Underbarnet Dolan har växt upp – men fortsätter att briljera!

Sedan den sensationellt starka debuten som självlärd 19-årig regissör, Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009  har den kanadensiske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Xavier Dolan varit en pålitlig leverantör av visuellt flyhänta, psykologiskt starka och ofta queerrelaterade dramer. Sedan förra veckan är han aktuell på svenska biografer med sin åttonde långfilm på tio år, Matthias och Maxime.

Matthias och Maxime är en på många sätt rätt typisk Dolan-film. Synnerligen välskriven dialog, en fantastisk och fullständigt naturligt tonträff i skådespeleriet och ett borrande ner i Dolans favoritämne: (trasiga) mänskliga relationer. Han fortsätter helt enkelt att vara något av den hipster-Bergman han blev fullt ut i sin andra långfilm Hjärtslag (Les Amours imaginaires) som slog undan benen för mig fullständigt när den hade svensk premiär 2010.

Titelpersonerna i den nya filmen är två kompisar sedan barnsben och deras gemensamma vänner. Matthias (känsligt spelad av Gabriel D’Almeida Freitas) arbetar inom finansvärlden medan Maxime (spelad av Dolan själv) just bestämt sig för att lämna hemstaden Montreal för att prova lyckan i Australien i två år och ska snart åka i väg. När kompisgänget samlas i en lantlig stuga slumpar det sig så att Matthias och Maxime tvingas hjälpa en av kompisarnas filmstuderande syster med att spela in en scen till en kortfilm.

Det visar sig att scenen de ska spela in går ut på att de ska kyssas med varandra och scenen skakar om deras vänskap och relation till varandra i grunden och leder dessutom till motstridiga inre känslor inom bägge två. Förutom att försöka få grepp om relationen till Matthias har Maxime en annan besvärlig relation att hantera: den till sin före detta narkoman till mamma (spelad av Dolan-favoriten Anne Dorval).

Det slår verkligen gnistor i samspelet mellan Dolan och Dorval och deras suveräna skildring av en söndrig mor-son-relation är också en fin blinkning till Dolans debut Jag dödade min mamma där de bägge var lika briljanta i skildringen av en annan typ av dysfunktionell mor-son-relation.

Matthias och Maxime är inte lika utlevande intensiv som till exempel Jag dödade min mamma och Mommy eller lika visuellt bländande som Hjärtslag eller Laurence Anyways. Den är mer återhållen och stram, men som sagt ändå en typisk Dolan-film. Känslostark, snygg och går rakt in i hjärtat. För mig är Xavier Dolan alltjämt en av samtidens stora.

Tanken på att han trots den digra biografin han redan åstadkommit fortfarande bara är endast 30 år gammal fyller mig med tillförsikt. Tänk så många fantastiska filmer till han kommer att hinna med!

Mommy Mia, vilken film!

Såhär kvällen före Oscargalan är det ingen överdrift att påstå att vi befinner oss i ett intensivt skede av den så kallade filmgalesäsongen. Här och nu tänkte jag dock lämna filmgalornas filmgala därhän och i stället sätta blickfånget på det som skedde i Paris i fredags kväll.

Då var det nämligen dags för Frankrikes främsta filmpris César att delas ut. En av de filmer som belönades under kvällen var Xavier Dolans senaste mästerverk Mommy. Att Oscarsjuryn inte nominerat den till priset för bästa icke engelskspråkiga film är enligt min mening obegripligt, men det är en annan diskussion.

Mommy är en oerhört stark historia, en av regissör Xavier Dolan suveränt kontrollerad känslobomb till film. Ramberättelsen är nog så enkel. Det handlar om relationen mellan en ensamstående medelålders mamma och hennes tonårige son.

Det som komplicerar det hela är att den där relationen är synnerligen explosiv. Sonen Steve är en orolig själ som när filmen inleds just har relegerats från den ungdomsanstalt som han bor på efter att ha satt eld på kafeterian.

Mamma Diane är heller egentligen inte i den allra bästa av livssituationer för att ta hand om den krävande sonen. Har har nyligen blivit änka och dessutom blivit av med sitt jobb. Ändå väljer hon att försöka ta hand om sin son.

Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Steve pendlar våldsamt i känslolägen och kan i ena stunden attackera Diane fysiskt för att i nästa bedyra henne sin kärlek. Och Diane själv är heller, av förklarliga skäl, inte i sin känslomässigt mest stabila period i livet. Hjälp för dem båda i den påfrestande och besvärliga situationen ska dock komma från ett oväntat håll.

Tonläget i filmen är genomgående högt och det är på gränsen till enerverande, men tack vare fantastiska skådespelarinsatser och känslig och exakt regi av Xavier Dolan håller sig Mommy hela tiden på rätt sida gränsen.

Med andra skådespelare och en annan regissör hade det lätt kunnat kantra över i överspel. En hel del av förtjänsten till att det hela tiden fungerar så bra är den äkthet i tonträffen som Xavier Dolan mejslat fram i sitt mycket välskrivna manus.

Anne Dorval och Suzanne Clément har redan tidigare gjort fantastiska insatser i regi av Xavier Dolan och bägge är fenomenala även här. Jag kan dock inte låta bli att imponeras extra mycket av nykomlingen Antoine-Olivier Pilon. Hans insats i den krävande rollen som Steve är något utöver det vanliga.

Mommy är en film som känns. Och då menar jag rent fysiskt. Redan tidigt kryper sig en känsla av obehag på och en del scener känns som knytnävsslag i magtrakten, men det hela blir uthärdligt tack vara de stråk av ljus som Xavier Dolan hela tiden släpper in i berättelsen. Det är en balansgång mellan känslolägena och han klarar av den briljant.

Sin vana trogen experimenterar Xavier Dolan med bildformat och berättarteknik och även denna gång visar han en osviklig känsla för att ge varje berättelse han vill berätta den allra bästa formen för att göra det. I Mommy blir det hela extra effektfullt.

Det ska bli oerhört spännande att fortsätta att följa Xavier Dolan. Med Mommy befäster han, blott 25 år gammal, sin position som en av världens just nu bästa och mest intressanta regissörer. Vi talar om en helt unik filmröst som ännu inte tagit ett felsteg. Imponerande!

Det är självklart lite tidigt att redan nu börja prata i termer av årets bästa film, men jag skulle bli mycket förvånad om inte Mommy kommer att kännas som en av de hetaste kandidaterna till titeln även när det så småningom börjar bli dags att sammanfatta filmåret 2015.

Xavier Dolan fortsätter att övertyga

Andra kulturskribenter har varit inne på det: det är hög tid att plocka bort det slentrianmässigt placerade prefixet underbarn före Xavier Dolans namn nu. Inte för att hans verk på något vis skulle börja hålla lägra kvalitet utan kanske egentligen tvärtom. Han har hunnit bli 25 år, har gjort fem långfilmer och är etablerad som en av samtidens mest spännande, unika och intressanta röster inom filmen. I det läget tycker åtminstone jag att ofoget att ständigt kalla honom för underbarn har något nedsättande över sig.

Efter att ha fått det gnagande irritationsmomentet ur systemet kan jag nu gå vidare till att behandla det som det här inlägget i första hand är tänkt att behandla: Xavier Dolans film Tom At The Farm (Tom à la ferme) från ifjol som gick upp på svenska biografer förra helgen. Det är den Montrealbördige regissörens fjärde långfilm och den representerar något nytt i hans filmografi.

Kanske var det något jag borde ha väntat mig efter att hans förra film Laurence Anyways lite grand kändes som en avslutning på den tidiga delen av hans filmskapande. Den mästerliga och i det närmaste fulländade filmen (2012 års bästa om du frågar mig) förenade element från Dolans två tidigare filmer och på sätt och vis tog den typen av filmberättande så långt det går att komma. Trots det blev jag lite överraskad över att det är en film som Tom At The Farm som Xavier Dolan valt som nästa steg i sin filmiska utveckling.

Tom At The Farm är ingen total kursändring för Xavier Dolan, vissa temat återkommer även här, men den är ändå i många aspekter synnerligen väsensskild från hans tidigare filmer. Det visuella överdådet och det utlevande känslospelet från Laurence Anyways är som bortblåst. Xaviers bildberättande är fortfarande utsökt, fotot är fantastiskt, men här mycket mer återhållet, inga komplicerade kameråkningar eller slow motion-scener så långt ögat når. Helt utan filmtekniska finesser är det dock inte. Han växlar bildformat och klipper effektivt mellan helbilder och närbilder, men kameran förhåller sig mer statisk än vad vi är van vid när det gäller Xavier Dolan.

När det gäller känsloplanet är Tom At The Farm mer eller mindre motsatsen till Laurence Anyways. Den senare var extrovärt och utlevande och de starka känslorna exploderade ut ur bioduken. Det är förvisso starka känslor i spel även i Tom At The Farm men i det här fallet är återhållna känslor det vibrerar av. Det är en känslobomb som så att säga snarare imploderar än exploderar.

Likheter och skillnader i all ära. Det viktigaste är naturligtvis om det är bra eller inte och Tom At The Farm är bra. Riktigt bra. Det är en film som visar att Xavier Dolan är en av de där inte alltför många regissörerna som tycks behärska alla uttrycksformer och typ av filmer. Likt en annan av mina favoritregissörer Roman Polanski. Och det är faktiskt i högre grad just Roman Polanski (och inte Alfred Hitchcock som andra valt som referenspunkt) jag kommer att tänka på när jag ser det psykologiska spelet i thriller Tom At The Farm utspelas framför mina ögon. Tätheten, paranoian och de sexuella undertonerna är très, très Polanski-esque. Därmed inte sagt att jag inte tycker att Hitchcocks andesvävar över Tom At The Farm. Det gör den.

Tom At The Farm är den första Dolan-filmen som bygger på ett manus som han inte är baserad helt och hållet på eget material. Han har själv skrivit manuset men det bygger på en pjäs av den kanadensiske dramatikern Michel Marc Bouchard. Eftersom jag inte sett berättelsen i sin scenversion kan jag naturligtvis inte jämföra dem men klart är att Dolan behållit ett visst teatralt anslag i sitt berättande. Jag skriver visst eftersom det långtifrån handlar om någon filmad teater. Men den raka och på ytan enkla storyn och det (kvantitativt) begränsade rollgalleriet skvallrar om det teatrala arvet.

Huvudpersonen i filmen är titelns Tom. Han är en hipsteraktig reklamare från storstaden. Hans pojkvän Guillaume har just dött och förkrossad av sorg beger tar Tom sin bil och åker ut på landsbygden för att besöka Guillaumes familj och vara med när han begravs. Ganska snabbt blir Tom varse att Guillaumes mamma inte tycks ha en aning om vem han är och vilket liv Guillaume levt. Guillaumes bror Francis verkar däremot ha förstått allt och börjar direkt med hjälp av både fysiskt och psykiskt våld att dominera den sköre Tom. Francis kontrollerar och mästrar men har samtidigt startat ett ödesmättat och olycksbådande psykologiskt spel som det är omöjligt att förutse hur det ska sluta.

Berättelsen är enkel men rik på undertext. Det är spännande, oförutsägbart och rasande skickligt berättat. Det är också en bitvis gåtfull film. Xavier Dolan lämnar en hel del åt åskådaren att själv tolka och fundera över. Den suggestiva upplösningen är en del i det mönstret. Risken med den typen av berättande är naturligtvis att åskådaren lämnas med en känsla av frustration, men jag tycker inte att Tom At The Farm gör det. Jag ser det snarare som ett tecken på filmens styrka att jag fortfarande ungefär en vecka efter att jag såg den alltjämt funderar på den och har slutbilderna på näthinnan. Och Rufus Wainwrights Going To A Town som ljuder när eftertexterna rullar, ringande i öronen.

Xavier Dolan är enligt mig redan en av de stora. Det ska bli mycket intressant att se vad han kommer att hitta på i framtiden. Hans femte långfilm Mommy premiärvisades vid årets Cannesfestival och är inköpt för svensk distribution, men något premiärdatum är vad jag vet inte satt.