Smärtan griper tag men går inte riktigt på djupet

Jag fortsätter att använda den relativa stiltje som råder när det gäller nya filmer till att ta chansen att skriva ikapp mig om filmer som jag ligger efter med att skriva om. I dag får det bli en finfin filmatisering av en bok av den franska efterkrigstidens mest betydande kulturpersonligheter: författaren och filmaren Marguerite Duras.

Smärtan (La Douleur i original) från 2017 i regi av Emmanuel Finkiel är baserad på Marguerite Duras semi-självbiografiska roman med samma namn från 1985. Romanen utgörs av en samling berättelser från ockupationsåren under andra världskriget och tiden därefter: en del självupplevt annat påhittat.

Emmanuel Finkiel baserar sin gripande och vackra film på bokens två första kapitel och den drivs i mångt och mycket av en lysande Mélanie Thierry i huvudrollen.

Hon spelar Marguerite som när filmen inleds i juni 1944 just har fått se sin make, den ledande motståndsmannen Robert Antelme, gripen och bortförd av Gestapo. Med stöd av dennes vän (och tillika hennes hemliga älskare) Dionys (spelad av artisten Benjamin Biolay)försöker hon dels hålla sin oro i schack, dels ta reda på vad som hänt Robert.

I sin jakt på besked om Robert möter hon den franska Gestapomannen Pierre. Hon inleder, redo att göra allt för att få svar på var Robert är, någon sorts vänskapsförhållande med honom. Så infaller Paris befrielse och med den känslan av kriget snart är på väg att ta slut. Men eftersom Robert alltjämt är borta och det inte finns någon information om var han är – eller om han ens lever – blir Marguerite kvar i smärtan och oron. En situation hon såklart delar med otaliga andra.

Jag tycker att Emmanuel Finkiel på ett bra sätt lyckas föra över Marguerite Duras knivskarpa, flerbottnade och lite dröjande prosa till film. Bland annat med hjälp av ett poetiskt, suggestivt och melankoliskt bildspråk som han säkert plockade upp en hel del av som regiassistent åt mästaren Krzysztof Kiéslowski under inspelningen av dennes Trikolor-trilogi från tidigt 90-tal.

Smärtan är en stark och känslig film som berör. Jag kan dock tycka att Emmanuel Finkiel inte helt lyckas fånga det psykologiska djupet i Duras text. I det avseendet har han fortfarande en hel del att lära av exempelvis nämnde Krzysztof Kiéslowski. I en sådan mästares händer hade materialet kunnat användas ännu mycket bättre. Mycket bra hade kunnat ersättas av mästerligt. Men mycket bra räcker ju en bra bit det med.

Livet är det som pågår parallellt med det andra livet

Sent omsider tänkte jag nu skriva några rader om en intressant film som släpptes på svensk dvd för en dryg månad sedan. Tid för mord som den heter här (originaltiteln är L’autre vie de Richard Kemp) hade fransk biopremiär i juni förra året, så det har tagit lite tid för den att ta sig hit.

Det är en thriller med tidsresetema och den långfilmsdebuterande regissören Germinal Alvarez, som också skrivit filmens manus, lyckas riktigt skapligt med att undvika den genrens många fallgropar. Med tidsresetemat och parallella handlingsförlopp följer alltid stor risk för logiska vurpor och blindspår, men några stora sådana har i alla fall inte jag hittat i Tid för mord.

Det hela tar sin början i La Rochelle år 2010. Den luttrade och lite slitna polisen Richard Kemp (Jean-Hugues Anglade) utreder ett mord på en kvinna.  När han kommer till brottsplatsen noterar han snabbt flera saker som påminner honom om jakten på en seriemördare som gäckade honom i början av hans karriär som polis och som han aldrig fick fast. Det enda vittnet till händelsen är psykologen Hélène Batistelli (Mélanie Thierry).

När han lite senare återvänder till brottsplatsen attackeras han av en okänd förövare och förflyttas på något märkligt sätt tillbaka i tiden. Han kan förvånat konstatera att han nu befinner sig 20 år tidigare, strax innan seriemördaren ger sig på sitt första offer. Richard Kemp har helt enkelt fått en ny chans att inte bara få fast mördaren, utan också att rädda flera människors liv.

Det finns dock en viljestark och ihärdig person som gör uppgiften lite svårare – hans yngre jag. I ett försök att få en lierad söker han upp den yngre versionen av Hélène Batistelli. Allt den äldre Richard Kemp gör i det förflutna riskerar dock att sätta igång en serie oförutsedda och svåröverblickade händelser.

Det krävs naturligtvis att man köper konceptet tidsresor för att uppskatta en film som Tid för mord. Om man gör det är detta en spännande och underhållande film för stunden. Den bjuder kanske inte på något som vi inte sett förr, men den känns som en fräsch variation på temat tidsresethriller.

En starkt bidragande anledning till att filmen fungerar är Jean-Hugues Anglade. Han är det perfekta valet för rollen som Richard Kemp och övertygar stort både som den äldre och den yngre Richard Kemp. Om man bortser från rollen i den stenhårda och mörka tv-serien Braquo kan detta vara hans finaste insats sedan genombrottet i den klassiska åttiotalsrullen Betty Blue.