Manligheten i skrattspegeln i ojämn komedi

En episodfilm om ämnet otrohet, kan det vara någonting? Om vi pratar om filmen De otrogna (Les Infidèles i original) från 2012 är svaret både ja och nej. Det är nämligen en synnerligen ojämn historia. Jag tycker dock att de bra bitarna överväger de dåliga och skulle därmed säga att filmen som sedan två månader tillbaka finns utgiven på svensk dvd i alla fall får kategoriseras som sevärd.

Den inte alltid helt politiskt korrekta filmen skapade en del kontrovers på hemmaplan men blev också en av 2012 års största inhemska framgångar på bio i Frankrike. Internationellt har det dock inte gått lika bra för den och här i Sverige blev det direkt till dvd-premiär för den, ett och ett halvt år efter den franska premiären.

Ämnet är alltså otrohet, mer specifikt manlig otrohet, och det vrids och vänds på i åtta sinsemellan olika episoder. Angreppssättet och stämningsläget skiftar i de olika berättelserna. Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt. I bland lågmält och andra gånger absurdistiskt och högljutt. Allvar blandas med bitvis infantil komik. Det är som sagt ojämnt värre. Bäst fungerar filmen som regel i de mer allvarliga stunderna. Det är då den blir som mest intressant.

Det är inte bara kvalitén på dessa episoder som varierar utan även längden. Några är mer att se som korta sketcher mellan de längre berättelserna. De sex längre berättelserna är alla regisserade av olika, namnkunniga, regissörer. Här medverkar till exempel Michel Hazanavicius (The Artist), Fred Cavayé (Mea culpa och För henne) och Emmanuelle Bercot (Betties resa).

En röd tråd mellan de olika filmerna är att Jean Dujardin och Gilles Lellouche medverkar i nästan alla av dem. De har också tillsammans regisserat den sista episoden och varit högst delaktiga i manusskrivandet. Det var för övrigt Jean Dujardin som kom med den ursprungliga idén till filmen.

De otrogna blandar och ger. Ambitionen tycks ha varit att sätta ljuset på och driva med sådant som uppfattas som maskulint och manligt. Det lyckas man med i bland och det är ofta i de stunder då den satiren fungerar som filmen också gör det. När satiren inte fungerar blir det hela genast mycket mer problematiskt och eftersmaken besk. Ojämnt var ordet.

Hantverksskicklig och mycket fransk thriller

Den franske regissören Fred Cavayé gjorde fick något av ett internationellt genombrott med sin debutfilm Allt för henne (Pour elle) från 2008. Den biovisades i flera länder, även här i Sverige, och ledde till något så ovanligt som en alldeles utmärkt amerikansk nyinspelning (The Next Three Days med Russel Crowe i huvudrollen).

Hans andra långfilm  À bout portant från 2010 gjorde inte lika mycket väsen av sig trots att det är en lika bra film som Allt för henne. Hit till Sverige nådde den först två år efter premiären och den gick direkt till dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Fred Cavayés tredje långfilm Mea culpa gick här i Sverige samma öde till mötes som Point Blank, det vill säga direkt till dvd-hyllorna. Men den här gången gick det i alla fall lite snabbare för den att ta sig hit. Mea culpa hade franska biopremiär tidigare i år.

Mea culpa kan ses som den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi och den bjuder på mer av samma vara som  Allt för henne och Point Blank. Det är med andra ord en tät och tuff thriller med högt tempo och melankolisk underton. Filmen utspelas i sydfranska Toulon och i huvudrollerna ses Vincent Lindon och Gilles Lellouche, som spelade i huvudrollen i Allt för henne respektive Point Blank. De spelar de bästa vännerna Simon och Franck. För sex år sedan var de båda poliser men en tragisk händelse förändrar deras liv. Alkoholpåverkad är Simon med i en trafikolycka som berövar tre personer livet.

Simons tillvaro kraschar fullständigt. Han blir av med jobbet, döms till fängelse och hans äktenskap går i stöpet. När han släpps från fängelset är han mer eller mindre en bruten man, ständigt plågad av dåligt samvete över det som hänt. Vänskapen med Franck består dock och han får ett jobb på en väktarfirma. Sakta men säkert börjar han få ordning på sitt liv och kunna närma sig och bygga upp förtroendet hos sin 9-årige son Théo igen.

Då riskerar allt att rämna igen. Théo blir av en slump vittne till en uppgörelse i den undre världen är därmed ett jagat villebråd. Simon och Franck tar upp kampen mot en minst sagt hänsynslös fiende.

Det är definitivt si och så med trovärdigheten i Mea culpa, men underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på. Fred Cavayé är en av de just nu främsta företrädarna för denna typiskt franska actionthrillerundergenre som i Frankrike brukar benämnas polar. I bänder Fred Cavayé på trovärdigheten lite väl mycket, men överlag håller han sig enligt min mening ändå på rätt sida av gränsen för det överdrivna och löjeväckande. Och den avslutningen är, trots att den tangerar den där gränsen, en rejält svettig nagelbitare.

Det går undan och de skickligt iscensatta actionsekvenserna avlöser varandra. Precis som i Fred Cavayés två tidigare filmer är tiden en viktig faktor i berättelsen och rollfigurerna slåss mot klockan. Fotot och  klippningen håller hög klass och Vincent Lindon och Gilles Lellouche övertygar i sin roller, såväl i actionsekvenserna som i de mer dramatiska (jodå, det finns utrymme för sådana också i denna täta, knappt halvannan timme långa film).

En varning är dock på sin plats. Mea culpa är en bitvis riktigt våldsam film med en ofta väldigt mörk klangbotten.