En sista skärva vinter innan det blir vår

Det är bara en tidsfråga innan det rent formellt metereologiskt kan sägas vara vår, solen skiner in genom lägenhetens fönster och termometern visar just nu på tvåsiffriga plusgrader. Dessutom infaller vårdagjämningen redan nästa vecka. Med tanke på att det bara är vinterberättelsen Conte d’hiver från 1992 som återstår i mitt projekt att följa årets skiftningar tillsammans med Eric Rohmers årstidssvit så börjar tiden bli knapp att ta det i mål.

Fast egentligen tog jag och såg (om) Tre män och en kärlek (som den fick heta när den 1995 sent omsider nådde den svenska marknaden) redan för några veckor sedan, under den korta lilla knäpp av riktig vinter som vi fick här i Borås i år. Det är bara det att jag inte har kommit till skott att skriva om den. Förrän nu, vill säga.

Eric Rohmer filmade Tre män och en kärlek som film två i sin svit, det var En vårberättelse (Conte de printemps som fick inleda). Eftersom vintern är en gråare och mörkare årstid så faller det sig naturligt att vinterfilmen också är lite mörkare i tonen är vårfilmen. Även om skillnaden mellan de olika filmerna i sviten inte direkt är milsvid om man säger så.

Eric Rohmer hittade tidigt sin stil och följde sedan den. Med andra ord är Tre män och en kärlek en långsam, pratig och filosofisk film. Vilket säkert kan låta aptrist för vissa, men för den som tar sig tid och har rätt mängd tålamod att ta sig an uppgiften att skrapa lite grand på den avskalade, nedtonade och till synes enkla ytan väntar som vanligt hos Rohmer riklig belöning i form av en fängslande, resonerande och djupt humanistisk skildring av oss människor.

I Tre män och en kärlek återvänder han till några av de teman och filosofiska resonemang som han var inne på i sin kanske allra mest berömda film Min natt med Maud (Ma nuit chez Maud)  från 1969. Den som sett den filmen kommer säkert i håg Pascals trossats (myntad av den franske 1600-tals filosofen, fysikern och matematikern Blaise Pascal) och den återkommer i Tre män och en kärlek. Just Pascals trossats var en Rohmerfavorit och den dök även upp i minst en av de pjäser han skrev.

Tre män och en kärlek är lite tyngre resonerande än vad de övriga filmerna i årstidssviten är och den gör den en aning mer tungrodd.  Det i kombination med att själva ramberättelsen är lite svagare gör Tre män och en kärlek till den i mitt tycke svagaste länken i årstidssviten. Dessutom måste jag erkänna att jag för en gångs skull när det gäller en Rohmerfilm har lite svårt för, för att inte säga blir direkt irriterad på, hur en av huvudkaraktärerna beter sig och agerar i filmen. Alla hans karaktärer är förvisso människor av kött och blod – och därmed per definition med bra och dåliga sidor – men den övergripande känslan de lämnar brukar ändå vara positiv.

Den jag stör mig på är i detta fall den Felicie, filmens centrala karaktär. Filmen inleds med några ljuvligt somriga scener. Under en sommarsemester träffar Felicie Charles och de två blir passionerat förälskade. När hon vid semesterns slut ska resa hem igen råkar hon ge Charles fel adress. Eftersom han då inte har någon egen adress och ska åka utomlands har han inga uppgifter att ge henne.  De tappar med andra ord kontakten.

När filmen fortsätter har det gått några år och närmar sig jul. Felicie som jobbar på en frisersalong bor nu hos sin mamma i Paris och är ensamstående mamma till sitt och Charles barn. Hon har dock en relation med två män, salongägaren Maxence och den intellektuelle Loic. Ingen av dem framkallar dock samma himlastormande känslor hos henne som Charles och hon har svårt att släppa tanken på honom.

När Maxence ger henne erbjudandet att flytta med honom till en ny stad där han tänkt öppna ny salong ställs hon inför en knepig valsitution. Maxence och Loic är helt olika och tilltalar henne som person på olika sätt. Vem av dem ska hon satsa på och kommer hon någonsin att kunna släppa tanken på Charles?

Filmens centrala teman är kärlek och religion och som vanligt belyser Eric Rohmer de teman han vill titta närmare på från alla upptänkliga håll och vinklar. Och som vanligt gör hans karaktärer det mer i tal och resonemang än i praktisk handling. Men eftersom han har ett så utmärkt öra för tonfall och äkthet så blir det aldrig tråkigt, eller för den delen överlastat eller bombastiskt, hur invecklade de filosofiska resonemangen än blir.

Han använder sig återigen av sina typiska långa tagningar med stillastående och observerande kamera och det får naturligtvis till följd att ansvaret för att levandegöra berättelsen faller tungt på skådespelarna. Och de sköter sig i vanlig ordning bra. Även om jag som sagt denna gång har lite svårt för den ledande karaktären. Men skuggan för det ligger inte så mycket på Charlotte Véry om gör rollen som på att Rohmer för en gångs skull fallerat en aning på manusstadiet. Ovanligt och okaraktäristiskt. Men de invändningar jag har förändrar inte det faktum att Tre män och en kärlek är ännu en bra och definitivt sevärd Rohmerfilm. Även om det finns många fler som jag skulle rekommendera dig att se före den.

Vårkänslor

Knappt hade valborgssångerna klingat ut innan vädrets makter slog tillbaka, men likafullt är det nu officiellt vår i vårt avlånga land. För att möta våren på ett riktigt fint sätt valde jag häromdagen att se om Eric Rohmers pärla En vårberättelse (Conte de printemps) från 1990.

Rohmer, som sorgligt nog avled i början av förra året, var en av de mest framträdande regissörerna som kom fram när den nya vågen sköljde fram över den franska filmen med början i skarven mellan 50- och 60-talen och han var verksam nära på ända in i det sista – hans sista film Astrée och Céladons kärlek (Les amours d’ Astrée et de Céladon) släpptes så sent som 2007. Mest känd är han förmodligen för filmen Min natt med Maud (Ma nuit chez Maud) från 1969.

Eric Rohmer arbetade gärna i sviter. Min natt med Maud är exempelvis film fyra i en serie av sex moraliska berättelser och mellan 1981 och 1987 gjorde han sex filmer som alla byggde på varsitt ordspråk. När ordspråkssviten var fullbordad gav han sig i kast med ytterligare en löst sammanhållen filmserie, den här gången byggd kring de fyra årstiderna.

En vårberättelse var den första av de fyra. Det är en mycket typisk Rohmer-film – avskalad och pratig. Den synnerligen filosofiskt och litterärt lagde Rohmer var som regel mycket sparsam när det gäller den yttre handlingen. Ramberättelsen och det yttre skeendet var oftast av underordnad betydelse filmerna. För Rohmer var inte vad rollfigurerna gjorde – utan hur de kände och resonerade när de gjorde det – det viktigaste.

En naturlig följd av det är dialogen blev den enskilt viktigaste beståndsdelen i Rohmers filmer. Det är i dialogen det som sker sker och det är dialogen som driver berättelsen och karaktärerna framåt.

Det kunde ha blivit som karaktären Harry Moseby (spelad av Gene Hackman) säger i Arthur Penns film Dödligt utspel från 1975 säger ”jag såg en film av Rohmer en gång. Det var lite som att titta på när färg torkar”. (För ordnings skull bör det påpekas att Arthur Penn, som även han avled förra året, var ett stort fan av Rohmer). Alltså synnerligen tråkigt, men det blir det aldrig.

Rohmer som alltid strävade efter att allt skulle vara så naturligt som möjligt hade en fantastisk tonträff i sina dialoger. De var synnerligen välskrivna och konstruerade – men utan att kännas konstruerade. Självklart hjälpte det till att han samtidigt var en ypperlig personinstruktör och hade bra känsla när det gällde rollbesättningen av sina filmer.

Rohmers strävan efter så stor naturlighet som möjligt i sina filmer bidrog till skapandet av hans personliga berättarstil. En stil som En vårberättelse är ett bra exempel på. Den innehåller ingen pålagd musik, inga tvära och onaturliga klipp och inga närbilder. Scenerna är långa, det pratas nästan hela tiden och det händer egentligen ingenting.

Ändå blir det aldrig tråkigt. Tvärtom. Det är snarare så att jag när filmen når sitt slut känner att den gärna hade fått vara lite längre eftersom jag inte hade haft något emot att få följa med rollfigurerna lite till för att få veta ännu lite mer om dem. Genom sina insiktsfulla dialoger skapade Rohmer komplexa och mångfacetterade karaktärer som alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig i och identifiera sig med.

Ett centralt tema i En vårberättelse är som så ofta hos Rohmer mänskliga relationer. I samtalen mellan karaktärerna reflekterar Rohmer över livet och kärleken, men ger sällan eller aldrig några entydiga svar. Det mesta är öppet för tolkning, precis som det mesta i livet är.

Nivån på samtalet svävar ibland iväg mot det akademiskt teoretiskt, men det är egentligen inte så viktigt att kunna hänga med i de understundom rätt avancerade filosofiska resonemangen. I de scenerna är det inte vad som sägs, utan hur de olika karaktärerna reagerar, som är det väsentliga.

En vårberättelse handlar om Jeanne. Hon arbetar som filosofilärare på ett gymnasium i Paris. När filmen tar sin början har hon lånat ut sin lägenhet till sin kusin och eftersom hon är lite pedantiskt lagd har hon ingen större lust att bo i sin bortreste pojkväns ostädade lägenhet. Lösningen på problemet uppenbarar sig på en fest.

Där träffar hon musikstudenten Natacha, som erbjuder henne att sova i sin frånskilda pappa Igors lägenhet. Igor bor, när han inte är bortrest, som regel hos sin unga flickvän Eve. Det blir tidigt klart att Natacha inte är särskilt förtjust i Eve och att hon gärna skulle se att Igor slog sig samman med någon som Jeanne istället.

Situationen tar ordentlig fart när Igor oannonserat dyker upp och dessutom bjuder över Eve på middag. Genom de samtal mellan de fyra huvudpersonerna som följer får vi gradvis veta mer om dem. Vad som driver dem, hur de reagerar på de uppkomna situationerna och hur det påverkar relationen mellan dem.

En vårberättelse är naturligtvis inte en film för den actionsugne, men om du vill se en film som nedtonat och subtilt säger något om mänskliga relationer, kärleken och livet – då är En vårberättelse en film att kolla in.