten Albert Camus analys och filosofiska funderingar från 40-talet har helt enkelt klar bäring även i vår tid.

Med språklig exakthet och skarpsinnigt observerande blick presenterar Albert Camus sin berättelse i form av dagboksanteckningar av en till en början anonym berättare och blottlägger samtidigt tämligen skoningslöst såväl mörka som ljusa skrymslen i den mänskliga naturen. Pesten räknas till litteraturhistoriens främsta verk och den anses vara huvudorsaken till att Albert Camus 1957 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att förstå varför för detta är en på alla sätt extraordinär läsupplevelse.

Stor litteratur i det lilla formatet

Den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. I år är det dessutom exakt 70 år sedan den händelse som gör att det är just den 27 januari som högtidlighålls som förintelsens minnesdag inträffade. Det var detta datum 1945 som fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades.

Sedan 1999 har Förintelsens minnesdag haft status som nationell minnesdag i Sverige och den kommer att uppmärksammas på flera olika sätt på många olika håll i landet. Mitt tips för dagen blir att läsa nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder.

Den går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Patrick Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos Modiano ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterar 1997 i boken Dora Bruder, som sedan i höstas finns utgiven i svensk översättning av Elisabeth Grate förlag.

I boken varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag. Här handlar det om Modianos förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han är en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Modiano – överraskande, men så välförtjänt!

Det kliade i fingrarna att sätta mig ned och skriva detta inlägg direkt efter det att svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund i går kommit med det överraskande men glädjande beskedet att årets nobelpris i litteratur tilldelats den franske författaren Patrick Modiano. En riktigt körig och lång arbetsdag kom dock emellan. När jag närmare midnatt kom hem igen fanns ingen ork kvar. Men bättre sent än aldrig, som det brukar heta…

Jag har sedan åttiotalet haft som tradition att jag ska läsa minst tre böcker av den person som får Nobelpriset i litteratur. Ofta har det inneburit att upptäcka ett författarskap som jag inte riktigt hade koll på innan.

Så blir det nu inte i år. Patrick Modiano är en författare som jag har en hyfsat lång relation med – och som jag fängslas mycket av. Inför årets bokmässa i Göteborg hade jag lovat mig själv att inte köpa några böcker. Jag kom hem med två undantag: Dora Bruder, Patrick Modianos senaste och alldeles nyutgivna bok i svensk översättning var en av dem.

Det är alltid vanskligt att plocka ut en specifik bok ur ett författarskap, så för att göra det lätt för mig lyfter jag i detta sammanhang fram den bok av Patrick Modiano som jag läste senast (jag har inte hunnit ta mig an Dora Bruder än). Jag läste Lilla smycket (Le Petit bijou i original) under en av årets supervarma sommardagar. Den släpptes i Frankrike 2001 och kom i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag för två år sedan.

Precis som de övriga romaner av Patrick Modiano jag läst är Lilla smycket en kort och koncentrerad text. Hans språkbruk är rakt och okomplicerat och är i det avseendet en lättläst författare, men under den synbart enkla ytan finns det hos Modiano alltid väldigt mycket att upptäcka.

Det är tydligt att han väljer varje ord med stor omsorg och ser till att ladda dem med maximal betydelse. Och samtidigt som hans språkbruk är enkelt så är hans berättelser, beroende på hur man väljer att läsa dem, inte det.

De innehåller i stort sett alltid någon form av mystik eller en gåta som hämtad från kriminallitteraturen och det är långtifrån säkert att den får sin lösning. Han lämnar väldigt mycket till läsaren och själv tolka och fundera över. Mycket sker så att säga i mellanrummet mellan de ord han valt att sätta på pränt. Det är som om hans böcker egentligen är kondenserade och nedtrimmade 300-sidorsromaner där läsaren själv får fylla i de ord som Modiano utelämnat. Den minimalistiska stilen både fängslar och gäckar läsaren.

När jag läser Lilla smycket (och flera andra av Modianos böcker) kommer jag ofta att tänka på Paul Auster, en av mina verkliga husgudar på litteraturfronten. Precis som hos Auster spelar nämligen slumpen en stor och gåtfull roll i berättelsen. I detta specifika fall ett möte på det långa rullbandet som transporterar resenärer mellan tågbyten vid den enorma metrostationen Châtelet i Paris.

Berättarjaget (Modiano skriver nästan alltid i jagform), den 18-åriga Thérèse får där syn på en kvinna i en gul kappa. Den gula kappan får henne att dra sig till minnes en likadan gul kappa som hennes mamma, som sedan länge försvunnit ur hennes liv och påstås ha dött i Marocko för tio år sedan, brukade ha.

Thérèse följer efter kvinnan och när hon får syn på hennes anletsdrag blir hon övertygad om att det verkligen är hennes mamma. Det hela framkallar en serie smärtsamma minnen, de flesta av dem förträngda, och hon väljer att inte konfrontera kvinnan utan följer i stället efter henne. Lika mycket som en jakt efter den mamma hon så länge saknat blir det en färd in i henne själv.

Lilla smycket är en vacker och sorgsen roman som tar upp flera av de teman som alltid varit centrala i Modianos författarskap. Här finns funderingar kring minne, skuld och identitet. Högst närvarande är också, som nästan alltid, staden Paris. Att läsa Modiano är en fröjd för oss Parisfanatiker (och vem är inte det? 😉 ).

Staden Paris är nästan som en huvudperson i sig i Lilla smycket och trots den där fåordigheten i Modianos språk framkallar texten massor av bilder av staden, det blir som att via Modianos ord resa i sina egna minnen av staden och de områden berättarjaget rör sig i.

Lilla smycket är en stor liten roman som åtminstone hos mig har stannat kvar i minnet och (på ett positivt sätt) gnagt sedan jag läste den. Om du är obekant med Patrick Modianos författarskap och nu efter att han fått nobelpriset vill närma dig det är Lilla smycket ett ypperligt ställe att börja på.

Klassiker i mellanmjölkversion

Jag glömde bort att skriva om den i samband med att den släpptes på svensk dvd i början av april månad i år men nu tänkte jag ta och rätta till det misstaget. Fast det är klart, en anledning till att jag tappade bort att skriva om den kan så klart ha varit att jag inte tyckte så mycket om den.

Hursomhelst har jag ju ändå som målsättning att skriva om alla frankofona filmer (eller i alla fall så många som möjligt av dem) som på ett eller annat sätt får kommersiell distribution här i Sverige så här kommer mina tankar om kostymdramat Therese D (Thérèse Desqueyroux i original) från i fjol.

Det är en filmatisering av den nobelprisbelönade franske författaren François Mauriacs klassiska roman Thérèse Desqueyroux från 1927. I korta ordalag är det berättelsen om Thérèse, en modern och fritänkande kvinna i det sena 20-talets landsbygdsfrankrike som gifter sig med rikemanssonen Bernard Desqueyroux.

Livet på det gigantiska familjegodset blir dock inte alls som Thérèse tänkt sig. Hon känner sig fängslad av den inrutade tillvaron och plågas av makens bristande förmåga att underhålla henne på ett intellektuellt plan. Det gör att hon alltmer drömmer om ett annat liv någon annanstans och hennes längtan bort får konsekvenser.

Therese D blev den franske regiveteranen Claude Millers sista film, han avled i början av april förra året och filmen valdes ut som avslutningsfilm vid förra årets Cannesfestival. Det är inte utan jag hade önskat Claude Miller en finare sorti för som jag redan har skrivit så tyckte jag inte särskilt mycket om filmen.

Det är inte så att jag tyckte illa om den heller, den bara lämnade mig ganska likgiltig. Det är en sval och ganska distanserad version av Muriacs klassiska berättelse som inte riktigt lyckas få mig att engagera mig i någon av rollfigurerna. Rent hantverksmässigt är det absolut en helt okej film, men egentligen inte mer.

Fotot, klippningen, kläderna och scenografin, alla dessa beståndsdelar fungerar men levererar heller inte i något avseende något extra. Det allra största problemet med filmen är i mina ögon rollbesättningen, framförallt när det gäller de två huvudrollerna. Jag har absolut inget principiellt emot vare sig Audrey Tautou eller Gilles Lellouche, tvärtom faktiskt, men här fungerar de inte alls. Vare sig var för sig eller tillsammans.

Jag vet inte vad det är med Audrey Tautou men visst känns det som hon ganska ofta hamnar i roller som hon inte riktigt passar i? Det började med den katastrofala felcastingen av henne som Sophie Neveu i filmtiseringen av Da Vinci-koden och sedan har det hänt lite för många gånger att hon hamnat snett i sina val av roller. Dålig smak eller dåliga rådgivare? Det går det bara att spekulera i.

I rättvisans namn vill jag dock påpeka att jag tycker att hon under samma tidsperiod också har gjort några riktigt fina rollprestationer också. Inte minst den som Coco Chanel i Anne Fontaines Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009.  Men det är väl det som gör att det känns så tråkigt att se henne kämpa med (ytterligare) en roll som inte riktigt passar henne, vetskapen om hur bra hon kan vara och är när det stämmer.

Therese D är verkligen en film som man både kan ha och mista. Det är naturligtvis bara min åsikt. Någonstans är mitt grundtips egentligen alltid att man ska se så många filmer som möjligt för att själv göra sig en uppfattning om filmerna i fråga. Men det är klart, det finns massor av filmer som jag skulle rekommendera dig att se före den här.