Dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge för nu ska det handla om Italiens bidrag och hopp om en Oscar för bästa internationella film om några veckor. Vad har en Italiensk film på en frankofilblogg att göra, kanske du undrar?
Det går såklart att diskutera men med tanke på att det rör sig om en filmatisering av en klassiker inom den moderna franska litteraturen, Med livet framför sej (La devant soi i original) av Romain Gary (utgiven under pseudonymen Emile Ajar) tycker jag allt att argumenteringen för det är tämligen stark.
Med livet framför sej är sedan en tid tillbaka tillgänglig på Netflix och skiljer sig en hel del från den litterära förlagan från 1975. Regissören Eduardo Ponti har utifrån den dråpliga och drastiska romanen skapat en tämligen tillrättalagd film, men själva tycker jag känns intakt.
Och det ska sägas till Pontis försvar att det handlar om en text som är i stort sett omöjlig att överföra till film rakt av eftersom den berättas genom den föräldralösa pojken Momos ögon och så mycket av den består av hans inre röst och högst personliga och egensinniga tolkningar av det som sker.
Här har handlingen flyttats från sjuttiotalets Belleville i Paris till nutid och den syditalienska hamnstaden Bari. Madame Rosa, spelad av en comebackande legendaren Sophia Loren (för övrigt mamma till regissör Ponti), är alltjämt förintelseöverlevande före detta prostituerad som i den här versionen tar hand om andra prostituerades barn.
En dag råkar hon ut för en väskryckare, den tolvårige senegalesiske gatpojken Momo. Doktor Coen som tar hand om den föräldralöse pojken inser vem stöldgodset kommer från om tar med Momo till Rosa för att han ska lämna tillbaka det han stulet och be om ursäkt.
Men han har ytterligare en tanke med besöket. Eftersom han själv ska åka bort en tid vill han att Rosa ska ta hand om Momo i stället. Något hon inte alls är sugen på men ytterst motvilligt låter sig övertalas till.
Momo är inte heller direkt överlycklig över arrangemanget och håller distans till Rosa och hennes andra inneboende barn. Men på gatan gör den streetsmarte pojken karriär i en lokal knarkhandlares tjänst. Men sakta men säkert börjar det ske saker med såväl Momo som Rosa och ett band mellan dem börjar växa fram.
Denna den andra filmatiseringen i ordningen av Med livet framför sej, den första gjordes 1977 med Simone Signoret i huvudrollen) är som jag varit inne på tidigare en tillrättalagd sådan med många hörn betydligt rundare än i förlagan. Men jag tycker att berättelsen berör även i den här formen och att filmen innehåller ett antal mycket fina sekvenser. Sophia Loren är överlag utmärkt i rollen som madame Rosa, men i hennes alltjämt mycket grace- och flärdfulla gestaltning förvinner en del från hur hon porträtteras i boken.
Nykomlingen Ibrahima Gueye är ett smärre fynd i rollen som Momo och samspelet mellan honom och Loren är präglat av energi och kemi.
Slutligen vill jag också slå ett slag för ett annat franskt inslag i den här filmen, den libanesiskfranske kompositören Gabriel Yareds finfina musik.
BleuBlancRouge 