I dag presenterades vilka femton filmer som fortsatt kommer att göra upp om priset för bästa internationella film, som kategorin numer heter, vid årets Oscarsgala. Tråkigt nog så blev inte det svenska bidraget Charter av Amanda Kernell nominerat, men för oss frankofiler finns ändå anledning till glädje.
För faktum är att två filmer från den frankofona världen finns med på listan över nominerade: dels det franska bidraget Vi två (Deux), dels Ivorianska Night of The Kings (La nuit des rois).
Vi två har jag skrivit om tidigare så det här inlägget kommer att handla om Night of The Kings som passande nog visades under årets nyss avslutade upplaga av Göteborgs filmfestival.
Det är blott den andra gången som en film från Elfenbenskusten blivit nominerad (i ärlighetens namn ska i sammanhanget påpekas att landet bara skickat in bidrag tre gånger), men som ett gott omen skulle kunna ses att förra gången det skedde vann också filmen priset.
Hur det än går för Night of The Kings i tävlingen, favoritskapet får sägas delas mellan danska En runda till och Quo vadis, Aida från Bosnien och Hercegovina, så blev jag mycket glad att se att den nominerades för den är en på alla sätt märkvärdig och mycket stark filmupplevelse med sin blandning av influenser från bland annat klassiskt grekiskt drama, Tusen och en natt och Ivoriansk folklore.
Det är en intensiv berättelse som, precis som titeln antyder, huvudsakligen utspelas under en enda natt. Skådeplatsen är ett ökänt fängelse i djungels i utkanten av den egentliga ivorianska huvudstaden Abidjan. En av många speciella saker med fängelset i fråga är att det styrs av fångarna själva och ett internt regelverk styrt av lokal folktro.
En ung ficktjuv förs till fängelset ovetande om att det just samma dag utspelas dramatiska händelser där. Fängelsets starke man är svårt sjuk och reglerna säger att denna då måste avsäga sig sin makt och dessutom begå självmord. En annan del i processen är att en berättare ska utses och dennes uppgift är att under en hel natt underhålla de övriga fångarna med berättelser. Den nye fången utses till berättare, ovetande om att om han inte lyckas med sitt uppdrag så kommer han att dödas.
Regissören Philippe Lacôte håller mig som åskådare, om uttrycket tillåts i sammanhanget, djupt fängslad av berättelsen egentligen hela vägen från start till mål. Night of The Kings är en säregen och oerhört tät och fascinerande film som skoningslöst vrider upp spänningsnivån.
Rent berättartekniskt är det en flyhänt och säregen historia. Scenerna där berättaren utför sin uppgift är oerhört snyggt genomförda och koreograferade eftersom några av de andra fångarna agerar med i berättelsen i vad som närmast kan beskrivas som just koreograferade danser. Ensemblen, som består av en blandning av utbildade skådespelare och amatörer, är på såväl kollektiv som individnivå direkt trollbindande.
Philippe Lacôte använder också det som utspelas inom fängelsets väggar bli en allegori över Elfenbenskustens såriga postkoloniala historia och en skildring av patriarkala strukturer där våldet alltid ligger på lut.
Mig veterligen har inget bolag ännu förvärvat rättigheterna att biovisa Night of The Kings i Sverige. Jag hoppas innerligt att något gör det för det här är en filmupplevelse som jag unnar så många som möjligt att få uppleva.
BleuBlancRouge 