Mellan väggarna – engagerande och viktig Guldpalmvinnare

Det kom som något av en överraskning när den av Sean Penn ledda juryn vid 2008 års filmfestival i Cannes tillkännagav att man enhälligt valt att tilldela det årets Guldpalm till Laurent Cantets närmast dokumentära Mellan väggarna (Entre les murs).

Överraskande men absolut inte oförtjänt. Inte minst med tanke på att det bara är att konstatera att filmen, som sedan också nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, så här sex år senare känns lika engagerande och brännande aktuell som då.

Segern för Mellan väggarna var också en synnerligen välkommen framgång för den inhemska filmen vid Cannesfestivlen. Det var nämligen den första (hel)franska film som tog hem Guldpalmen sedan Maurice Pialats Sous le soleil du Satan vann priset 1987. Då räknar jag bort Roman Polanskis polskfranska produktion The Pianist som vann 2002.

Mellan väggarna tangerar alltså det dokumentära men är fiktion. Den bygger på en bok av läraren Francois Bégaudeau, som själv spelar huvudrollen i filmen. Filmen utspelas till stor del i ett klassrum och följer en lärare i franska och hans skolklass på ett högstadieskola i ett multietniskt innerstadsområde i Paris 20:e arrondisment.

Laurent Cantet och Francois Bégaudeau ägnade lång tid att tillsammans med de ungdomar som spelar elever arbeta fram såväl karaktärerna och dialogen och de har gjort ett fenomenalt jobb. Tonträffen är naturlig och i alla avseenden trovärdig och det är något av en prestation att göra en film som egentligen bara består av dialog och ingen egentlig handling så spännande och engagerande.

En starkt bidragande orsak till den starka äkthetskänslan är säkerligen att Laurent Cantet valt att arbeta enbart med amatörer, jag är osäker på om reultatet hade blivit lika lyckat med ”riktiga” skådespelare i rollerna.

Ramberättelsen i Mellan väggarna är alltså synnerligen enkel men under ytan finns massor av undertext. Det som sker in klassrummet och i lärarrummet säger så otroligt mycket om samhällsordning och sociala strukturer. Det handlar alltså om det franska skolsystemet och situationen där men de gemensamma beröringspunkterna med läget i den svenska skolan är flera.

Att Laurent Cantet känner för de elever han skildrar framstår klart och tydligt men annars förhåller sig närmast som en betraktare och registrerar skeendet utan några tydliga pekpinnar om vad han tycker är rätt eller fel. Allt är nyanserat och alla inblandade har både positiva och negativa sidor. Som i livet självt med andra ord.

Krigets fasor och feministiskt uppror i 50-talets USA

Det hör definitivt inte till vanligheterna att två filmer av intresse för oss frankofiler går upp på de svenska biograferna samma dag men i fredags skedde det. Det handlar om dels fransk-kanadensiska Oscarbidraget (nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film vid årets Oscargala) Krigets barn (Rebelle i original), dels Laurent Cantets första film efter Guldpalmvinnaren Mellan väggarna (Entre les murs) från 2008, Joyce Carol Oates-filmatiseringen Foxfire.

Jag tänkte börja med att skriva några rader om den i mitt tycke bästa filmen av de två, Krigets barn. Det är en stark historia om Komona, en 14-årig flicka i ett icke namngivet afrikanskt land. Filmens grundpremiss är att hon berättar för det barn hon bär i sin mage om sitt öde och hur hon två år tidigare greps av rebellstyrkor, tvingades skjuta sina egna föräldrar och tränades till att bli barnsoldat för att strida i ett blodigt och hänsynslöst inbördeskrig.

Det är naturligtvis en bitvis brutal och våldsam film, det säger sig självt med tanke på handlingen som jag just beskrivit, men den har samtidigt flera andra sidor. Det finns ljusa stråk i Komonas misär och regissören Kim Nguyen berättar ömsom med hänsynlös realism (även om mycket av våldet inte syns i bild), ömsom med bildpoesi.

Krigets barn är en film full av hjärtskärande scener, oftast på grund av de hemskheter som inträffar men inte bara. Några scener är istället hjärtskärande vackra. Filmen är till allra största del inspelad i Kongo och det var där Kim Nguyen hittade Rachel Mwanza, den unga skådespelerska som på sätt och vis bär filmen på sina axlar.

Hon är makalöst bra i rollen som Komona och belönades fullt rättvist med priset för bästa kvinnliga skådespelare vid förra årets filmfestival i Berlin.

När det gäller Laurent Cantets Foxfire går det att diskutera om den verkligen hör hemma här på en frankofilblogg. Huvudinvändningarna torde vara att den är inspelad i Kanada och på engelska. Argumentationen för borde gå i stil med att den trots allt är regisserad och en prisbelönt fransk regissör och dessutom producerad av ett franskt filmbolag.

Laurent Cantet lekte också inledningsvis i arbetet med idén att omarbeta och flytta handlingen till Frankrike men insåg snabbt att han tyckte att det inte riktigt skulle fungera och valde att förhålla sig trogen den litterära förlagan.

Laurent Cantets version är för övrigt den andra av Joyce Carol Oates roman från 1993. Den första gjordes redan 1996 och hade en ung Angelina Jolie i rollen som filmens nyckelperson Margaret ”Legs” Sadovsky, den informella ledaren för det tjejgäng som filmen och boken fått sitt namn av.

Den gången valde filmmakarna att göra några tämligen omstörtande förändringar jämfört med handlingen i boken. Bland annat flyttades handlingen i både tid och rum och förlades till nutid. Laurent Cantet å sin sida är synnerligen trogen boken.

Filmen utspelas i ett litet samhälle i 50-talets USA och handlar om ett gäng tonåriga skolflickor som för att göra uppror och protestera mot patriarkatet och de manliga strukturerna i samhället bildar ett gäng kallat Foxfire. Gänget växer snabbt i styrka och medlemsantal och drivs inledningsvis med kollektivism och medbestämmande som grundförutsättning. Men det ska visa sig inte vara helt lätt att hålla sig till sina ideal och nya utmaningar tillstöter.

Laurent Cantet har närmat sig Joyce Carol Oates berättelse om tjejgänget Foxfire på samma sätt som han gjorde när det gäller skildringen av skolungdomarna i Mellan väggarna, det vill säga med en strävan efter ett så autentiskt tilltal som det bara är möjligt.

Även den här gången har han försökt nå dit genom ett återhållet bildspråk, mycket sparsam användning av musik och amatörskådespelare i de allra flesta rollerna. Den här gången blir dock resultatet inte riktigt lika bra. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men det svajar en del på sina håll. Inte minst skådespelarmässigt.

Raven Adamson, som gör samma roll som Angelina Jolie gjorde i den förra Foxfire-filmatiseringen, är dock smått lysande. Laurent Cantets sätt att ta sig an den ganska typiskt amerikanska berättelsen om livet i en amerikansk småstad på 50-talet på ett tämligen europeiskt vis är intressant men inte helt och hållet lyckat.

Dessutom är filmen med sin speltid på drygt 2 timmar och 20 minuter åtminstone en halvtimme för lång. Med det sagt så har Foxfire utan tvekan sina förtjänster. Laurent Cantet gör inga ointressanta eller oengagerade filmer och Foxfire är inget undantag. Det är en sevärd film. Det är bara det att jag har en känsla av att den hade kunnat bli ännu bättre.