Louis et Patrick, c’est pas Malle ça

Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.

Modiano – överraskande, men så välförtjänt!

Det kliade i fingrarna att sätta mig ned och skriva detta inlägg direkt efter det att svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund i går kommit med det överraskande men glädjande beskedet att årets nobelpris i litteratur tilldelats den franske författaren Patrick Modiano. En riktigt körig och lång arbetsdag kom dock emellan. När jag närmare midnatt kom hem igen fanns ingen ork kvar. Men bättre sent än aldrig, som det brukar heta…

Jag har sedan åttiotalet haft som tradition att jag ska läsa minst tre böcker av den person som får Nobelpriset i litteratur. Ofta har det inneburit att upptäcka ett författarskap som jag inte riktigt hade koll på innan.

Så blir det nu inte i år. Patrick Modiano är en författare som jag har en hyfsat lång relation med – och som jag fängslas mycket av. Inför årets bokmässa i Göteborg hade jag lovat mig själv att inte köpa några böcker. Jag kom hem med två undantag: Dora Bruder, Patrick Modianos senaste och alldeles nyutgivna bok i svensk översättning var en av dem.

Det är alltid vanskligt att plocka ut en specifik bok ur ett författarskap, så för att göra det lätt för mig lyfter jag i detta sammanhang fram den bok av Patrick Modiano som jag läste senast (jag har inte hunnit ta mig an Dora Bruder än). Jag läste Lilla smycket (Le Petit bijou i original) under en av årets supervarma sommardagar. Den släpptes i Frankrike 2001 och kom i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag för två år sedan.

Precis som de övriga romaner av Patrick Modiano jag läst är Lilla smycket en kort och koncentrerad text. Hans språkbruk är rakt och okomplicerat och är i det avseendet en lättläst författare, men under den synbart enkla ytan finns det hos Modiano alltid väldigt mycket att upptäcka.

Det är tydligt att han väljer varje ord med stor omsorg och ser till att ladda dem med maximal betydelse. Och samtidigt som hans språkbruk är enkelt så är hans berättelser, beroende på hur man väljer att läsa dem, inte det.

De innehåller i stort sett alltid någon form av mystik eller en gåta som hämtad från kriminallitteraturen och det är långtifrån säkert att den får sin lösning. Han lämnar väldigt mycket till läsaren och själv tolka och fundera över. Mycket sker så att säga i mellanrummet mellan de ord han valt att sätta på pränt. Det är som om hans böcker egentligen är kondenserade och nedtrimmade 300-sidorsromaner där läsaren själv får fylla i de ord som Modiano utelämnat. Den minimalistiska stilen både fängslar och gäckar läsaren.

När jag läser Lilla smycket (och flera andra av Modianos böcker) kommer jag ofta att tänka på Paul Auster, en av mina verkliga husgudar på litteraturfronten. Precis som hos Auster spelar nämligen slumpen en stor och gåtfull roll i berättelsen. I detta specifika fall ett möte på det långa rullbandet som transporterar resenärer mellan tågbyten vid den enorma metrostationen Châtelet i Paris.

Berättarjaget (Modiano skriver nästan alltid i jagform), den 18-åriga Thérèse får där syn på en kvinna i en gul kappa. Den gula kappan får henne att dra sig till minnes en likadan gul kappa som hennes mamma, som sedan länge försvunnit ur hennes liv och påstås ha dött i Marocko för tio år sedan, brukade ha.

Thérèse följer efter kvinnan och när hon får syn på hennes anletsdrag blir hon övertygad om att det verkligen är hennes mamma. Det hela framkallar en serie smärtsamma minnen, de flesta av dem förträngda, och hon väljer att inte konfrontera kvinnan utan följer i stället efter henne. Lika mycket som en jakt efter den mamma hon så länge saknat blir det en färd in i henne själv.

Lilla smycket är en vacker och sorgsen roman som tar upp flera av de teman som alltid varit centrala i Modianos författarskap. Här finns funderingar kring minne, skuld och identitet. Högst närvarande är också, som nästan alltid, staden Paris. Att läsa Modiano är en fröjd för oss Parisfanatiker (och vem är inte det? 😉 ).

Staden Paris är nästan som en huvudperson i sig i Lilla smycket och trots den där fåordigheten i Modianos språk framkallar texten massor av bilder av staden, det blir som att via Modianos ord resa i sina egna minnen av staden och de områden berättarjaget rör sig i.

Lilla smycket är en stor liten roman som åtminstone hos mig har stannat kvar i minnet och (på ett positivt sätt) gnagt sedan jag läste den. Om du är obekant med Patrick Modianos författarskap och nu efter att han fått nobelpriset vill närma dig det är Lilla smycket ett ypperligt ställe att börja på.