Shéhérazade – en glimt av fransk films framtid!

Shéhérazade rensade prisbordet när det gäller vad man lite slarvigt skulle kunna kalla för nykomlingspriser vid årets Césargala (Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen). Filmen i sig fick pris för bästa debutfilm och de två huvudrollsinnehavarna Dylan Robert och Kenza Fortas priserna för bästa nya manliga respektive kvinnliga hopp.

Det är lätt att förstå varför den gjorde det för detta är ett stycke socialrealism av allra finaste märke. Det är hårtslående och gripande men med strimmor av hoppingivande ljus och skådespelarmässigt är det inget annat än en sensation!

Regissören Jean-Bernard Marlin ville rollbesätta sin första långfilm med amatörer, personer som växt upp i eller i närheten av den verklighet som filmen skildrar och ägnade lång tid åt att finna de rätta personerna. Och så rätt han träffade! Samtliga inblandade gör magnifika insatser, guidade av Jean-Bernard Marlins säkra regihand och Dylan Robert och Kenza Fortas slår det verkligen gnistor om. Lägg till ett fantastiskt foto som ytterligare förstärker kraften i filmen.

Shéhérazade utspelas på livets skuggsida i Marseille. Titelpersonen är en ung prostituerad som den likaledes unge Zach träffar på strax efter att han släppts ut från en ungdomsvårdsanstalt. I sin jakt på försörjning tar han henne under sina vingar och blir en sorts hallick åt henne, men samtidigt uppstår en kärlekshistoria mellan dem. Deras komplicerade situation och den brutala verklighet de lever i gör att katastrofen hela tiden ligger på lut.

En fransk kritiker placerar i sin recension den här filmen mellan Martin Scorseses tidigare filmer och Abdelleatif Kechiche. Något jag ställer upp på utan att blinka och med Shéhérazade står Jean-Bernard Marlin väl upp i jämförelse med de två giganterna. Det ska bli mycket intressant att följa såväl honom som Dylan Robert och Kenza Fortas i framtiden. Det här kan vara början på något riktigt stort! Är du nyfiken på Shéhérazade så finns den sedan nyligen tillgänglig på svenska Netflix.

Francofolies aux Oscars

Francofolies heter två festivaler tillägnande frankofon musik som anordnas i franska La Rochelle och kanadensiska Montréal varje år. Årets Oscarsgala som genomfördes i Los Angeles tidigt i morse svensk tid blev som en filmmässig pendang till de två festivalerna.

Det franska dominerade, glädjande nog, helt enkelt. Inte bara för att The Artist synnerligen välförtjänt plockade hem fem statyetter, varav tre av de allra tyngsta i form av bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll, utan också för att Paris och Frankrike spelar en viktig roll i två andra vinnare: Martin Scorseses Hugo Cabret och Woody Allens Midnatt i Paris.

Hugo Cabret tog liksom The Artist hem fem priser, den besegrade till exempel The Artist i kategorin bästa foto, och Woody Allens förtjusande Midnatt i Paris (den blir bättre och bättre varje gång jag ser den) tog hem priset för bästa originalmanus. Scorseses film utspelas för den som inte vet det i det tidiga 1930-talets Paris och är en sorts hyllning till den franske stumfilmspionjären George Meliès filmer. Den har svensk premiär den 16 mars.

Men nattens stora glädjeämne var naturligtvis de enorma framgångarna för The Artist. Att den var förhandstippad att vinna priserna förtar inte glädjen över att den verkligen gjorde det. Det var också glädjestrålande Michel Hazanavicius och Jean Dujardin man fick se ta emot priserna på scenen. Återstår dock att se hur kul arrangörerna i det språkligt så pryda USA tycker att det är när de får klar för sig betydelsen av det putain (putain, génial, merci, formidable för att vara exakt) som Jean Dujardin lät undslippa sig i sitt tacktal…

Det enda smolk i glädjebägaren som The Artist-gänget eventuellt känner i galayran är att den förlorade i kategorierna bästa foto, bästa klippning och bästa scenografi. Och att Bérénice Bejo (som väntat) fick ge sig mot Nicevilles Octavia Spencer i kampen om priset för bästa kvinnliga biroll. Octavia Spencer var förvisso också bra, men jag hade inte protesterat om priset hade gått till Bérénice Bejo. Men man kan inte få allt. Och jag tror nog trots allt att glädje är den alltigenom dominerande känslan i familjen Hazanavicius-Bejo just nu. Som jag var inne på i texten om Césargalan så är ju en nominering en vinst i sig.

Mot strömmen med framgångar för det frankofona gick klassen för bästa utländska film. Men även om jag verkligen gillar kanadensiska Monsieur Lazhar, hoppas verkligen att den får svensk distribution), så går det inte att säga annat än att iranska Nader och Simin – en separation är en värdig vinnare av det priset.

En rolig detalj kring The Artists seger i klassen för bästa film är att det är blott den andra stumfilmen genom alla tider att vinna priset. Den förra var Vingarna som 1929 segrade i den allra första galan som galan om genomfördes. Cirkeln är fullbordad och historia skapad.

Jean Dujardin blev historisk genom att som första franskspråkiga skådespelare att ta hem priset för bästa manliga huvudroll. Men han var inte första franskspråkiga skådespelare att vinna ett skådespelarpris vid galan. Den barriären bröts om man ska vara riktig noga redan 1960 då Simone Signoret vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för Plats på toppen, fast det var i en engelskspråkig talroll (och ska man vara riktigt petnoga så vann franskfödda Claudette Colbert en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll redan 1935 för sin insats i Frank Capra-klassikern Det hände en natt, men hon och hennes familj emigrerade när hon var åtta år gammal till USA och hon får därmed i huvudsak ses som amerikanska). Den verkliga franskspråkiga barriären bröts först 2008 då Marillon Cotillard tog hem priset för bästa kvinnliga huvudroll för sitt majestätiska porträtt av Edith Piaf i La Môme (La vie en rose i Sverige). De fem priserna för The Artist är naturligtvis rekord för en fransk film i Oscarsammanhang.

Nu längtar jag mest av allt till att få se The Artist igen. Sverigepremiären sker nästa vecka. Allt annat än publikrusning till de svenska biograferna är en besvikelse.