Adrenalin, underhållning och tuff action i En förlupen kula

Vi har väl alla våra så kallade guilty pleasures? Min är biljaktsfilmer, vilket är lite märkligt eftersom jag aldrig någonsin varit särskilt intresserad av vare sig bilar eller motorer. Jag gissar att det handlar om det rena underhållningsvärdet i att luta sig tillbaka, glömma alla tankar på logik och bara låta sig svepas med i de välkoreograferade actionsekvenser som biljaktsscener oftast är. Lite som en nöjesfältsattraktion där i tv-soffan.

För ungefär en månad sedan släpptes den franska Netflix-produktionen En förlupen kula (Balle perdue i original) i regi av debutanten Guillume Pierret. Den satte jag mig häromdagen ner i tv-soffan för att se i förhoppning om halvannan timmes god underhållning för stunden – och det var exakt vad En förlupen kula levererade.

Det är nämligen en tät, tuff actionthriller om en godhjärtad och talangfull bilmekaniker som råkat hamna på fel sida om lagens råmärken. Efter en misslyckad smash and grab-kupp hamnar han i fängelse men får ett erbjudande om strafflindring mot att han rycker in som mekaniker åt en grupp poliser som arbetar med att stoppa de drogtransporter som sker via snabba bilar genom landet.

Allt går som det ska fram tills att hans mentor blir ihjälskjuten av en korrumperad medlem i teamet och att han själv utpekas som huvudmisstänkt. På flykt är hans enda chans att skaffa fram bevis med såväl skurkar som polis efter sig.

Det är med andra ord en tämligen ordinär och bekant handling som En förlupen kula bjuder på. Men det gör det på ett tajt och hantverksskickligt sätt. Actionsekvenserna är snygga (särskilt en biljaktsscen genom den sydfranska staden Sète är riktigt vass) på ett gammaldags sätt, en bra bit från dagens datorgenererade och ibland själslösa specialeffekter. Logiken är det emellanåt såklart lite si och så med, men det kommer också med genren, men även där tycker jag att man håller sig på rätt sida av vad man som åskådare trots allt kan acceptera.

Guillaume Pierret använder sig dessutom av ett förhållandevis nedtonat berättande som gör att man inte faller i genrens inbyggda överspelsfallgropar. Guillaume Pierret är naturligtvis hjälpt i det arbetet av att ha rutinerade skådespelare som Alban Lenoir, Ramzy Bedia och Nicholas Duvauchelle i rollistan.

Summa summarum så är En förlupen kula en actionrulle som väl uppfyller sitt syfte att underhålla för stunden. Ett bra alternativ om du vill ha något fartfyllt och hyfsat spännande att titta på en slö och regnig eftermiddag eller kväll i sommar.

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.