Frankofiliskolan del 5: Den elektroniske symfonikern

I Frankofiliskolan har vi nu nått fram till det åttonde mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist i Frankrike. I detta fall är det inte så relevant att i detta fall prata i termer av frankofont eftersom det rör sig om en instrumental skiva.

Däremot är det en skiva som utan tvekan förtjänar sin plats i en fransk musikkanon eftersom vi pratar om ett banbrytande album till vilket den stolta franska traditionen av modern elektronisk musik står i stor tacksamhetsskuld. Det råkar dessutom vara det album av en fransk artist som globalt sett sålt mest genom alla tider, så att Oxygène av Jean-Michel Jarre från 1976 hör hemma i det här sammanhanget är det inte tu tal om.

Oxygène är en av de där musikens stor askungesagor. Den är inspelad med små medel i Jean-Michel Jarres dåvarande hemmastudio och när han försökte få skivan utgiven nobbade alla stora skivbolag. Till slut nappade ett mindre bolag och gav ut skivan i en synnerligen blygsam upplaga. Resten är som det brukar heta: historia. Till dags dato har skivan sålt i omkring 20 miljoner exemplar världen över och ses som en odiskutabel klassiker.

Genomslaget blev enormt och Jean-Michel Jarre var inte sen att dra nytta av det och utvecklades till en av världens mest populära musiker, inte minst för sin känsla för det sceniska uttrycket. Han kombinerade till perfektion sina fantasieggande och suggestiva elektroniska symfonier med gigantiska och spektakulära ljud- och ljusshower och slog flera gånger världsrekord när det gäller att locka människor till utomhuskonserter som var mer att se som gigantiska event.

Det hela kulminerade med att han i september 1997 som en del av stadens 850 års-jubileum fick 3,5 miljoner människor att bege sig till hans konsert i Moskva. Förmodligen hade inget av detta hänt utan Oxygène.

Att Jean-Michel skulle bli musiker var sannerligen inte oväntat, han har det så att säga i blodet. Även om hans relation till sin berömde musikskapare till far, Maurice Jarre, är en ledsam historia. Maurice lämnade sin fru och flyttade till USA när Jean-Michel var blott fem år gammal och de skulle inte komma att träffas igen förrän Jean-Michel fyllt 18. Deras relation hämtade sig aldrig och de sågs enligt Jean-Michel bara ett 30-tal gånger efter det.

Men musiken fanns ändå kvar i Jean-Michels liv via mamma France Pejots försorg. Hon såg till att han fick en klassisk musikskolning och 20 år gammal träffade han 1968 kompositören Pierre Schaeffer som skulle få avgörande betydelse för honom. Det var Schaeffer som fick Jarre intresserad av tidens elektroakustiska instrument – och på den vägen var det.

Efter två album fick han så inför sitt tredje, inspirerad av konstverket Oxygène av den franske målaren Michel Granger (samma konstverk som pryder framsidan på albumet), idén till ett elektroniskt konceptalbum. Utifrån motivet komponerade han så sin symfoni bestående av sex satser som sömlöst glider över i varandra. Resultatet är en suggestiv elektronisk rymdsymfoni med starka musikaliska intryck från Bach och Stravinskij.

Mot alla odds blev skivan, som drivs av harmonier och melodier snarare än rytm, en storsäljare i sig och Oxygène IV en topphit som singel – och den är ett tidlöst mästerverk och en fascinerande musikalisk resa att lyssna på än i dag.

Gott om franska inslag i årets Oscarnomineringar

De enorma frankofona framgångarna vid Oscargalan häromåret då The Artist och Jean Dujardin firade stora triumfer kommer förmodligen inte att upprepas under överskådlig framtid men det finns möjligheter till frankofona framgångar även i år.

I fredags offentliggjordes nomineringarna till årets gala och inte minst när det gäller bästa animerade långfilm och bästa foto håller sig fransk film väl framme. Sedan är det frågan om det ska bli sjätte gången gillt för kompositören Alexandre Desplat som den här gången är nominerad för sin originalmusik i Stephen Frears Philomena.

Alexandre Desplat följer i Maurice Jarres och Michel Legrands fotspår i Frankrikes stolta tradition av filmmuskikskapande och skulle verkligen vara förtjäna att få priset denna gång.

Riktigt glädjande är att konstatera att den härliga  Victor och Josefine (Ernest et Célsestine i original) är nominerad till bästa animerade långfilm. Där stöter den på delvis franskt motstånd i form av Dumma mej 2. Den senare är ju medregisserad av den franske animatören och röstkonstnären Pierre Coffin.

Den senare spelar förutom regisamarbetet en mycket viktig roll för den filmens lyckade resultat eftersom det är han som ger röst åt de populära minionerna. Om jag får gissa så tror jag inte att vare sig Victor och Josefine eller Dumma mej 2 kommer att kamma hem priset.

Det känns som klippt och skuret för den japanske mästaren Hayao Miyazakis avskedsfilm film The Wind Rises. Jag har förvisso inte sett just den men med tanke på vad han har uträttat tidigare så är per definition en Miyazaki-film alltid en välförtjänt mottagare av priset för bästa animerade långfilm.

Den andra kategorin med starka franska inslag är alltså bästa foto. Även där finns det två nominerade att hålla tummarna för, Philippe Le Sourd och Bruno Delbonnel. Tyvärr så är de inte nominerade för sitt arbete med några franska filmer utan för Wong Kar Wais The Grandmaster respektive Coenbrödernas Inside Llewyn Davis.

Bruno Delbonnel har nominerats tre gånger tidigare, bland annat för sitt arbete i Jean-Pierre Jeunet-filmerna Amélie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain) och En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles). Med tanke på att han blev förbisedd för dessa två fantastiska prestationer så kan det kanske vara dags för juryn att ge honom priset nu?

Julie Delpy är tillsammans med Richard Linklater och Ethan Hawke nominerad för bästa manus baserat på annat material för manuset till Before Midnight och dessutom är franska filmer nominerade i båda kortfilmsklasserna, det vill säga för spelfilm respektive animerad film.

Vilka som vinner priserna får vi veta under sedvanligt pampiga former natten till den 2 mars svensk tid.