En historisk regissör har gått ur tiden

I fredags nåddes vi av beskedet att den franska regissören Tonie Marshall gått ur tiden. Hon avled i torsdags, 68 år gammal. Tonie Marshall är ett kanske inte alltför känt namn här i Sverige eftersom nästan ingen av hennes filmer mig veterligen visats på ordinarie bioprogram här, men hemma i Frankrike var hon ett aktat namn.

Och historiskt därtill. Hon var nämligen första (och sorgligt nog hittills enda) kvinna att vinna en César (Frankrikes motsvarighet till en Guldbagge) för bästa regi. Filmen i fråga var Vénus beauté (Institut) från 1999 och den vann även priset för bästa film, bästa manus (som hon själv skrev) och mest lovande kvinnliga skådespelare (Audrey Tautou).

En trumf av stora mått med andra ord. Hon hade även filmer med i huvudtävlan i de prestigefyllda filmfestivalerna i Berlin och Venedig.

Karriären inleddes annars som skådespelerska 1971 och det var först 1989 som hon fick chansen att regissera själv. Totalt blev det nio långfilmer och mest framgångsrik var Vénus beauté (Institut). På bio i Frankrike sågs den av 1,4 miljoner åskådare.

Vénus beauté (Institut) fick aldrig någon svensk biopremiär, men jag kommer ihåg att SVT visade den under en av de franska filmveckor som man hade under några år i skarven mellan 00-tal och 10-tal. Det är en romantisk komedi som kretsar kring tre kvinnor som arbetar på en skönhetssalong i Paris och deras vedermödor i kärlekens vindlande och svåra lek.

I handlingens centrum står Angèle (spelad av Nathalie Baye). Filmen inleds med en scen där hon blir dumpad vid ett kafébord på en tågstation. Vid bordet intill sitter en man som blir som förtrollad av henne och någon dag senare söker upp henne och förklarar sin kärlek till henne.

Bränd av tidigare erfarenheter tar hon instinktivt ett steg bakåt men han ger inte upp. På salongen jobbar också den burdusa Samantha (Mathilde Seigner) och den mer timida Marie (Audrey Tautou). Marie uppvaktas av en lite äldre änkling men vet inte riktigt hur hon ska hantera det.

Sedan frekventeras salongen av en kader mer eller mindre excentriska personer, vilket också sätter de tre kvinnorna på olika prov.

Det är en välskriven, lite vemodig men också varm film om kärlek, men också kvinnlig vänskap. Tonie Marshalls personregi är utmärkt och filmen har en rakt igenom trovärdig ton.

Kvinnornas kamp i skuggan av fronten i vackert landsbygdsdrama

Det kan gå lång tid mellan varven när Xavier Beauvois regisserar långfilm men när han gör det blir resultatet allt som oftast mycket bra. Beskyddarna (Les Gardiennes i original) som fick svensk biopremiär i januari i år och är hans blott andra film efter mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des dieux) från 2010 är inget undantag.

Den som sett till exempel Gudar och människor känner igen Xavier Beauvois långsamma och ibland ordmässigt karga berättande. I Beskyddarna låter han mer än någonsin tidigare bilderna tala, och vilka bilder det är sedan!

Caroline Champetier, som fotat nästa alla hans filmer (inklusive Gudar och människor), gör ett storartat jobb och nominerades helt i sin ordning till en César för bästa foto för sin insats. Beskyddarna fick fyra nomineringar vid årets gala och en av de övriga gick till Iris Bry för bästa kvinnliga framtidshopp. Också det helt i sin ordning.

Hon är nämligen ett fynd i rollen som filmens centralgestalt, den unga bondflickan Francine som 1915 anställs på en gård i den gamla regionen Limousin i centrala Frankrike. Eftersom männen i familjen är inkallade i armén och befinner sig vid första världskrigets beryktade skyttegravsfronter drivs gården under umbäranden av mor Hortense och dotter Solange (spelade av Nathalie Baye och Laura Smet som ju är mor och dotter även i verkliga livet).

Francine gör ett bra och ovärderligt jobb och blir snabbt som en del i familjen. Men mörka händelser ligger hela tiden på lut, det rasar ju trots allt ett världskrig i närheten.

Beskyddarna berättar en historia som det ofta bara snuddats vid, trots att första världskriget inte direkt är underskildrat på film, kvinnornas kamp hemmavid när männen var borta vid fronten och stred. Det är en film som med små medel griper tag och berör på djupet. Skådespelet är stramt hållet men av mycket hög kvalitet och Xavier Beauvois litar på kraften i det och i sina bilder. Han är mycket sparsmakad när det gäller musiken, men när han väl använder sådan är det effektfullt.

Den här filmen kommer såklart inte att tillfredsställa actionälskaren, men väl den som vill få en inblick i ett liv där samtliga inblandade under svåra omständigheter kämpar hårt för att upprätthålla någon form av normalitet och dessutom göra det med högt buret huvud – genom glädje och djup sorg.

Vackra lögner

Som ni alla vet är det inte alltid så lätt att vara frankofil i Sverige. Sannerligen inte när det gäller film. Det kan gå långa perioder mellan de franska filmer som får svensk biodistribution. Och läget har definitivt inte blivit bättre på senare år. Därför är det extra glädjande att det denna helg, för tredje helgen i rad, är premiär för en i alla fall i original franskspråkig film – den animerade belgiska filmen Panik i byn som hade premiär förra helgen visas ju dubbad till svenska – på de svenska biograferna.

Den här gången handlar det om komedin Vackra lögner (De vrais mensonges i original). Det är det det andra samarbetet mellan regissören Pierre Salvadori och den alltid lika förtjusande Audrey Tautou efter Priceless (Hors de prix) från 2006 – som faktiskt också biodistribuerades här i Sverige.

Vackra lögner är en lätt farsanstruken romantisk förvecklingskomedi av det inte alltför engagerande slaget. Den utspelar sig i en soldränkt icke specificerad sydfransk (får man förmoda) liten hamnstad. Audrey Tautou spelar Emily som tillsammans med en kollega driver en, som det verkar, framgångsrik damfrisering. De har anställt Jean (spelad av Sami Bouajila), en lite försynt allt-i-allo som helst håller sig i bakgrunden.

I smyg är han dock passionerat förälskad i den lite svala Emily. Jean skriver ett anonymt kärleksbrev till henne. Det slumpar sig så att hon öppnar brevet inför hans ögon och han kan bara förtvivlat se på när hon omedelbart kastar bort det. Brevet kommer dock till användning när Emily desperat försöker hitta på ett sätt att muntra upp sin mamma Maddy (spelad av Nathalie Baye) som trots att det har gått flera år inte kommit över att hennes man lämnade henne.

Emily skriver av Jeans brev och skickar det anonymt till Maddy, som ett försök att få henne att tro att hon har en beundrare och på så vis till slut komma över den flyktade mannen. Taktiken fungerar. Åtminstone inledningsvis. Men när Emily inser att hon snart behöver skriva fler brev till Maddy – och dessutom ovetandes om att det var Jean som skrev det första brevet lyckas få honom involverad i historien, blir situationen riktigt snurrig och nätet av lögner allt svårare att inte snärjas i.

Jag vet hur det är med er, men jag har noterat att jag har en tendens till en betydligt mer förlåtande attityd till franska och frankofona filmer bara just för att de är det. Det är klart att det görs rena skräpfilmer i Frankrike också, men jag är sällan lika hård mot dem som likvärdiga säg amerikanska eller svenska filmer. Den där franskheten blir lite av en förmildrande omständighet. Inte helt konsekvent, jag vet.

Vackra lögner är ett typexempel. Det är verkligen ingen bra film. Historien känns långsökt, den är tidvis oerhört orytmiskt klippt, kemin mellan skådespelarna hackar och det är inte särskilt trovärdigt. Men likförbaskat gick jag ut ur biosalongen med ett litet leende på läpparna. Språket, de vackra miljöerna – och Audrey Tautou – räckte för att jag ändå skulle känna att den var värd att lägga sina 105 minuter av mitt liv på. Känner ni igen er i resonemanget?

Vackra lögner påminner i stämningsläge en hel del om Priceless (som var bättre men som jag i ärlighetens namn inte heller var direkt överförtjust i). Redan Priceless hade ett svalt och distanserat drag över sig. Den filmen räddades främst av att kemin mellan Audrey Tautou och Gad Elmaleh var så bra.

Vackra lögner känns inte bara sval och distanserad utan rent ut elak. Ingen av karaktärerna känns särskilt älskvärd och det är så klart ett riktigt stort problem i en romantisk komedi. Så för första gången i denna bloggs förvisso korta historia kommer det jag skriver om inte mynna ut i en rekommendation om att se, höra eller läsa. Och om du ändå tycker att Vackra lögner verkar lite intressant kan du lika gärna vänta tills den släpps på dvd. Det brukar inte gå så lång tid mellan bio och dvd numer.