Svarta fjärilar – stilistisk spänning som överraskar

Är du på jakt efter något spännande som också sticker ut från mängden som något annorlunda? Då kan den franska Netflix-serien Svarta fjärilar (Les papillons noirs) vara något för dig.

Svart fjärilar släpptes för knappt två månader sedan och har i mitt tycke inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det är en stilistiskt mycket imponerande serie i det behändiga formatet av sex knappt timslånga avsnitt.

Den handlar om Adrien, en författare med skrivkramp som kontaktas av en äldre man som vill att han ska spökskriva hans memoarer. Adrien som är i behov av pengar och något som kan få hans kreativa flöde att lossna antar uppdraget.

Albert, som mannen heter, börjar berätta sin historia som inleds på 70-talet och den passionerade kärlekshistorian mellan honom och en kvinna som heter Solange. Det visar sig dock snart att berättelsen om Albert och Solange inte bara är en sådan om intensiv kärlek utan också en bekännelse från ett seriemördarpar.

Utifrån det upplägget väver skaparna Olivier Abbou (som också regisserat) och Bruno Merle en fängslande mosaik av händelser med den ena vändningen efter den andra. Nutid korsklipps med dåtid i ett spännande och överraskande flöde som byter visuell skepnad efter vad som berättas. Fotot och musikläggningen håller toppklass och bidrar starkt till den fascinerande stämning som vilar över den här serien.

Manuset är välskrivet och berättelsen övervägande smart konstruerad. Svarta fjärilar är i grund och botten en kriminalserie, men den tar ut svängarna och blandar in element från andra genrer också.

Tillbakablickarna till Alberts och Solanges historia innehåller element av skräck, rejält influerad av den mest stiliserade men också brutala versionen av italiensk så kallad giallofilm från 70-talet och det nutida handlingsspåret har en hel del drama över sig. Till det kan läggas de talrika och relativt explicita sexscenerna.

Blandningen är fängslande och berättelsen har ett driv som gör att det är lätt att som åskådare ryckas med och hållas nyfiken över hur det hela hänger ihop och ska sluta. Även om några trådar i manuset hade kunnat kortas och serien tajtas till för jag tycker att berättelsen tagvis tappar lite tempo.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för skådespelarensemblen som imponerar. Inte så konstigt eftersom beprövade kort som Niels Arestrup, Nicolas Duvauchelle och Sami Bouajila syns i några av de ledande rollerna. Det stora fyndet i sammanhanget är dock Alyzée Costes i rollen som Solange.

Om du känner att Svarta fjärilar kan vara något för dig och vill ge den en chans så vill jag dock varna den som till äventyrs är könslig för sådant att den innehåller såväl rejält brutala våldsscener som explicita sexscener.

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.

Bric-a-Braquo?

Nu är det bara några få dagar kvar tills att årets Césargala går av stapeln. Som bekant är flera av skådespelarna i det nu i Sverige bioaktuella ypperliga franska dramat Polisse (eller Polis som den ju heter här) nominerade. Vilket är helt i sin ordning. Polisse är en skådespelardriven film och hela ensemblen imponerar stort. Bland de nominerade finns Nicolas Duvauchelle och Karole Rocher.

Du som har sett Polisse känner igen dem som Mathieu och Chrys, du vet de två som är partners på jobbet och där han så tydligt är förälskad i henne. För den som vill se mer av deras fina sampel finns mer att hämta. De båda spelar nämligen mot varandra i en annan imponerade produktion i polismiljöer, tv-serien Braquo vars första säsong faktiskt finns utgiven på svensk dvd.

Braquo är ytterligare ett bevis på något som jag har varit inne på förut här på bloggen, att fransk tv är på stark frammarsch. I likhet med Polisse är Braquo karaktärsdriven och jobbar mot en så stark verklighetskänsla som möjligt, men i övrigt skiljer sig de sig åt. I Polisse är poliserna idealistiska och drivs framåt av en stark känsla av att göra det rätta. I Braquo är det en betydligt smutsigare polisvärld vi dyker ner i.

I centrum för handlingen står en liten specialgrupp bestående av fem personer inom Parispolisen som länge fått jobba med mer eller mindre fria tyglar. Ledningen har sett mellan fingrarna för gruppens tveksamma metoder och snedsteg på fel sida av vad lagen säger är tillåtet eftersom den har visat upp exceptionellt bra resultat när det gäller brottsbekämpning.

Att brottsbekämpningen i sig delvis har bestått av lagbrott har setts som ett nödvändigt ont. Men när serien tar sin början är det slut på denna ändamålen helgar medlen-attityd. Några av cheferna högre upp i hierarkin och en synnerligen nitisk internutredare har bestämt sig för att sätta stopp för gruppens framfart. Kosta vad det kosta vill. De är lika benägna att gå utanför lagens råmärken för att sätta dit gruppen som den är för att sätta dit brottslingar. Det är som sagt en smutsig polisvärld som skaparen av Braquo, Olivier Marshal, tar oss med in i.

Braquo inleds med att Max, en av gruppens ledargestalter, i sin frustration under ett förhör tappar fattningen och utför en extremt våldsam handling. Det ger de personer som vill åt gruppen möjlighet att dra åt tumskruvarna när det gäller gruppen i allmänhet och Max i synnerhet. Det hela slutar med att Max tar livet av sig och att gruppen i sin iver över att försöka rentvå sin älskade kollegas namn snärjer in sig i ett nät av handlingar, den ena värre än den andra. Situationen blir värre och värre i en ständigt nedåtgående spiral av lögner och brottsliga handlingar. Hela tiden med en mer och mer desperat jagande internutredare efter sig.

Braquo är som sagt skapad av Olivier Marchal, en herre som efter många år som polis sadlade om och blev skådespelare/ manusförfattare/regissör. Hans filmer är ofta inspirerade av verkliga händelser som han varit med om under sina år som i tjänsten. Ett av hans adelsmärken är strävan efter en så realistisk känsla som möjligt och Braquo är ett typexempel på det. Den har jämförts med både The Wire och The Shield.

Jämförelsen med den förstnämnda (världens kanske allra bästa tv-serie om du frågar mig) är lite långsökt, men parallellerna med The Shield är många. Båda handlar ju om små polisenheter som inte drar sig för att töja på lagens gränser för att nå sina mål och om personer som mer eller mindre viger sina liv åt att stoppa dem.

Men det finns naturligtvis skillnader också. En uppenbar är miljöerna. The Shield utspelar sig i ett förvisso ruffigt men ändå hett och soligt Los Angeles. Färgskalan i fotot blir med automatik varm. Braquos Paris är lika grått, skitigt och deprimerande som karaktärernas sinnen.

En annan skillnad är ambitionsnivån i dialogerna. Där The Shields skapare Shawn Ryan siktar in sig på det närmast Shakespeareanska, och lyckas bra med det, sjunger Olivier Marshal återigen realismens lov – och lyckas även han. Två olika tillvägagångssätt med nästan samma fängslande resultat. Den övergripande jämförelsen mellan The Shield och Braquo faller dock ut till den förstnämndas fördel. Braquo dras med några för många besvärande klichéer för att riktigt stå sig i konkurrensen.

Den första säsongen av Braquo består av åtta avsnitt, fyra regisserade av Olivier Marshal och fyra regisserade av Frédéric Schoendoerffer, och bjuder på ständigt stegrande spänning. Braqou är en intensiv, närgången och svettig historia filmad med den äran med den i sammanhanget numer närmast obligatoriska handhållna kameran.

Dynamiken inom den under större delen av serien fyra personer starka gruppen är genomgående starkt skildrad och skådespeleriet håller mycket fin nivå. Karole Rocher och Nicolas Duvauchelle är lika bra här som i Polisse. Allra bäst är dock Jean-Hugues Anglade. Rollen som gruppens informelle ledare Eddy Kaplan är förmodligen hans livs bästa. Och då räknar jag in rollen som Zorg i Betty Blue. Få kan spela så luggsliten och eländig med sådan elegans.

Olivier Marshal har hittills in karriär hållit en ojämn nivå. När han är bra, som i Braquo och Fiender emellan (36 i original) är han mycket bra, medan han kan också vara direkt dålig också. Som i debutfilmen Gangsters. Hans senaste långfilm Les Lyonnais har jag inte sett än, men den återfinns bland de Césarnominerade så det är naturligtvis en film som jag ser fram emot att se.

Apropå att se fram emot, dvd-boxen med hela den andra säsongen av Braquo ligger därhemma och väntar på mig. Jag ska bara få tillräckligt med tid över för att kunna sätta mig och se så mycket som möjligt av den i ett svep (det är så jag helst vill se tv-serier). Det ser jag fram emot.