Huppert briljerar i lågmälda Dagen efter denna

Det är snart sju år sedan regissören Eric Rohmer gick ur tiden, men hans konstnärliga eftermäle gör sig fortfarande påmint. Rohmers ande svävar exempelvis tydligt av Mia Hansen-Løves senaste film, den i Sverige just nu bioaktuella Dagen efter denna (L’avenir i original).

Dagen efter denna handlar om Nathalie, en medelålders filosofilärarinna, som befinner sig vid ett vägskäl i livet. Hennes mamma är på väg in i demens och ringer dottern i tid och otid, hennes man (även han filosofilärare) lämnar henne för en yngre kvinna och förlaget som ger ut hennes böcker vill få henne att göra böckerna mer säljande. Faktorer som får henne ett ifrågasätta sitt liv och de saker som hon kanske allra tydligast identifierat sig med. Hennes ventil blir vänskapen med en tidigare student.

Dagen efter denna är ytterligare en av Mia Hansen-Løves självbiografiskt färgade filmer (hon växte själv upp med två filosofilärare som föräldrar). Den här gången lyckas hon i mitt tycke bättre med att göra det självbiografiska allmängiltigt än i Min ungdoms kärlek, den senaste av hennes filmer som jag skrivit om här på bloggen.

Med tanke på handlingen så skulle man kunna tro att detta är en känslostark och dramatisk film, men det är det inte. Mia Hansen-Løve håller det hela i strama regityglar och låter mycket av dramat utspelas inombords och mellan raderna. Dagen efter denna är i själva verket en lågmäld och , trots att de filosofiska referenserna står som spön i backen i dialogen, tämligen anspråkslös film.

Den återhållsamma stilen gör att den säkert av vissa kan uppfattas som sval, men där finns också en portion humor bubblande under ytan. Som denna texts inledande referenser till Eric Rohmer indikerar så är Dagen efter denna en ofta dialogdriven film, men mellan varven låter också Mia Hansen-Løve tystnaden tala.

Mia Hansen-Løve lyckas tillsammans med de duktiga skådespelarna mejsla fram en tonträff som ger filmen en verklighetsnära och trovärdig känsla. Och när vi är inne på skådespelarspåret så går det inte att gå förbi Isabelle Huppert.

Hon är sedvanligt lysande i huvudrollen som Nathalie och bär genom att nästan hela tiden vara i bild på sätt och vis filmen på sina axlar. Utan henne hade filmen troligtvis inte fungerat lika bra som den gör. Hennes fantastiska förmåga att uttrycka väldigt mycket med små medel är en ovärderlig beståndsdel för att ur det lågmälda och återhållsamma göra berättandet så levande.

En annan sak som gör denna film njutbar är Denis Lenoirs utsökta foto och det finkänsliga användandet av musik.

Dagen efter denna är naturligtvis inget för action- eller spänningsälskaren. Det är snarare en film som ytterligare späder på den stereotypa bild som många ser framför sig när man pratar om fransk film. Gillar du fransk film av den typen, då är Dagen efter denna troligen något för dig.

Jag avslutar denna text som jag inledde den: med en referens till Eric Rohmer. Det finns nämligen en till. Med Dagen efter denna tog Mia Hansen-Løve vid filmfestivalen i Berlin i vintras hem Silverbjörnen för bästa regi. Precis som Rohmer gjorde med Pauline på stranden (Pauline à la plage) 1983.

Den vidunderliga melankoliska kärlekens historia

Det finns en gräns mellan personligt och privat när det gäller konstnärligt uttryck och att förhålla sig till den kan vara en vandring på en tämligen slak lina. Den danskättade franska regissören Mia Hansen-Løve är i sin tredje långfilm Min ungdoms kärlek (Un amour de jeunesse i original) ute på just en sådan balansakt.

Länge lyckas hon hålla rätt balans i berättandet men trillar ändå till sist av den där imaginära linan. Jag hade stora förhoppningar på filmen, inte minst eftersom jag gillade hennes två tidigare långfilmer (i synnerhet Le Père de mes enfants) väldigt mycket, men blev tyvärr en aning besviken på Min ungdoms kärlek. För mig känns den helt enkelt för privat och självterapeutisk för att riktigt gripa tag och hålla hela vägen.

Annars finns det mycket att tycka om med denna på ytan ganska raka och enkla berättelse om den 15-åriga Camille och hennes himlastormande och starka kärlek till den trots allt kanske inte riktigt lika känslomässigt engagerade Sullivan.

Inledningen är riktigt bra. Där lyckas Mia Hansen-Løve på ett tonsäkert och fint sätt skildra den där spirande och skira tonårsförälskelsen och den totala nakenhet som vi även rent bokstavligt sett snabbt ställs inför känns aldrig konstruerad eller som något billigt och omotiverat knep för att locka tittare.

Fotot i filmen är genomgående utsökt och vackert och Lola Créton imponerar i sitt porträtt av Camille. Inte minst i den del av filmen som skildrar tiden just efter det att hennes älskade Sullivan har lämnat henne för att åka ut på en lång resa. Sullivans avsked lämnar Camille totalt förkrossad och under resten av filmen får vi följa Camille under några år och se vilka djupgående konsekvenser sorgen av att ha förlorat den stora kärleken får i hennes liv.

Jag gillar också det faktum att Mia Hansen-Løve låter många saker vara outtalade och därmed inte skriver åskådaren på näsan. Det finns många saker i Min ungdoms kärlek som får mig att tänka på Eric Rohmers filmer.

Mia Hansen-Løve arbetar förvisso mycket mer med tystnader och är inte fullt lika akademisk, men enkelheten i berättandet, humanismen och den filosofiska tonen påminner om Eric Rohmer. I sina bästa stunder är Hansen-Løve också en lika bra och lyhörd människokännare som Rohmer.

Men så var det det där med gränsen mellan personligt och privat och till syvende och sist så tycker jag att Mia Hansen-Løve lite för ofta hamnar på fel sida om den där förvisso ganska otydliga gränsen.

Min ungdoms kärlek är en självbiografisk film och det känns som att hon inte riktigt har lyckats frigöra sig från den egna historia som ligger till grund för filmen. Som åskådare känner jag mig helt enkelt emellanåt lite utanför. Det är starka känslor i svall i stort sett hela filmen igenom, men med tanke på det så är det ofta besynnerligt svalt.

Ett annat problem är att Sebastian Urzendowsky som spelar Sullivan inte alls presterar på samma nivå som Lola Créton, men det beror å andra sidan till stor del på att karaktären Sullivan inte är lika utvecklad som Camille.

Vilket jag tolkar som att Mia Hansen-Løve är mer känslomässigt engagerad i sitt alter ego Camille – och som ytterligare ett uttryck för att hon inte riktigt klarar av av den där balansakten mellan personligt och privat. Att hon är mer känslomässigt engagerad i rollfiguren som egentligen är henne själv är kanske naturligt och förståeligt men icke desto mindre ett problem.

Min ungdoms kärlek, som i fredags hade svensk biopremiär, är alls ingen dålig film, men heller inte den riktigt vassa som den hade kunnat bli.