Svarta svanar och nybörjare

Nu har det blivit dags att ta ut svängarna lite. Att tänka utanför boxen som det så populärt och anglicistiskt nuförtiden brukar heta. Jag kan helt enkelt inte låta bli att en dag som denna, då den släpps på svensk dvd, slå ett slag för årets hittills bästa film: Black Swan. En amerikansk film hör självklart egentligen inte hemma på den här bloggen, men nu handlade det ju om att tänka utanför boxen. Och helt utan frankofilkoppling är den trots allt inte eftersom Vincent Cassel spelar den manliga huvudrollen.

Sin vana trogen är han briljant och firar stora triumfer i rollen som den diaboliska koreografen som driver Natalie Portmans prima ballerina mot och över vansinnets gräns. Natalie Portman förtjänar verkligen den Oscar hon fick för bästa kvinnliga huvudroll, men jag tycker samtidigt att Vincent Cassel inte har prisats nog för sin insats.

Visst ekar det mer än lovligt av Roman Polanskis mästerliga Repulsion om Black Swan, men det tar inget av kraften ur Darren Aronofskys film. Och någon karbonkopia är det absolut inte. Black Swan är den andra filmen på kort tid som verkligen har fått mig, som tidigare måttligt balettintresserad för att uttrycka det milt, att verkligen svepas med i och uppslukas av denna konstform. Den andra var Frederick Wisemans La Danse, den nästan tre timmar långa men ständigt fascinerande dokumentären om den berömda operabaletten i Paris. Mer om den vid ett annat tillfälle, för den förtjänar att behandlas separat.

Black Swan är ett mörkt psykologiskt drama med en närmast kammerspelsmässig intensitet. Den är otäck och gripande. Men, och det är viktigt att påpeka, den är också fantastiskt vacker och sensuell. Aronofskys sätt att fotografera filmen gör det till en närmast fysisk upplevelse där man som åskådare sveps med i dansen. Det är inte bara en studie av en enskild ballerinas bräckliga psyke och institutionens nedbrytande mekanismer, utan också en studie av balettdansen som konstform. Fantastiskt var ordet, missa den för allt i världen inte om du inte sett den redan.

När jag ändå redan brutit mot den frankofila inriktningen kan jag lika med slänga med ett bonustips. Jag var i dag på pressvisningen av filmen Beginners som får svensk biopremiär i övermorgon. Precis som i fallet Black Swan så finns det dock en koppling till det frankofila. Den här gången i form av Mélanie Laurent som återigen får göra en engelskspråkig roll (även om hon faktiskt får prata lite franska i filmen, bara en så’n sak).

Beginners är en strukturellt aningen komplex film om det där svårbegripliga och ständigt överraskande vi kallar livet. Handlingen utspelas på tre parallella plan. I centrum står Oliver, en melankolisk man i 40-årsåldern som aldrig riktigt vågat tro på det där med kärlek. I det som är filmens nutid träffar han på en fest av en slump den aviga och oförutsägbara Anna. Även hon tycks bära på någon form av sorgsenhet och de båda dras till varandra.

Detta sker bara några månader efter att Olivers pappa Hal avlidit efter en tids sjukdom, vilket i sin tur inte skedde långt efter det att han vid 75-årsålder kommit ut som gay, efter dryga 40 år som gift. Händelser som självklart påverkat Oliver och skakat om hans tillvaro rejält. Förutom att följa hur Olivers och Annas historia utvecklas så får vi också berättelsen om faderns tid som nykläckt gay och hur han tacklar den sjukdom han sedan drabbas av och bilder från Olivers barndom. Korsklippningen mellan dessa tre tidsplan är inte helt lätt att hänga med i i alla lägen, men å andra sidan är det skönt med filmer som utmanar och som inte skriver åskådaren på näsan.

Beginners är sannerligen ingen romantisk komedi, det är en melankolisk och bitterljuv historia (en stämningsmässig motsvarighet till Mélanie Laurents musik som jag skrev om för två veckor sedan) men det förhindrar inte att det också är en försiktigt livsbejakande historia. Och är det inte så att det är filmerna och berättelserna med stråk av smärta bär med sig och kommer ihåg mest – även när det gäller romantiska komedier? Beginners är sorgsen och glad på samma gång. Och kemin mellan Ewan McGregor, som spelar Oliver, och Mélanie Laurent är mycket bra. Framförallt hur väl de lyckas skildra den där tiden från nyväckt intresse till spirande kärlek är magnifikt väl utfört. Se den gärna, men glöm inte att ladda upp med näsdukar.