En svåråtkomlig klassiker är tillbaka

Häromveckan kunde jag äntligen bocka av en film som länge legat högt på listan över filmer som jag skulle vilja se. Inte minst sedan den förra årtiondet i två stora omröstningar bland franska filmexperter slutat på en andraplats i rankingen över de bästa franska filmerna någonsin.

Mitt problem har varit att den varit förtvivlat svår att få tag på. Men så fick den häromåret nypremiär på bio hemma i Frankrike i en nyrestaurerad version och den har nu även gjorts tillgänglig att streama även här i Sverige.

Filmen jag talar om är Mamman och horan (La maman et la putain) i regi av Jean Eustache från 1973. Det var en film som delade sin publik och skapade kontrovers när den kom. De kritiska rösterna var många och filmen dömdes bland annat ut som vulgär. Men den fick också sin beskärda del av hyllningar och den kammade hem juryns stora pris och kritikernas pris vid filmfestivalen i Cannes.

Nu såhär femtio år senare är tongångarna kring den mer homogena och den lyfts mer eller mindre unisont fram som ett mästerverk och en klassiker.

Vad är då Mamman och horan för typ av film? Jo, en på många sätt väldigt typisk fransk sådan.

Det handlar om en kärlekstriangel mellan den arbetslösa unge mannen Alexandre och dennes två kärlekar i form av den moderliga sambon Marie och den sexuellt utlevande älskarinnan Veronika.

Det pratas, resoneras och intellektualiseras närmast oavbrutet under filmens omkring tre och halv timme långa speltid. Huvudsakligen är det Alexandre som pratar och även om det är en lång rad ämnen som behandlas så är temat sex, kärlek och relationer det dominerande.

Det som särskiljer Mamman och horan från filmer med liknade upplägg (och dem finns det ju en uppsjö av bara inom fransk film) är med den brutala rättframhet det skildras.

Jean Eustache har själv i intervjuer sagt att hans uttryckliga mål var att lägga sig så nära verkligheten som det är möjligt inom fiktionens gränser och i den kompromisslösa jakten på autenticitet överträffade han till och med sina berömda generationsfränder Maurice Pialat och Jacques Rivette.

Manuset till Mamman och horan byggde han kring sina erfarenheter från sitt verkliga förhållande med skådespelaren Françoise Lebrun, som spelar Veronika i filmen.

Filmen tar ett grepp om den samtid som den utspelas i och utspelas i ett Paris som alltjämt präglades av två omvälvande skeenden: Majrevolten 1968 och den pågående sexuella revolutionen.

Den chauvinistiske och självupptagne men samtidigt djupt neurotiske Alexandre, spelad av Truffauts favorit-alter ego Jean-Pierre Léaud, är vilsen i denna tillvaro och hans liv tycks huvudsakligen bestå i att utan tydlig riktning manövrera bland sina kärlekshistorier och att frekventera flera av Paris vänstra strands berömda kaféer.

Trion av skådespelare i de ledande rollerna kompletteras av Bernadette Lafont som spelar Marie och alla tre förtjänar att lyftas fram för sina insatser i detta skådespelarmässiga kraftprov. Att spela in filmen ska ha varit synnerligen tufft inte minst för att Jean Eustache ska ha varit oerhört krävande i sin regi.

En annan viktig faktor i filmen är det fina svartvita fotot signerat Pierre Lhomme, det gör sitt till för att ytterligare framhäva det nakna och intensiva känslospektrat i texten.

Mamman och horan är nog inte en film för alla smaker, men för den som är intresserad av fransk filmhistoria är den svår att komma runt.

Mellan väggarna – engagerande och viktig Guldpalmvinnare

Det kom som något av en överraskning när den av Sean Penn ledda juryn vid 2008 års filmfestival i Cannes tillkännagav att man enhälligt valt att tilldela det årets Guldpalm till Laurent Cantets närmast dokumentära Mellan väggarna (Entre les murs).

Överraskande men absolut inte oförtjänt. Inte minst med tanke på att det bara är att konstatera att filmen, som sedan också nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, så här sex år senare känns lika engagerande och brännande aktuell som då.

Segern för Mellan väggarna var också en synnerligen välkommen framgång för den inhemska filmen vid Cannesfestivlen. Det var nämligen den första (hel)franska film som tog hem Guldpalmen sedan Maurice Pialats Sous le soleil du Satan vann priset 1987. Då räknar jag bort Roman Polanskis polskfranska produktion The Pianist som vann 2002.

Mellan väggarna tangerar alltså det dokumentära men är fiktion. Den bygger på en bok av läraren Francois Bégaudeau, som själv spelar huvudrollen i filmen. Filmen utspelas till stor del i ett klassrum och följer en lärare i franska och hans skolklass på ett högstadieskola i ett multietniskt innerstadsområde i Paris 20:e arrondisment.

Laurent Cantet och Francois Bégaudeau ägnade lång tid att tillsammans med de ungdomar som spelar elever arbeta fram såväl karaktärerna och dialogen och de har gjort ett fenomenalt jobb. Tonträffen är naturlig och i alla avseenden trovärdig och det är något av en prestation att göra en film som egentligen bara består av dialog och ingen egentlig handling så spännande och engagerande.

En starkt bidragande orsak till den starka äkthetskänslan är säkerligen att Laurent Cantet valt att arbeta enbart med amatörer, jag är osäker på om reultatet hade blivit lika lyckat med ”riktiga” skådespelare i rollerna.

Ramberättelsen i Mellan väggarna är alltså synnerligen enkel men under ytan finns massor av undertext. Det som sker in klassrummet och i lärarrummet säger så otroligt mycket om samhällsordning och sociala strukturer. Det handlar alltså om det franska skolsystemet och situationen där men de gemensamma beröringspunkterna med läget i den svenska skolan är flera.

Att Laurent Cantet känner för de elever han skildrar framstår klart och tydligt men annars förhåller sig närmast som en betraktare och registrerar skeendet utan några tydliga pekpinnar om vad han tycker är rätt eller fel. Allt är nyanserat och alla inblandade har både positiva och negativa sidor. Som i livet självt med andra ord.