En aning i skymundan och i tysthet var det i fredags faktiskt svensk biopremiär för två franska filmer. Ministern (L’Exercice de l’Etat) och Nannerl, Mozarts syster (Nannerl, la soeur de Mozart). Båda har smugits upp på den svenska biorepertoaren och får begränsad distribution, men begränsad distribution är naturligtvis bättre än ingen.
Ministern såg jag när den visades under årets filmfestival i Göteborg och skrev lite om den redan då. Bland annat skrev jag att den kändes lite svårgreppbar och mitt intryck av den var inte odelat positivt. När jag nu såg om Ministern framstod den som mycket bättre. Jag får skylla på att det kan vara svårt att särskilja alla intryck när det, som det har en tendens att bli på en stor filmfestival, lätt blir en tre-fyra eller kanske ännu fler filmer per dag. Eller så är det helt enkelt så att Ministern är en film som mår bättre av att ses fler gånger.
Hur som helst så föll bitarna på plats för mig vid den andra genomsynen. Den där svårgreppbarheten som jag kände första gången lyckades jag nu dechiffrera som en svårighet att definiera och kategorisera filmen. Det låter sig nämligen inte riktigt göras. Är det en politisk thriller, ett drama eller en mörk komedi? Svaret är: lite av varje av det uppräknade. Framförallt det komiska stråket framträdde betydligt tydligare andra gången jag såg filmen. Manuset, som rättvist belönades med årets César för bästa originalmanus, är synnerligen välskrivet och mångbottnat och jag misstänker att jag kanske behöver se om filmen igen för att få koll på alla manusets lager.
Ministern lämnar inga som helst andningspauser, tempot är intensivt uppdrivet och det gäller att verkligen koncentrera sig för att hänga med i alla handlingstrådar. Det är en film om det politiska intrigmakandet och rävspelet i maktens korridorer och om hur en enskild minister sakta mals ned ner det cyniska maktspelets kvarnar sakta och obönhörligt börjar mala. Filmen inleds med att transportministern Bertrand Saint-Jean väcks ur en febrig mardröm.
En tragisk bussolycka har inträffat och som ansvarig minister måste han måste akut ta sig till platsen. Han löser det hela statsmannaaktigt men redan morgonen efter finner han sig i nya problem. En strid inom de egna leden, men även i offentlighetens ljus, kring förslaget att privatisera stationerna i det fransk järnvägsnätet blossar upp. Saint-Jean, som själv motsätter sig beslutet, finner sig snart i en helt ohållbar situation där hjulen bara snurrar snabbare och snabbare.
Regissören Pierre Schöller lyckas hålla ihop det hela på ett imponerande sätt, naturligtvis hjälpt av överlag mycket starkt skådespelande. Olivier Gourmet är fantastisk i huvudrollen och även Michel Blanc och Zabou Breitman är lysande i sina biroller som transportministerns närmaste. Trots i det närmaste total avsaknad av egentliga actionscener och att det är en synnerligen dialogdriven historia lyckas Pierre Schöller hela tiden stegra spänningen och vrida upp intensiteten i berättelsen. Ministern är en tät, mörk och klaustrofobisk historia.
Nannerl, Mozarts syster är naturligtvis något helt annat än Ministern, även om det faktiskt finns några gemensamma beröringspunkter. René Férets kostymdrama från 2010 är precis som Pierre Schöllers film en pratig historia och mycket av det som sker förs fram genom dialogen. Och Nannerl, Mozarts syster handlar också om maktstrukturer och hur en enskild individ hamnar i kläm i maktspelet. Men i övrigt är det två mycket olika filmer.
Nannerl, Mozarts syster är en stramt hållen film. Lite väl stramt hållen kan jag tycka. Det inte direkt utmanande formspråket i kombination med pratigheten gör det faktiskt till en bitvis direkt trist historia. Ett emellanåt lite manierat och stelt skådespelande gör inte saken bättre. Vilket är tråkigt eftersom det finns en hel del potential och sprängkraft i berättelsen.
Nannerl, Mozarts syster handlar om Maria Anna Mozart, eller Nannerl som hon kom att kallas av den egna familjen. Precis som titeln antyder å var hon syster till det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart. Nannerl var några år äldre än Wolfgang och även hon en mycket talangfull musiker. René Féret antyder i filmen till och med att hon skulle ha varit en talang i nivå med sin bror. Men bunden av sin tids kutym och sociala normer så fick hon aldrig möjlighet att utveckla sin fulla potential – av den enda anledningen att hon var flicka. Så långt en engagerande och upprörande historia att berätta, men för att vara lite cynisk så är det bara att konstatera att det inte nödvändigtvis gör en bra film. Den här typen av berättelser har berättats förr och rent krasst så är René Férets regi för svag och finnesfattig för att tillföra det hela något som höjer den över mängden.
Nannerl, Mozarts syster är liksom Milos Formans mästerliga Amadeus en fiktiv och delvis uppdiktad berättelse kring dessa verkliga människor. Och även om ambitionen förmodligen inte ens har varit att likna Milos Formans färgsprakande och känslostarka mästerverk så går det inte att låta bli att jämföra de båda och i den jämförelsen står sig Nannerl, Mozarts syster slätt. Mycket slätt.
Nannerl, Mozarts syster utspelar sig 1763. Hela familjen Mozart, ledd av pappa Leopold kuskar runt i Europa för att visa upp barnens, och då främst den 11-årige Wolfgangs, musikaliska supertalang. Den några år äldre Nannerl är med mer som ett komplement. Trots överdådiga miljöer och scenerier, man fick till exempel tillstånd att filma i slottet i Versailles, och en intressant historia att berätta lyckas inte René Férets film riktigt gripa tag. Åtminstone inte i mig.
BleuBlancRouge 