Svarta fjärilar – stilistisk spänning som överraskar

Är du på jakt efter något spännande som också sticker ut från mängden som något annorlunda? Då kan den franska Netflix-serien Svarta fjärilar (Les papillons noirs) vara något för dig.

Svart fjärilar släpptes för knappt två månader sedan och har i mitt tycke inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det är en stilistiskt mycket imponerande serie i det behändiga formatet av sex knappt timslånga avsnitt.

Den handlar om Adrien, en författare med skrivkramp som kontaktas av en äldre man som vill att han ska spökskriva hans memoarer. Adrien som är i behov av pengar och något som kan få hans kreativa flöde att lossna antar uppdraget.

Albert, som mannen heter, börjar berätta sin historia som inleds på 70-talet och den passionerade kärlekshistorian mellan honom och en kvinna som heter Solange. Det visar sig dock snart att berättelsen om Albert och Solange inte bara är en sådan om intensiv kärlek utan också en bekännelse från ett seriemördarpar.

Utifrån det upplägget väver skaparna Olivier Abbou (som också regisserat) och Bruno Merle en fängslande mosaik av händelser med den ena vändningen efter den andra. Nutid korsklipps med dåtid i ett spännande och överraskande flöde som byter visuell skepnad efter vad som berättas. Fotot och musikläggningen håller toppklass och bidrar starkt till den fascinerande stämning som vilar över den här serien.

Manuset är välskrivet och berättelsen övervägande smart konstruerad. Svarta fjärilar är i grund och botten en kriminalserie, men den tar ut svängarna och blandar in element från andra genrer också.

Tillbakablickarna till Alberts och Solanges historia innehåller element av skräck, rejält influerad av den mest stiliserade men också brutala versionen av italiensk så kallad giallofilm från 70-talet och det nutida handlingsspåret har en hel del drama över sig. Till det kan läggas de talrika och relativt explicita sexscenerna.

Blandningen är fängslande och berättelsen har ett driv som gör att det är lätt att som åskådare ryckas med och hållas nyfiken över hur det hela hänger ihop och ska sluta. Även om några trådar i manuset hade kunnat kortas och serien tajtas till för jag tycker att berättelsen tagvis tappar lite tempo.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för skådespelarensemblen som imponerar. Inte så konstigt eftersom beprövade kort som Niels Arestrup, Nicolas Duvauchelle och Sami Bouajila syns i några av de ledande rollerna. Det stora fyndet i sammanhanget är dock Alyzée Costes i rollen som Solange.

Om du känner att Svarta fjärilar kan vara något för dig och vill ge den en chans så vill jag dock varna den som till äventyrs är könslig för sådant att den innehåller såväl rejält brutala våldsscener som explicita sexscener.

Ett stort litet kammarspel om Paris framtid

Uttrycket filmad teater brukar oftast användas som nedsättande omdöme när det gäller spelfilm. Den just nu i Sverige bioaktuella filmen Mannen som räddade Paris (eller Diplomatie som den mer blygsamma och på sätt och vis mer passande originaltiteln lyder) kan kanske hjälpa till att ladda uttrycket med en mer positiv innebörd.

För Mannen som räddade Paris är på så många sätt just filmad teater. I allra finaste bemärkelse. Filmen bygger mycket riktigt också på en framgångsrik pjäs, baserad (som det brukar heta) på verkliga händelser. Den utspelar sig under en enda natt, den mellan den 24:e  och 25:e augusti 1994 och platsen är en svit på lyxhotellet Le Meurice på Rue de Rivoli i centrala Paris. På detta rum utspelas ett samtal som ska visa sig bli helt avgörande för den franska huvudstadens framtid.

Samtalsparter är den tyske generalen Dietrich von Choltitz, högsta befäl för den tyska armén i Paris under den sista delen av ockupationen, och den svenske generalkonsuln i Paris Raoul Nordling. De allierade styrkorna närmar sig obönhörligen Paris och general von Choltitz har fått order från allra högsta ort: Paris ska till varje pris förstöras. Raoul Nordling som identifierade sig som svensk men som fötts i Paris och levt större delen av sitt liv där har tagit på sig uppgiften att försöka få generalen att trotsa ordern.

Det blir ett långt samtal om etik, moral, plikt och lojalitet – och diplomati på hög nivå. Det pratas nästan oavbrutet i den knappa 90 minuter långa filmen och det är oavbrutet fascinerande. Dialogen är så rasande skickligt uppbyggd och skriven och den tyske regiveteranen Volker Schlöndorff berättar med små, men välavvägda medel. Och så det verkliga trumfkortet: Niels Arestrup och André Dussollier i rollerna som von Choltitz respektive Raoul Nordling. Det de ägnar sig åt är en ren uppvisning i skådespeleri och det är en ren njutning bara att höra dem leverera replikerna. De både spelade också samma roller i scenversionen och kan dem därför utan och innan.

Det är dock lite si och så med den där verklighetsbakgrunden. Av allt att döma utspelades nämligen inget sådant nattligt samtal mellan de två herrarna utan samtalen pågick under lång tid. Vissa historiker sätter också tveksamheter kring om det överhuvudtaget existerade någon order om att förstöra Paris. Helt belagt är dock att Nordling spelade en viktig roll i förhandlingarna med den tyska ockupationsmakten och han blev efter befrielsen och krigsslutet utsedd till hedersmedborgare i staden. Det räcker för att förstå vilken hjältestatus han än i dag uppbär i staden.

Jag tycker dock att det inte spelar någon som helst roll att man förhåller sig fritt till de verkliga händelserna. Mannen som räddade Paris är en smått fantastisk film i det lilla formatet och samtalen mellan filmen von Choltitz och Nordling berör ämnen som är allmängiltiga och definitivt relevanta för vår tid.

Ganska kul, herr minister!

Politisk satir är en tacksam genre. Inte så att all politisk satir nödvändigtvis blir bra, men i den inbyggda självgodhet och pompösa självupptagenhet som finns i maktens korridorer finns något som gör att det är svårt (ja, nästintill omöjligt) att misslyckas helt. Den regerande världsmästaren i att med sylvass skärpa och skoningslöshet dra ner byxorna på den där självupptagenheten och egoismen som frodas i de där korridorerna får väl sägas vara skotske Armando Iannucci. Med hejdlöst roliga tv-serier som Trist, herr minister och dess amerikanska version Veep och långfilmen In The Loop har han utan tvekan förtjänat det epitetet.

Armando Iannuccis ande svävar tydligt över den franska filmen Quai d’Orsay från förra året och som sedan några veckor tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln The Minister. Den direkta förlagan till filmen är förvisso inte någon av Iannuccis skapelser utan en i Frankrike redan kultförklarad tecknad serie. Manuset till serien skrevs, under pseudonym, av en diplomat som arbetade nära Dominique de Villepin under dennes tid som fransk utrikesminister mellan 2002 och 2004 och den allmänna uppfattningen är att seriens och filmens utrikesminister Alexandre Taillard de Vorms i själva verket är ett nödtorftigt dolt porträtt av Dominique de Villepin. Eller nidporträtt kanske är ett bättre ord för att beskriva vad det här handlar om.

Filmens egentliga huvudperson är annars Arthur Vlaminck, en ambitös och lätt idealistisk ung man som just utexaminerats från elitskolan ENA. Han headhuntas som talskrivare till Alexandre Taillard de Vorms och tackar naturligtvis ja till jobbet. Det visar sig dock erbjuda många fler utmaningar än han kunnat föreställa sig. För att vara talskrivare innebär så mycket mer än att bara skriva tal. Han tvingas den hårda vägen lära sig att navigera runt i utrikesministeriets lokaler belägna vid Quai d’Orsay. Och då menar jag inte att rent geografiskt navigera sig utan att lära sig att parera inte bara den lätt excentriske ministerns nycker utan av hans övriga entourages.

The Minister är regisserad av veteranen Bertrand Tavernier. Den nominerades till tre César vid årets gala och vann en, Niels Arestup för bästa manliga biroll. En aning märkligt nog blev inte Thierry Lhermitte nominerad för bästa manliga huvudroll. Han är nämligen riktigt bra och underhållande i rollen som utrikesministern, här kommer hans gedigna bakgrund som komiker till sin rätt. En mindre begåvad skådespelare hade lätt kunnat överdriva och spela över i rollen men Thierry Lhermitte lyckas med exakthet och återhållsamhet få ut det mesta av potentialen i rollen.

Bertrand Tavernier regisserar med säker och flyhänt hand och filmen karaktäriseras av ett lugnt och kontrollerat flyt i berättandet. Det gäller dock att vara uppmärksam under tittandet, som i alla politiska satirer av det här slaget är det många personer och skeenden att hålla reda på.

The Minister är bitvis riktigt rolig och underfundig men de där riktiga gapskratten lyser med sin frånvaro. Om man jämför med någon av Armando Iannuccis skapelser står den sig ganska slätt. Satiren är inte lika vass, persongalleriet inte lika färgstarkt och tonläget mycket lägre. The Minister är en djupt underhållande film men kanske inte så mycket mer.