Manligheten i skrattspegeln i ojämn komedi

En episodfilm om ämnet otrohet, kan det vara någonting? Om vi pratar om filmen De otrogna (Les Infidèles i original) från 2012 är svaret både ja och nej. Det är nämligen en synnerligen ojämn historia. Jag tycker dock att de bra bitarna överväger de dåliga och skulle därmed säga att filmen som sedan två månader tillbaka finns utgiven på svensk dvd i alla fall får kategoriseras som sevärd.

Den inte alltid helt politiskt korrekta filmen skapade en del kontrovers på hemmaplan men blev också en av 2012 års största inhemska framgångar på bio i Frankrike. Internationellt har det dock inte gått lika bra för den och här i Sverige blev det direkt till dvd-premiär för den, ett och ett halvt år efter den franska premiären.

Ämnet är alltså otrohet, mer specifikt manlig otrohet, och det vrids och vänds på i åtta sinsemellan olika episoder. Angreppssättet och stämningsläget skiftar i de olika berättelserna. Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt. I bland lågmält och andra gånger absurdistiskt och högljutt. Allvar blandas med bitvis infantil komik. Det är som sagt ojämnt värre. Bäst fungerar filmen som regel i de mer allvarliga stunderna. Det är då den blir som mest intressant.

Det är inte bara kvalitén på dessa episoder som varierar utan även längden. Några är mer att se som korta sketcher mellan de längre berättelserna. De sex längre berättelserna är alla regisserade av olika, namnkunniga, regissörer. Här medverkar till exempel Michel Hazanavicius (The Artist), Fred Cavayé (Mea culpa och För henne) och Emmanuelle Bercot (Betties resa).

En röd tråd mellan de olika filmerna är att Jean Dujardin och Gilles Lellouche medverkar i nästan alla av dem. De har också tillsammans regisserat den sista episoden och varit högst delaktiga i manusskrivandet. Det var för övrigt Jean Dujardin som kom med den ursprungliga idén till filmen.

De otrogna blandar och ger. Ambitionen tycks ha varit att sätta ljuset på och driva med sådant som uppfattas som maskulint och manligt. Det lyckas man med i bland och det är ofta i de stunder då den satiren fungerar som filmen också gör det. När satiren inte fungerar blir det hela genast mycket mer problematiskt och eftersmaken besk. Ojämnt var ordet.

Missa inte filmen för dig som älskar film när den visas på tv i kväll!

Den är redan en modern klassiker och  en blytung del av den franska filmhistorien. Om du av någon anledning ännu inte har sett den har du en ypperlig chans att göra det i kväll. Då visas nämligen Michel Hazanavicius femfaldigt Oscarbelönade The Artist från 2011 på SVT 2.

21:45 är starttiden och om du är intresserad av filmhistoria, eller för all del film överhuvudtaget, råder jag dig att ta chansen att se den. För om något är The Artist en enda stor och vacker hyllning till filmen som konstform och dess historia.

The Artist är en på alla sätt anmärkningsvärd prestation till film. Det anmärkningsvärda börjar egentligen redan med det faktum att den överhuvudtaget blev gjord. Jag menar, idén att i våra moderna tidevarv göra en stumfilm av klassiskt snitt måste ha varit en enorm utmaning att sälja in. Att sedan göra denna stumfilm så fantastiskt bra och att den sedan fick ett sådant enormt genomslag gör det hela bara än mer osannolikt. För The Artist är inte bara en stilövning eller pastisch på den gamla tidens stumfilmer, den är dessutom så bra och skickligt utförd att den i alla fall tål att jämföras med några av stumfilmserans främsta filmer.

Jag säger inte att den är lika bra som de stora klassikerna, det finns många bättre stumfilmer än den här, men just att den i alla fall tål en jämförelse tycker jag säger en hel del om hur bra The Artist är.

The Artist utspelas i brytningstiden mellan stumfilm och ljudfilm, alltså i skarven mellan 1920- och 1930-talet. Det är den fängslande och känslosamma berättelsen om den falnande stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin i sitt livs roll) och ljudfilmsstjärnskottet Peppy Miller och deras relation till varandra.

Det är inte minst en tekniskt briljant filmuppvisning. Det finns på den hantverksmässiga fronten mycket lite i The Artist som skvallrar om att den inte är gjord vid den tid den skildrar. Michel Hazanavicius är en stilistiskt närmast fulländad filmskapare som filmen igenom gång på gång visar sin kunskap om och kärlek till filmhistorien, inte minst genom fina och finessrika blinkningar och referenser till tidigare filmer.

Men The Artist är inte enbart en enda lång referensfest. Utan sin engagerande berättelse hade den omöjligt kunnat bli den stora framgång den blev. Den är laddad till tänderna med en oemotståndlig och så fullständigt avväpnande charm att det bara är att kapitulera inför den. Handlingen må emellanåt tangera det banala, men eftersom kemin mellan Jean Dujardin (som fick en av filmens fem Oscar för sin insats) och Bérénice Bejo i huvudrollerna är så stark känns den aldrig banal. Michel Hazanavicius känslig regi är en annan faktor som med råge väger upp de manusmässiga lättviktigheterna.

Sedan har The Artist ett verkligt ess i rockärmen i hunden. Den dominerar fullständigt varje scen den är med i och är en viktig del när det gäller filmens omtalade charm.

The Artist är en film av ett gäng som älskar film för oss som älskar film. Som sagt: missa den inte. Jag kommer om inget oförutsett inträffar själv att sitta och titta och se om den. För vilken gång i ordningen har jag inte koll på.

Francofolies aux Oscars

Francofolies heter två festivaler tillägnande frankofon musik som anordnas i franska La Rochelle och kanadensiska Montréal varje år. Årets Oscarsgala som genomfördes i Los Angeles tidigt i morse svensk tid blev som en filmmässig pendang till de två festivalerna.

Det franska dominerade, glädjande nog, helt enkelt. Inte bara för att The Artist synnerligen välförtjänt plockade hem fem statyetter, varav tre av de allra tyngsta i form av bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll, utan också för att Paris och Frankrike spelar en viktig roll i två andra vinnare: Martin Scorseses Hugo Cabret och Woody Allens Midnatt i Paris.

Hugo Cabret tog liksom The Artist hem fem priser, den besegrade till exempel The Artist i kategorin bästa foto, och Woody Allens förtjusande Midnatt i Paris (den blir bättre och bättre varje gång jag ser den) tog hem priset för bästa originalmanus. Scorseses film utspelas för den som inte vet det i det tidiga 1930-talets Paris och är en sorts hyllning till den franske stumfilmspionjären George Meliès filmer. Den har svensk premiär den 16 mars.

Men nattens stora glädjeämne var naturligtvis de enorma framgångarna för The Artist. Att den var förhandstippad att vinna priserna förtar inte glädjen över att den verkligen gjorde det. Det var också glädjestrålande Michel Hazanavicius och Jean Dujardin man fick se ta emot priserna på scenen. Återstår dock att se hur kul arrangörerna i det språkligt så pryda USA tycker att det är när de får klar för sig betydelsen av det putain (putain, génial, merci, formidable för att vara exakt) som Jean Dujardin lät undslippa sig i sitt tacktal…

Det enda smolk i glädjebägaren som The Artist-gänget eventuellt känner i galayran är att den förlorade i kategorierna bästa foto, bästa klippning och bästa scenografi. Och att Bérénice Bejo (som väntat) fick ge sig mot Nicevilles Octavia Spencer i kampen om priset för bästa kvinnliga biroll. Octavia Spencer var förvisso också bra, men jag hade inte protesterat om priset hade gått till Bérénice Bejo. Men man kan inte få allt. Och jag tror nog trots allt att glädje är den alltigenom dominerande känslan i familjen Hazanavicius-Bejo just nu. Som jag var inne på i texten om Césargalan så är ju en nominering en vinst i sig.

Mot strömmen med framgångar för det frankofona gick klassen för bästa utländska film. Men även om jag verkligen gillar kanadensiska Monsieur Lazhar, hoppas verkligen att den får svensk distribution), så går det inte att säga annat än att iranska Nader och Simin – en separation är en värdig vinnare av det priset.

En rolig detalj kring The Artists seger i klassen för bästa film är att det är blott den andra stumfilmen genom alla tider att vinna priset. Den förra var Vingarna som 1929 segrade i den allra första galan som galan om genomfördes. Cirkeln är fullbordad och historia skapad.

Jean Dujardin blev historisk genom att som första franskspråkiga skådespelare att ta hem priset för bästa manliga huvudroll. Men han var inte första franskspråkiga skådespelare att vinna ett skådespelarpris vid galan. Den barriären bröts om man ska vara riktig noga redan 1960 då Simone Signoret vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för Plats på toppen, fast det var i en engelskspråkig talroll (och ska man vara riktigt petnoga så vann franskfödda Claudette Colbert en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll redan 1935 för sin insats i Frank Capra-klassikern Det hände en natt, men hon och hennes familj emigrerade när hon var åtta år gammal till USA och hon får därmed i huvudsak ses som amerikanska). Den verkliga franskspråkiga barriären bröts först 2008 då Marillon Cotillard tog hem priset för bästa kvinnliga huvudroll för sitt majestätiska porträtt av Edith Piaf i La Môme (La vie en rose i Sverige). De fem priserna för The Artist är naturligtvis rekord för en fransk film i Oscarsammanhang.

Nu längtar jag mest av allt till att få se The Artist igen. Sverigepremiären sker nästa vecka. Allt annat än publikrusning till de svenska biograferna är en besvikelse.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!