Nathalie – en angenäm historia

Filmen Nathalie var i mitt tycke ingen delikatess (du kan läsa mina tankar om den här), men som jag skrev i blogginlägget så hade jag förhoppningar om att boken skulle vara bättre. Som de alltid tenderar att vara. Jag kan så här på rak arm bara komma på två exempel på när jag faktiskt har tyckt att filmatiseringarna har överträffat den litterära förlagan och det är Gudfadern och Sagan om ringen. Det finns säkert fler om jag får tänka lite längre (har du egna exempel för du hemskt gärna dela med dig i kommentarsfältet), men nu ska det här inte handla om det. För i det här fallet är det normalförhållandet som råder.

Alltså boken var bättre än filmen. Kanske inte i så hög utsträckning som jag med tanke på det jag skrev om filmen hade hoppats, men ändå.  Normalt sett brukar jag alltid försöka läsa boken först och se filmen sedan, men eftersom filmen nådde den svenska marknaden innan romanöversättningen gjorde det så hade jag denna gång inget val.

Nathalie – en delikat historia är skriven av David Foenkinos som, tillsammans med sin broder Stéphane, dessutom har regisserat filmversionen. På ett sätt kan jag känna att det för en gångs skull var ganska bra att ha sett filmen innan det var dags att ta sig an boken. Jag vet inte om det har att göra med att det är samma upphovsman, men känslan jag får när jag läser boken är att se en utbyggd och förbättrad version av filmen i mitt huvud.

Stämningen i boken och i filmen är i mångt och mycket densamma och att läsa boken fördjupar upplevelsen av filmen och lägger ytterligare pusselbitar på plats. Men samtidigt förundras jag (just med tanke på att upphovsmannen är densamma) också över en del stora skillnader mellan boken och filmen. Inte i handlingen, den är i det närmaste identisk, men i stilen.

Boken tenderar förvisso emellanåt att på samma sätt som filmen bli en aning sval och distanserad, men trots att den är fylld av infall och stilbrott i sin berättarstruktur så är den inte i närheten av lika spretig som filmen. Tvärtom så känns boken väl sammanhållen och stilbrotten i den som något som mer lyfter än stjälper (även om det ibland blir lite väl mycket av det goda även i det avseendet).

Jag är väldigt förtjust i hur David Foenkinos bryter av berättelsen med att skjuta in faktarutor, uppräkningar och andra korta reflekterande texter kring saker som dyker upp i handlingen. En annan sak som är tongivande i den litterära texten men som det inte finns någon egentlig motsvarighet till i filmversionen är de många (oftast mycket fyndiga) referenserna till både fin- och populärkultur.

Precis som i filmen finns det en del att hänga upp sig på när det gäller bilden av Sverige och det svenska eftersom den ibland bygger på rena felaktigheter. Eftersom det svenska har en lika viktig del i boken som i filmen så är det naturligtvis en brist som det inte går att helt bortse från. Men å andra sidan så är det ingen fakta- eller debattroman. Det är underhållning det handlar om och underhållande är det.

David Foenkinos skriver lättsamt, flyhänt och ofta fyndigt. Kapitlen är korta och rappa och det finns ett driv i texten som gör att jag hela tiden vill läsa vidare. Så boken Nathalie – en delikat historia är kanske inte heller den någon delikatess likt den typ av överdådiga bakverk som man kan se i tjusigare franska patisserier, men absolut som en välsmakande chokladpralin. Om miljöerna jag läste den i (jag hade med den som reselektyr till Paris) spelade in i att göra upplevelsen av den mer angenäm ska jag låta vara osagt, men helt klart är att läsa boken var en för mig just angenäm historia.

Ingen riktig delikatess

Det där med förväntningar kan vara ett lite lurigt kapitel. Emellanåt stjälper de mer än hjälper. Som för min del i fallet med den franska filmen La Délicatesse från förra året. Sedan då jag först hörde talas om den har mina förväntningar på den stadigt byggts på. Jag menar en fransk film som bland annat leker med fördomar kring det svenska dessutom med den alltid förtjusande Audrey Tautou i huvudrollen, vad i detta skulle kunna gå fel? I går hade Nathalie, som filmen heter här i Sverige, premiär och tyvärr så kom en hel del av mina förväntningar på den på skam.

Nathalie är ingen direkt dålig film, men ganska tam, ljummen och framförallt så känns det som att de långfilmsdebuterande regissörsbröderna Stéphane och David Foenkinos inte riktigt har haft klart för sig vilken typ av film de velat göra. Det spretar minst sagt en hel del. Jag har ännu inte läst den hyllade boken, skriven av David Foenkinos, som filmen är baserad på (den ges ut på svenska under titeln Nathalie – en delikat historia om en dryg månad och då tänkte jag så snabbt som möjligt åtgärda det) men jag utgår från att den på ett bättre sätt tar vara på de intressanta frågeställningar kring utseende, skönhet, omgivningens förväntningar och de informella spelregler på området som samhället satt upp som man tyvärr bara snuddar vid i filmversionen.

En stor del av problemet med Nathalie ligger på det skådespelarmässiga planet. Varken Audrey Tautou eller François Damiens lyckas fullt ut göra sina rollfigurer riktigt trovärdiga och kemin mellan dem uteblir. De är lite som hela filmen, inte dålig men heller inte övertygande. Det tuffar på men lyfter aldrig riktigt. Sedan vet jag inte riktigt vilken typ av hjälp bröderna Foenkinos eventuellt hade för att göra scenerna på svenska trovärdiga, men helt klart är att de hade behövt mer hjälp. Mycket mer.

De kanske framstod som fungerande för en fransk publik men för en svensk publik blir de mer av en Hötorgskonstversion av Roy Andersson. Dessutom en dålig sådan. Lite knepigt känns det allt att man låter en sådan sak passera, samtidigt som man känner sig tvingade att förklara François Damiens belgiska accent.

Titelpersonen Nathalie är en kvinna som tycks ha allt ordnat för sig. Hon ser bra ut, är lyckligt gift, har en jobbkarriär som pekar rakt uppåt och hon lever i en sorts parisisk idyllvärld. Men så händer det förskräckliga. Hennes man råkar ut för en olycka och avlider hastigt. Förkrossad av sorg går hon under de nästkommande åren fullständigt upp i sitt arbete (på en svensk firma i Paris). Hennes självsäkre och flirtige chef är minst sagt förtjust i henne och gör vad han kan för att få henne på fall, men den som till slut får henne att tina upp lite är den alldaglige och försynte arbetskamraten Markus Lundell. Utan att hon egentligen vet varför eller ens kan förklara det kysser hon plötsligt honom. På ytan kunde de knappast ha varit mer olika, inte minst i omgivningens ögon, men mot alla odds är den där slumpmässiga kyssen början på något mer. Något som sakta och trevande rör sig framåt men också växer.

Till Nathalies fördel kan sägas att det trots allt är en romantisk komedi, som förvisso drar en hel del åt dramahållet, som skiljer sig från de mesta som översvämmar den strömlinjeformade och förutsägbara genren. Nathalie är vare sig så sentimental eller smetig som majoriteten av filmerna i genren är, men å andra sidan som jag redan har varit inne på ganska ljummen och avslagen. Jag har som sagt ännu inte läst boken men utgår från att den är betydligt bättre och tror mig därmed trots allt kunna påstå att någon annan och mer rutinerad regissör förmodligen hade kunnat göra något mycket bättre av materialet. I den här utförandet är Nathalie helt okej, men inte mycket mer. Tyvärr. Jag hade som sagt förväntat mig mer. Det enda delikatesslika med filmen är Emelie Simons elektroniska musik, men den är å andra sidan lysande.