Omar Sy – kungen av fransk feelgood slår till igen

Omar Sy som slog igenom med dunder och brak och blev en världsstjärna tack vare sin insats i En oväntad vänskap (Les Intouchables) från 2011 och som gjort succé i fler feelgood filmer sedan dess är tillbaka på svenska biografer. Häromveckan hade nämligen filmen Yao i regi av Philippe Godeau svensk premiär.

Den här gången briljerar han i en roll som tangerar hans eget liv. Han spelar nämligen Seydou Tall, en framgångsrik fransk skådespelare och författare på besök i Senegal där han (liksom Sy själv har sina rötter). Tanken är att skådespelaren ska göra ett snabbt framträdande i huvudstaden Dakar för att bland annat signera sin senaste bok.

Det han inte vet är att utanför lokalen där han möter sina läsare väntar 13-årige Yao som liftat och på andra sätt tagit sig från sin lilla hemstad Kanel tagit sig tvärs över Senegal för att får träffa sin idol och få sitt luggslitna ex av Talls bok signerat.

Seydou som är ledsen över att hans egen son Nathan som han gärna velat ha med sig till Senegal i sista stund tvingats hoppa av resan och blivit kvar hos sin mamma i Paris rörs av något hos Yao och efter några turer tar han på sig att se till att Yao kommer hem till Kanel. Det blir en strapatsrik resa genom Senegal och in i Seydou själv.

Yao ger en fascinerande inblick i livet och kulturen i ett lantligt Senegal. Vidunderligt vackra scenerier, massor av värme och en dos sedelärande sensmoral trängs med massor skådespelarmässig charm från Omar Sy och unge Lionel Basse som är ett fynd i rollen som Yao.  I en mindre men ack så viktig roll glänser också den maliska musikstjärnan Fatoumata Diawara, som också medverkat till det fina soundtracket som huvudsakligen är signerat Mathieu Chedid (som artist mer känd under artistnamnet -M-).

Det är en fin och mysig film som berör, men som är också är lite för tillrättalagd för att nå de verkligt höga höjderna. Men en god portion underhållning och dryga 90-minuters stabil feelgood bjuder den på och det är ju heller inte helt fel.

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.

Finfin frankofil familjeunderhållning

Den franske animatören och regissören Eric ”Bibo” Bergeron har en lång karriär inom den amerikanska filmindustrin bakom sig, som regissör har han bland annat filmerna El Dorado och Hajar som hajar på sitt samvete. Efter att ha slutfört den sistnämnda fick han till slut möjlighet att verkligen sätta igång och genomföra sitt drömprojekt: en storskalig och påkostad animerad långfilm gjord på hemmaplan i Frankrike.

Grundidén till filmen fick han redan 1993 då han också bildade sitt eget produktionsbolag, men det skulle dröja 12 år innan projektet tog fart på allvar och ytterligare 6 år innan filmen till slut fick premiär. Un monstre à Paris som filmen heter gick upp på de franska biograferna förra hösten och häromveckan kom den ut på svensk dvd.

Skönheten och monstret i Paris som den heter här utspelas i 1910 i ett Paris präglat av den översvämning av Seine som då inträffade. Den blyge biografmaskinisten Emile och hans vän Raoul ska leverera varor till ett växthus. Där hittar den klåfingrige Raoul ett labaratorium och börjar glad i hågen att experimentera med några kemikalier. Det bär sig dock inte bättre än att Raoul lyckas experimentera fram en gigantisk insekt som snabbt kommer att sätta hela staden i skräck. Nästan hela staden i alla fall.

Den skönsjungande cabaretartisten Lucille lyckas se förbi monstrets yttre och tar honom till sig och ger honom namnet Francoeur. Dessutom upptäcker hon inte bara att Francoeur i själva verket är vänlig utan också mycket musikalisk och har en fantastisk sångröst. Den nyvunna vänskapen blir dock nästan omedelbart hotad. I kulisserna lurar nämligen den ärelystne polischefen Maynott som förutom att han har siktat in sig på att vinna Lucilles hjärta även vill bli Paris nya borgmästare. Som en del i sin valkampanj har han lovat Parisborna att fånga och förgöra monstret. Situationen krånglas till ytterligare av att Raoul och Emile samtidigt på egen hand försöker ställa allt till rätta.

Det är med andra ord ingen särskilt originell historia som Skönheten och monstret i Paris berättar. Den lånar tämligen friskt från flera håll av främst den franska litteraturhistorien. 1700-talssagan Skönheten och Odjuret och Victor Hugos klassiska roman Ringaren i Notre Dame från 1831 är två uppenbara influenser, Gaston Lerouxs Fantomen på operan (som kom ut 1910, alltså samma år som filmen utspelas) är en annan. Men den rymmer också lekar med mer moderna populärkulturella referenser.

Karaktärernas utseende är exempelvis tydligt influerat av den belgiske animatören André Franquin (mannen bakom bland annat Spirou, Gaston och Marsupilami) och när det gäller Francouers utseende så refereras det skämtsamt till artisten Mathieu Chedids. Samme Chedid som gjort sig känd under artistnamnet M och som brukar säga sig vara den enda artist som har en frisyr som utgör sitt artistnamn. Det är mycket riktigt också Mathieu Chedid som gör Francoeurs röst i den franskspråkiga versionen av filmen och som ligger bakom större delen av filmens ypperliga soundtrack.

Tyvärr så ingår inte den finfina franska originaldubbningen (med förutom Mathieu Chedid även bland andra Gad Elmaleh, François Cluzet och Ludivine Sagnier i de ledande rollerna) på den svenska dvd-utgåvans ljudspår. Den enda från originaldubbningen som återfinns också i den engelsspråkiga version som vi får hålla till godo med i Sverige är Vanessa Paradis. Nu är det inget större fel på den engelska dubbningen, men nog hade det varit bättre om man hade inkluderat även den franska dubbningen på den svenska utgåvan? Och får du möjlighet att se filmen med franskt tal så tycker jag absolut att du ska ta den.

Skönheten och monstret i Paris är en vackert animerad film och fullkomligt osar av härlig parisromantik. Tempot i berättelsen är högt och den fina musiken har jag redan tidigare varit inne på. Tyvärr så finns det några saker att anmärka på också. Karaktärerna är i det långa loppet en aning platta och hade definitivt vunnit på att utvecklas lite mer och jag hade gärna sett att Bibo Bergeron hade vågat släppa lös ännu mer och bjudit på fler infall.

Skönheten och monstret i Paris är lite för stramt hållen för att riktigt sticka ut från den animerade filmens mittfåra. Jag saknar en ännu tydligare fransk prägel på filmen. Trots att den är franskproducerad så tycker jag faktiskt att Skönheten och monstret i Paris får stryk av Pixars Råttatouille när det gäller bästa parisstämning och parisskildring i animerad familjefilm. Men det är likafullt ett bra försök att från franskt håll utmana giganterna i Hollywood och absolut väl värd att se.