Nu har vi nått fram till del 5 av 20 i undersektionen Det franska biblioteket. Urvalet är som den som hängt med på resan inte mitt utan den franska kulturtidskriften Téléramas. I somras presenterade de sitt urval av de 20 böcker du tyckte skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek. Jag bestämde mig då för att läsa, eller läsa om de få som jag redan läst, dessa böcker och göra en undersektion här på BleuBlancRouge av det.
Den här gången har jag läst den ungerskfödda författaren Agota Kristofs hårt drabbande Den stora skrivboken (Le grand cahier) från 1986. Hon var en av de många ungrare som efter att Sovjetunionen 1956 brutalt slagit ner revolten i landet tvingades fly. Hon hamnade tillsammans med sin make och deras gemensamma barn i schweiziska Neuchatel.
Där började hon så småningom att skriva böcker och trots att det inte var hennes modersmål eller ett språk hon sade sig känna sig bekväm med valde hon att skriva dem på franska. Förmodligen ligger nyckeln till hennes säregna, kärva och korthuggna språkmelodi i just detta faktum att hon skrev på ett för henne främmande språk. Och med tanke på att två centralt teman genom hennes författarskap var exil och krigets följder kan det valet mycket väl ha varit ett genidrag.
Vi får naturligtvis aldrig veta hur hennes böcker hade tett sig om hon skrivit dem på ungerska men jag tänker att det var just att behöva kämpa med ett språk som hon i vissa intervjuer till och med beskrev som fientligt skapade hennes unika författarröst. Och en språkdräkt som är genial för att skildra det hon vill berätta med den.
Hennes sätt att skriva har av vissa kallats för telegramprosa och det tycker jag är en träffande beskrivning. De korta kärnfulla meningarna i sort sett helt i avsaknad av känsloyttringar för i alla fall lätt tankarna ditåt. Men mellan de där raderna och i undertexten är det desto mer känslostarkt. Hennes sätt att berätta är så skickligt utfört och synnerligen effekt- och kraftfullt eftersom det tvingar läsaren själv fylla i.
Det där språket är i sin exakthet som ett kirurgiskt instrument som obönhörligen skär in under huden på läsaren. Så trots att texten själv inte innehåller några känsloyttringar är den känslomässigt brutal att läsa. Och känslodjupet blir än mer bråddjupt med vetskapen att det mesta hon skriver är självupplevt.
Den stora skrivboken är första delen i en trilogi. Det råder krigstillstånd i ett icke namngivet land. En mamma tvingas skicka iväg sina två tvillingpojkar som är i tioårsåldern till sin mormor som bor i en liten stad för att hon ska ta hand om dem tillsvidare. Mormodern beter sig direkt fientligt mot pojkarna och livet hos henne och i hennes spartanska och smutsiga bostad blir hårt.
Pojkarna startar någon sorts egenutbildning som består i att lära sig härda ut mot såväl smärta, slag som hunger och att döda. Allt för att kunna klara det livet i det krigsdrabbade landet kan tänkas utsätta dem för. De förbjuder sig själv att känna någonting överhuvudtaget och de registrerar allt i deras egentliga enda ägodel: en skrivbok. Den fylls av deras kyligt iakttagande berättelser om våld, övergrepp och sexuella aktiviteter.
Den stora skrivboken är på samma gång svår och obehaglig men också fängslande och en ren fröjd att läsa. Det mästerliga exaktheten i språkbruket och den känslomässiga densiteten i texten är verkligen något utöver det vanliga. Men var beredd, urkraften i den här berättelsen biter sig fast och hänger med länge. Som bra litteratur förvisso ska.
BleuBlancRouge 