Det moderna samhällets olycksbarn

Vi befinner oss i början av högsäsongen för filmgalor och många prestigefyllda pris ska delas ut den kommande dryga månaden.

En film som redan är nominerad till ett av filmvärldens mest prestigeladdade priser, en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, och som har goda möjligheter att bli den stora vinnaren vid den inhemska Césargalan (nomineringarna tillkännages först om knappa två veckor) är franska Les Misérables i regi av långfilmsdebutanten Ladj Ly. Sedan förra helgen går den att se även på svenska biografer.

Faktum är att Les Misérables redan har vunnit ett synnerligen fint filmpris. Den hade premiär inom huvudtävlan vid förra årets filmfestival i Cannes och vann där juryns pris.

Som namnet antyder har den i Mali födde men i den ökända Parisförorten Clichy-Montfermeil (som 2005 hamnade i världens blickfång i samband med de våldsamma upplopp som startade  där och sedan spreds till flera andra franska städer) uppväxte regissören Ladj Ly hämtat inspiration från Victor Hugos roman Les Misèrables (eller Samhällets olycksbarn som den fick heta i Sverige).

Men det här är långt ifrån någon ny filmatisering av den klassiska berättelsen och ännu längre från den världsberömda och älskade musikalversionen. Då bär den tydligare släktskap med Mathieu Kassovitz klassiska och mästerliga förortsskildring Medan vi faller (La Haine) från 1995, som Ladj Ly mycket riktigt också tagit upp som en stark inspirationskälla, och Spike Lees explosiva genombrottsfilm Do The Right Thing från 1989.

Les Misérables utspelas under ett drygt dygn den stekheta sommaren 2018. Det är dagen efter Frankrikes guld i fotbolls-VM och glädjeyran börjar så smått lägga sig. Termometern visar på 35 grader varmt och polismannen Stéphane Ruiz anländer till sitt nya jobb i Clichy-Montfermeil.

Han hämtas upp av sina två nya kollegor i den lilla grupp som han ska patrullera runt i den våldsplågade förorten. Efter en kort introduktion på stationen bär det av ut på gatorna och det blir ingen lugn start på det nya jobbet för honom. För de tre hamnar snabbt i en ond, nedåtgående spiral av händelser som skapar en situation som hela tiden är på gränsen att fullständigt brisera.

Les Misérables är ett veritabelt knytnävsslag till film, en närmast fysisk upplevelse och när eftertexterna börjar rulla efter den suggestiva slutscenen känner mig mig smått utpumpad.

Det vilar en stark känsla av autenticitet över hela filmen och Ladj Ly aktar sig väldigt noga för att komma med några manande pekfinger. Han säger själv att han ser filmen som ett rop på hjälp och som ett sådant är det synnerligen kraftfullt.

Den skildrar en hård och brutal verklighet men helt utan ljus är den inte. För trots att alla rollfigurer signalerar en stark känsla av hjälplöshet så bär de också sina huvuden högt, fast beslutna att inte bara överleva utan faktiskt leva ett så bra liv som möjligt.

Det är en film om en machokultur som förgiftar, om våld som föder våld och en omvärld som slutat bry sig. Les Misérables är en film som är tuff att se, men som belönar den som gör det rikt. För det här är riktigt, riktigt bra och något man bär med sig långt efter filmens slut.

Mathieu Kassovitz engagerar och provocerar igen

Den som följde regissören Mathieu Kassovitz twitterkonto från tiden strax före den första omgången i det franska presidentvalet till det att den andra skulle avgöras kunde konstatera att han flitigt propagerade för att rösta blankt. Om det nu verkligen är han själv som står bakom twitterkontot i hans namn. Sådant kan man naturligtvis inte vara helt säker på.

Om vi för en stund åtgår från att det var stjärnregissören Mathieu Kassovitz som twittrade ut budskapet att det är lika bra att rösta blankt eftersom makten korrumperar, oavsett partifärg på presidenten, så går vore det inte särskilt överraskande med tanke på hans senaste film. Det går snarare helt i linje med den.

L’Ordre et la Morale som den heter bygger på verkliga händelser som inträffade i Nya Kaledonien, ett av Frankrikes återstående utomeuropeiska områden, i tiden mellan de två presidentvalsrundorna 1988.

Då sköt några kanakiska rebeller fyra gendermer till döds och tog ytterligare ett antal som gisslan. Allt i ett uppror i syfte att få börja förhandla om självständighet. Den franska regeringsmakten reagerar med att skicka dit elitsoldater, men också en tränad förhandlare vid namn Philippe Legorjus, spelad av Kassovitz själv.

Legorjus vill föröka få till en fredlig lösning och får bra kontakt med den lokala rebelledaren. Men eftersom man är just i slutspurten av presidentvalet så kompliceras situationen av ingen politiker är beredd att visa något som kan uppfattas som svaghet utan avsikten är hela tiden att sätta hårt mot hårt. Filmen inleds med en stark scen från det stora blodbad som det hela slutar i.

Mathieu Kassovitz har baserat sin film på den bok som den verklige Philippe Legorjus skrev några år efter händelserna, men faktum är att han har fått kritik från båda sidor av konflikten för att han ska ha tummat en del på sanningen och hela produktionsprocessen har varit kantad av kontroverser.

Den franska armén vägrade till exempel att vara behjälplig med material och input när det förstått vilken ton gentemot den som manuset hade och Kassovitz fick inte tillstånd att filma på plats i Nya Kaledonien.

När det var dags för den färdiga filmen att få sin premiär hindrades den från att visas i där. Ägaren av de största biograferna bedömde den som polemisk och för karikatyrartad och menade att den bara riskerade att riva upp gamla sår. Den ska dock senare ha visats på mindre biografer i delar av Nya Kaledonien.

Den exakta sanningshalten i filmen kan jag naturligtvis inte bedöma och det är klart att det skulle vara en brist om det skulle visa sig att den förmedlar rena felaktigheter, men jag tycker att det känns som att Mathieu Kassovitz är ganska balanserad i sin skildring av händelserna. Men jag kan förstå upprördheten från officiellt håll, det är ingen särskilt smickrande bild av de högre beslutsfattarna och hur Frankrike hanterade upproret som han för fram.

Det rör sig helt enkelt om gammalt kolonialt övervåld. Hur det än må vara med den exakta sanningshalten så är L’Ordre et La Morale än riktigt stark film, tveklöst Kassovitz bästa sedan genombrottet med den mästerliga förortsungdomsskildringen Medan vi faller (La Haine) från 1995.

Det är en tät, snygg och effektivt berättad film som trots sin dryga två timmar långa speltid aldrig tappar fart. Det är en film om maktens cynism och om hur (dåligt) Frankrike behandlar och har behandlat folket i sina forna och nuvarande kolonier och det finns några scener i den som är bland de allra starkaste jag har sett på många år.

Möjligtvis kan man anmärka på att Kassovitz i bland blir lite övertydlig och att filmen emellanåt kanske är just lite karikatyrartad när det gäller karaktärerna som den fått kritik för, men det är i sammanhanget mindre anmärkningar. L’Ordre et la Morale visar, efter bottennapp som Babylon A.D och Gothika att Mathieu Kassovitz fortfarande kan göra bra och angelägen film.

L’Ordre et La Morale visades vid förra årets filmfestival i Stockholm, då under den internationella titeln Rebellion, men när det gäller en mer allmän svensk biopremiär ser det riktigt mörkt ut. Vilket är synd.

Och när det gäller filmens grundtema, kanakernas längtan efter självständighet så är den processen fortfarande i gång. En folkomröstning om man ska kvarstå under franskt styre eller man ska bli självständiga är på gång. det är dock oklart när. Tidigast 2014 är det senaste budet.

Jusqu’ici tout va bien

De senaste veckorna har jag på förekommen anledning ondgjort mig över svenska titlar på franska filmer. Här kommer något att balansera upp det hela med. Det finns trots allt goda exempel också. Som en av mina absoluta favoriter bland franska filmer, Mathieu Kassovitz alltjämt brännande aktuella La Haine från 1995.

Den fick den i mitt tycke briljanta svenska titeln Medan vi faller, en titel som ju faktiskt egentligen är bättre än originaltiteln. Ett stort kors i taket på det! Tyvärr så har det svenska bolag som nu i veckan släppte den mästerliga filmen i en nyutgåva av någon anledning valt att göra det under den amerikanska titeln Hate. Både underligt och korkat om du frågar mig. Men det viktigaste är dock intakt: själva filmen är densamma och det gläder mig enormt att den åter görs mer tillgänglig för alla som är intresserade av riktigt bra film i vårt avlånga land.

Medan vi faller, jag envisas med att använda den titeln eftersom jag tycker att det är den bästa, blev med rätta flerfaldigt prisbelönad. I prisskåpet återfinns bland annat regipriset i Cannes 1995 och en César för både bästa film och bästa klippning. Men hyllandet var inte unisont.

Medan vi faller skapade en hel del kontroverser på hemmaplan. Inte minst polismyndigheten protesterade vilt mot hur den skildrade påstådd polisbrutalitet. Vid en visning som den dåvarande premiärministern Alain Juppé (som tillsammans med bland annat president Jacques Chirac faktiskt var positivt inställd till filmen) ordnade för ministerkollegor och tjänstemän ska de närvarande poliserna ha vänt ryggen mot duken som en protest.

En annan kontrovers uppstod när den dåvarande inrikesministern Jean-Louis Debré drog några av de starkt konfrontatoriska raplåtar som fanns med på soundtracket inför rätta.

En annan politiker om inte direkt finns med bland filmens anhängare om man säger så är president Nicolas Sarkozy. När filmen återigen, i samband med de upplopp som 2005 startade utanför Paris och sedan spreds över Frankrike, hamnade i blickfånget uppstod en hetsig debatt kring den mellan Mathieu Kassovitz och Nicolas Sarkozy som då var inrikesminister.

Att Medan vi faller dök upp som ett slagträ i debatten kring upploppen var självklart. Den inspirerades trots allt av en liknande händelse som den som var den utlösande faktorn till upploppen 2005. Det var som om att inget hänt och tio år efter sin premiär var den bild av den enorma klyftan mellan invånarna i förortsbetongen och ordningsmakten i synnerhet och etablissemanget i allmänhet som filmen gav alltjämt lika på pricken.

Trots att vi som tur är inte har sett några prov på liknande upprorsscener sedan dess har den där klyftan absolut inte blivit mindre, vilket gör Medan vi faller till en synnerligen viktig och angelägen film även i dag.

Även bortsett från den politiska sprängkraften är det en på alla sätt anmärkningsvärd film. Med i sammanhanget nästan obefintliga ekonomiska resurser lyckas Mathieu Kassovitz uträtta storverk. Med tydlig inspiration från etablerade amerikanska filmskapare som Martin Scorsese och Spike Lee och den i början av 90-talet synnerligen blomstrande amerikanska indiependentfilmen, men också med en tydlig personlig och fransk touch skapade han (lite som en en sentida arvtagare till nya vågen-gänget) en visuellt och innehållsmässigt absolut hänförande och intensiv film.

Den spelades in i färg men mer eller mindre redan från början visste Mathieu Kassovitz att han ville att den skulle lanseras i svartvitt. Ett bra val. Det expressiva svartvita fotot är en perfekt inramning till det filmen berättar och jag har svårt att tänka mig den som något annat än i svartvitt.

Skådespelandet är nervigt, naket och med en suverän känsla av autenticitet. En starkt bidragande anledning till det är att Kassovitz använde sig av antingen nästan helt oprövade kort eller rena amatörer i de flesta av rollerna.

Trion Vincent Cassel, Saïd Taghmaoui (som skrev manuset tillsammans med Kassovitz) och Hubert Koundé är inget annat än fantastiska i huvudrollerna som vännerna Vinz, Saïd och Hubert. De bor alla i ett sliten förort utanför Paris och representerar tre av de största etniska minoriteterna i Frankrike.

Vi får följa dem under ett intensivt dygn just efter att våldsamma upplopp utlösts av att en annan av invånarna i deras område har skadats svårt i sammanstötningar med polisen. Stämningen i området är spänd till bristningsgränsen. Ett rykte om att en av poliserna tappade sitt skarpladdade vapen under upploppet florerar och det visar sig att Vinz har hittat det.

Han leker med tanken på att använda det för att som en hämnd om den svårt skadade vännen inte skulle överleva skjuta en polis. Hubert som är emot våld försöker få Vinz på andra tankar men för varje timme som går drivs situationen allt närmare sin spets och det dygn under vilket vi får följa de tre vännerna ser ut att bli avgörande för deras framtid.

Medan vi faller är en av de bästa urbana ungdomsskildringar jag någonsin har sett, men att se den som enbart ungdomsskildring är orättvist. Det är en svidande vidräkning över hur det på många sätt klassmässigt strikt segregerade franska samhället fungerar, eller snarare inte fungerar. Bilden av hur ungdomarna i de många liknande områdena i förortsbetongen på grund av alienationen och skyhög arbetslöshet drivs mot kriminalitet och misstro mot makthavare och ordningsmakt är rå, osminkad och brutal. Och, som sagt fortfarande sorgligt aktuell.

Medan vi faller kan ses för sin alltjämt stora sociala relevans skull eller bara för att det är briljant film – eller naturligtvis både och.  Medan vi faller är en modern klassiker. Synd att Mathieu Kassovitz som regissör sedan växlade in på ett helt annat spår och har slösat bort sin talang på filmer som Gothika och Babylon AD. Men det är en annan fråga och den får vänta till ett annat tillfälle. Eller kanske allra helst tigas ihjäl.