Francofolies aux Oscars

Francofolies heter två festivaler tillägnande frankofon musik som anordnas i franska La Rochelle och kanadensiska Montréal varje år. Årets Oscarsgala som genomfördes i Los Angeles tidigt i morse svensk tid blev som en filmmässig pendang till de två festivalerna.

Det franska dominerade, glädjande nog, helt enkelt. Inte bara för att The Artist synnerligen välförtjänt plockade hem fem statyetter, varav tre av de allra tyngsta i form av bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll, utan också för att Paris och Frankrike spelar en viktig roll i två andra vinnare: Martin Scorseses Hugo Cabret och Woody Allens Midnatt i Paris.

Hugo Cabret tog liksom The Artist hem fem priser, den besegrade till exempel The Artist i kategorin bästa foto, och Woody Allens förtjusande Midnatt i Paris (den blir bättre och bättre varje gång jag ser den) tog hem priset för bästa originalmanus. Scorseses film utspelas för den som inte vet det i det tidiga 1930-talets Paris och är en sorts hyllning till den franske stumfilmspionjären George Meliès filmer. Den har svensk premiär den 16 mars.

Men nattens stora glädjeämne var naturligtvis de enorma framgångarna för The Artist. Att den var förhandstippad att vinna priserna förtar inte glädjen över att den verkligen gjorde det. Det var också glädjestrålande Michel Hazanavicius och Jean Dujardin man fick se ta emot priserna på scenen. Återstår dock att se hur kul arrangörerna i det språkligt så pryda USA tycker att det är när de får klar för sig betydelsen av det putain (putain, génial, merci, formidable för att vara exakt) som Jean Dujardin lät undslippa sig i sitt tacktal…

Det enda smolk i glädjebägaren som The Artist-gänget eventuellt känner i galayran är att den förlorade i kategorierna bästa foto, bästa klippning och bästa scenografi. Och att Bérénice Bejo (som väntat) fick ge sig mot Nicevilles Octavia Spencer i kampen om priset för bästa kvinnliga biroll. Octavia Spencer var förvisso också bra, men jag hade inte protesterat om priset hade gått till Bérénice Bejo. Men man kan inte få allt. Och jag tror nog trots allt att glädje är den alltigenom dominerande känslan i familjen Hazanavicius-Bejo just nu. Som jag var inne på i texten om Césargalan så är ju en nominering en vinst i sig.

Mot strömmen med framgångar för det frankofona gick klassen för bästa utländska film. Men även om jag verkligen gillar kanadensiska Monsieur Lazhar, hoppas verkligen att den får svensk distribution), så går det inte att säga annat än att iranska Nader och Simin – en separation är en värdig vinnare av det priset.

En rolig detalj kring The Artists seger i klassen för bästa film är att det är blott den andra stumfilmen genom alla tider att vinna priset. Den förra var Vingarna som 1929 segrade i den allra första galan som galan om genomfördes. Cirkeln är fullbordad och historia skapad.

Jean Dujardin blev historisk genom att som första franskspråkiga skådespelare att ta hem priset för bästa manliga huvudroll. Men han var inte första franskspråkiga skådespelare att vinna ett skådespelarpris vid galan. Den barriären bröts om man ska vara riktig noga redan 1960 då Simone Signoret vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för Plats på toppen, fast det var i en engelskspråkig talroll (och ska man vara riktigt petnoga så vann franskfödda Claudette Colbert en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll redan 1935 för sin insats i Frank Capra-klassikern Det hände en natt, men hon och hennes familj emigrerade när hon var åtta år gammal till USA och hon får därmed i huvudsak ses som amerikanska). Den verkliga franskspråkiga barriären bröts först 2008 då Marillon Cotillard tog hem priset för bästa kvinnliga huvudroll för sitt majestätiska porträtt av Edith Piaf i La Môme (La vie en rose i Sverige). De fem priserna för The Artist är naturligtvis rekord för en fransk film i Oscarsammanhang.

Nu längtar jag mest av allt till att få se The Artist igen. Sverigepremiären sker nästa vecka. Allt annat än publikrusning till de svenska biograferna är en besvikelse.

Fram med näsdukarna

För andra veckan i rad finner möts vi av franskspråkig fägring bland veckans premiärer på de svenska biograferna. Efter bröderna Dardennes socialrealistiska fullträff Pojken med cykeln förra veckan är det den här helgen dags för en helt annan typ av film. Guillaume Canets Små vita lögner (Les petits mouchoirs) är en brett anslagen, pratig och ambitiös film som huvudsakligen utspelas i chica miljöer i ett soldränkt Cap Ferret. Det rör sig om ett ensembledrama som påminner inte så lite om Lawrence Kasdans semiklassiker Människor emellan från 80-talet.

Handlingen i Små vita lögner kretsar kring ett kompisgäng som varje sommar brukar resa till ett hus i Cap Ferret. Filmen inleds just innan det är dags för ännu en tripp dit. Då inträffar något hemskt. En i gänget råkar ut för en trafikolycka efter en sen kväll på krogen och hamnar svårt skadad på sjukhus. Resten av gänget tvekar, men bestämmer sig för att ändå åka i iväg. Alla ser resan som ett sätt att för en stund komma ifrån de olika saker som påverkar dem i respektive liv. Det visar sig dock att det inte blir någon lyckad flykt. Allt som ligger där och gror under ytan tycks i kölvattnet av kompisens brutala olycka ta sig upp till ytan och spänningen inom gruppen stiger.

Det har tagit sin lilla tid för Små vita lögner att hitta till de svenska biograferna, vilket är lite märkligt med tanke på att den blev en formidabel succé på hemmaplan. Faktum är att det var den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 2010, endast slagen av Harry Potter och dödsrelikerna när det gällde att locka de franska biobesökarna det året. Den stjärnspäckade rollistan med den då relativt nyligen Oscarbelönade Marion Cotillard i spetsen borde inte ha dragit ner intresset från de svenska biodistributörerna. Likafullt så dröjde det alltså tills nu innan det var dags. Men den som väntat på något gott…som det brukar heta.

För något gott är Små vita lögner. Dock inte utan skönhetsfläckar. De enormt högt uppskruvade förväntningar jag hade på filmen efter Guillaume Canets förra film, den briljanta thrillern Berätta inte för någon (Ne le dis à personne), infrias inte riktigt. För det första är Små vita lögner för lång. Speltiden på dryga två och en halv timme hade med fördel kunnat kortas ned med en halvtimme. Dessutom spretar den en aning i tonläge och är lätt övertydlig. I bland känns det dessutom som att man som åskådare blir lite distanserad till karaktärerna och det som berättas.

Med det sagt så finns det en hel del bra med filmen att föra fram. I dess bästa stunder visar Guillaume Canet upp en del av den berättarmässiga briljans som kännetecknade Berätta inte för någon. Det bitterljuvt melankoliska drag som genomsyrade den filmen finns med även denna gång, bara inte med samma absoluta gehör. Även om det finns genuint gripande scener även i Små vita lögner.

Den välmeriterade ensemblen sköter sig överlag mycket bra, bäst är Marion Cotillard, men François Cluzet (som var så fantastiskt bra i Berätta inte för någon) får den här gången inte riktigt fason på sin roll. Han övertygar inte. Jag hade absolut kunnat tänka mig att ha rollbesatt filmen lite annorlunda. Gärna med samma skådisar, men med en annan fördelning av rollerna.

Med några få undantag fungerar dialogerna mycket bra och de ämnen som dyker upp i de många samtalen mellan rollfigurerna är tillräckligt allmängiltiga för att alla i publiken i alla fall ska känna igen sig i något och kunna identifiera sig med någon. Små vita lögner är inget storverk, men en mer än sevärd film som inte minst tack vare de sommarvarma och härliga kustnära Cap Ferret-miljöerna värmer i biovintern. Vilket naturligtvis inte är fy skam.

Paris est magique!

Det är naturligtvis en definitionsfråga om den här filmen verkligen hör hemma på en frankofilblogg, men jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva om den. Det går naturligtvis inte att göra det när det handlar om att en av mina verkligt stora regissörsfavoriter äntligen har spelat in en hel film i min favoritstad. Det handlar såklart om Woody Allens Midnatt i Paris som har svensk biopremiär i dag.

Att påstå att jag har längtat efter att få se den och att jag var taggad inför pressvisningen av häromdagen är såklart en grov underdrift. Risk för besvikelse med andra ord, men att vara taggad är en sak och förväntningar en annan. Den minst sagt varierande kvalitetsnivån hans filmografi har hållit, säg de senaste knappa 20 åren, har lärt mig att skruva ner förväntningarna inför varje ny Allen-rulle.

För visso gjorde han sitt senaste mästerverk Match Point (som jag för övrigt såg för första gången vid ett besök i just Paris) för bara fem år sedan och en mycket inspirerad film i Vicky Cristina Barcelona för tre år sedan. Det är bara det att för varje sådan film tycks hon också göra en Jadeskorpionens förbannelse eller Hollywood Ending. Det går med andra ord upp och ner. Han har visat att han fortfarande har kapacitet att göra riktigt, riktigt bra film men det går inte att förvänta sig att han gör det.

Till min stora glädje visade sig Midnatt i Paris vara en av hans bättre filmer på senare år. Ingen ny Match Point eller Vicky Cristina Barcelona, men väl i klass med exempelvis Scoop, Melinda och Melinda och den underskattade Say Anything.

Det är definitivt den mest lättsinniga och renodlat charmiga filmen han gjort sedan den bedårande musikalfilmen Alla säger I Love you (som ju också innehåller scener från Paris). Midnatt i Paris är en romantisk komedi/fantasi. Den handlar om en nostalgiskt lagd och lätt bohemisk amerikan vid namn Gil.

Han är på besök i Paris med sin ytliga fästmö Inez och hennes föräldrar. Att påstå att de småborgerliga föräldrarna är lite skeptiskt inställ till Gil är ingen överdrift och när han lanserar en idé om att han och Inez ska flytta till Paris efter deras snart stundande bröllop blir han inte direkt mer populär i deras ögon. Inte heller Inez tänder på idén.

Gil, som är en framgångsrik manusförfattare för tv med författardrömmar, har dock (fullt förståeligt) blivit helt förälskad i den franska huvudstaden. Han fantiserar om hur det vore att bo i den kulturella smältdegel av författare, musiker och konstnärer som befolkade 1920-talets Paris. En sen kväll när han är ute på en promenad blir hans drömmar besannade.

En tidsmaskin i form av en veteranbil uppenbarar sig och tar honom med till just 20-talet. Där träffar en överväldigad Gil storheter som Cole Porter, Ernest Hemingway och Gertrude Stein. Tidsresandet återupprepar sig vid midnatt varje kväll och Gil stortrivs. Men samtidigt blir han mer och mer distanserad från Inez och den nutida vardag han tvingas återgå till på vardagarna.

Midnatt i Paris är naturligtvis inte heller någon ny Karios röda ros, det saknar den socialt patos för att vara, men den har något av samma bitterljuva melankoli över sig och den där fantasieggande frågeställningen ”vad skulle hända om?” är densamma. Skärpan i replikskiftena är kanske inte på gammal god Allen-nivå och här finns heller inga dråpliga och potentiellt klassiska oneliners, men Midnatt i Paris bjuder på en hel del skratt och framförallt en genomtrevlig och mysig stämning.

Skådespelarna är genomgående utmärkta och när är de inte det i en Woody Allen-film? Det är trots allt något av hans adelsmärke att locka fram det bästa ur sina ofta namnkunniga ensembler. Owen Wilson är charmerande som Gil och Marion Cotillard är förtjusande i rollen som Gils romantiska intresse i 20-talsvärlden. Ett speciellt omnämnande förtjänar också den alltid strålande Michael Sheen.

Midnatt i Paris är kanske lite för lättviktig för sitt bästa, men bara det inledande kollaget med (förvisso i bland lite väl turistbroschyraktiga Parisvyer, men ändå) är sådant ögongodis att bara det motiverar hela biobesöket för oss frankofiler och parisnostalgiker.