Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Frankofiliskolan del 4: Fars i racer(taxi)fart

Den fjärde delen i det jag kallar frankofiliskolan ska handla om en fransk paradgren, nämligen farsen. För i nedräkningen över de tio mest sedda franskspråkiga filmerna någonsin på bio i Frankrike har vi nu nått fram till nummer nio och där hittar vi den andra filmen i den framgångsrika Taxi-serien.

Många kanske reagerar över genrebeskrivningen fars när man pratar om Taxi-filmerna, men jag menar att vi talar om filmer vars släktskap med just fars inte går att förneka. Det är högljutt, tempostarkt och sådär lite medvetet fånigt som fars ofta är. Rollfigurerna är karikatyrartade, det sker förvecklingar och i stället för spring och smäll i dörrar framförs och krockas bilar i hög hastighet.

Kanske kan man säga att manusförfattaren och producenten Luc Besson med Taxi-serien skapade en ny genre som skulle kunna kallas actionfars?

Taxi 2 som släpptes år 2000 blev det publikt sett mest framgångsrika filmen i serien som till dags dato består av fem franska filmer, flera nyinspelningar i andra länder och en amerikansk tv-serie. Drygt 10,3 miljoner biljetter såldes till den i Frankrike och det gör den alltså till den nionde mest sedda inhemska filmen genom tiderna på de franska biograferna.

Alla de ledande personerna från den första filmen är i Taxi 2 tillbaka. Med ett undantag: Gérard Krawczyk har ersatt Gérard Pires som regissör, men eftersom den här serien känns så driven av producenten, manusskribenten och filmbolagsbossen Luc Bessons vision så är regissörens betydelse i detta fallet mer sekundär.

Samy Naceri spelar återigen taxichauffören Daniel, Frédéric Diefenthal hans polisvän Emilien, Marion Cotillard Daniels flickvän Lilly och Bernard Farcy polischefen Gérard. Dessutom får Emma Wiklunds (eller Sjöberg som hon hette då) rollfigur Petra en något större roll i det hela denna gång.

Storyn, som även denna gång är mer av en ursäkt för en lång scener med snabbt körande bilar, går ut på att våra hjältar hamnar mitt i en komplott där den japanska maffian, Yakuzan, planerar att mörda en japansk minister på besök i Marseille och samtidigt stjäla ett topphemligt vapen som den franska vapenindustrin vill sälja till Japan.

Det är såklart ingen överraskning hur det hela slutar men vägen dit är onekligen rätt underhållande, särskilt om man som jag har biljaktsfilmer som ett guilty pleasure, vilket gör det lättare att ha överseende med att det är mer än bara rätt fånigt emellanåt. Betydligt mer svårsmält är den grabbighet och rena sexism som då och då visar sig i filmen och som man såklart allra helst hade varit utan.

I nästa del av frankofiliskolan ska vi ta oss an det åttonde mest sålda frankofona albumet genom tiderna.

Stark som bara Dardenne

Det är bara att konstatera att de har gjort det igen, kungarna av europeisk socialrealism. Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit i original) är ännu en stark film av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Sedan förra helgen går den att se på svenska biografer.

Två dagar, en natt hade premiär vid årets Cannesfestival och även om det inte blev någon guldpalm för bröderna denna gång (de har redan två) togs den emot med övervägande positiva ordalag.

Brödernas förra film Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo) från 2012 var en för dem ovanligt ljus film. Den nya filmen saknar inte heller den glimtar av ljus i berättelsen men är i högre grad en typisk Dardenne-rulle.

Två dagar, en natt utspelas i ett nutida Belgien, hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Berättelsen är enkel. Huvudpersonen Sandra (spelad av en absolut lysande Marion Cotillard) har just tagit sig tillbaka från en lång sjukskrivning på grund av depression. Precis när hon står i begrepp att återgå till sitt jobb får hon veta att hon blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren har gett hennes medarbetare ett val att rösta om: en person, Sandra, måste sägas upp annars blir det ingen bonus på 1000 euro. Majoriteten röstar för bonusen.

Sandra och hennes bästa väninna på jobbet lyckas övertala chefen att omröstningen ska göras om. Nu har Sandra helgen på sig att övertyga kollegorna om att  de när de kommer tillbaka till jobbet på måndagen ska rösta för att de ska avstå bonusen och hon få vara kvar. Hon blir skjutsad runt av sin make Manu för att söka upp arbetskamraterna och prata med dem en och en.

Två dagar, en natt är klassisk Dardenne. Handhållet och nervigt foto i naturlig färgskala, ingen pålagd musik och absolut gehör när det gäller dialogen. Med sedvanligt små medel och inga som helst yviga gester mejslar de fram ett starkt och gripande stycke film som känns.

Canet gör nyinspelning av sig själv utan sig själv

Tyvärr måste jag än en gång be om ursäkt för en tids inaktivitet här på bloggen. Material att skriva om har definitivt inte saknats, men inspirationen och orken har liksom saknats. Följden har blivit att jag nu återigen har skaffat mig en hel del att skriva ikapp mig om (vilket på ett sätt naturligtvis är något positivt, det betyder att det glädjande nog händer en hel del när det gäller fransk- eller franskspråkig kultur som hittar hit till våra breddgrader just nu).

Filmen Blood Ties som släpptes på svensk dvd för ungefär en månad sedan är en av de där filmerna jag är skyldig er läsare några rader om. Det är en sådan där film som det går att fundera kring om den verkligen hör hemma på en frankofilblogg eller inte. Trots att det är en amerikansk film på engelska tycker jag att det finns några avgörande faktorer som gör att den faktiskt gör det. Det är en nyinspelning av en fransk film, den är regisserad av en fransk regissör och har en fransk stjärna i en av de ledande rollerna.

Blood Ties är en nyinspelning av Rivalerna (Les liens du sang) från 1998. Guillaume Canet, som spelade en av huvudrollerna i det av Jacques Maillot regisserade originalet, gör nu tvärtom. Det vill säga regisserar men skådespelar inte själv. I Blood Ties är handlingen flyttad från Lyon till New York, tiden är dock alltjämt 70-tal. Ramberättelsen är också i det stora hela densamma. Handlingen kretsar kring de två bröderna Chris och Frank. Chris blir i filmens inledning just frisläppt från ett längre fängelsestraff. Han är fast besluten att få rätsida på sitt liv och leva att hederligt liv på rätt sida lagen. Det visar sig dock inte vara så lätt.

Förhållandet till brodern Frank, som är polis, är av förklarliga skäl an aning ansträngt. Frank önskar inget annat än att Chris ska lyckas få ordning på sitt liv men litar inte riktigt på att det kan bli så och inseratt han i kraft av sitt yrke kommer att behöva hålla ett vakande öga på honom. Men yrkesroller är en sak och släktband något helt annat. Vilket komplicerar livet rejält inte minst för Frank.

Precis som Rivalerna är Blood Ties nästan mer att se som ett socialrealistiskt och karaktärsdrivet drama mer än den typ av actionfilm den delar mycket karaktäristik med. De två filmerna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om varandra, Guillaume Canet förhåller sig väldigt trogen den vision som Jacques Maillot presenterar i det franska originalet. Ändå vill jag påstå att Blood Ties är en lite bättre film.

Den är mer påkostad och ser därför bättre ut. Miljöerna, detaljerna och scenografin känns mer genuin i Blood Ties. Dessutom är jag sedan tidigare mycket svag för den känsliga och lätt melankoliska ton som Guillaume Canet mejslar fram i sina filmer, till exempel den mästerliga Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) och  succéfilmen  Små vita lögner (Les petits mouchoirs). Samma typ av ton genomsyrar även Blood Ties.

Guillaume Canet är en utmärkt personinstruktör och med skådespelare som bland andra Billy Crudup, Clive Owen, James Caan, Marion Cotillard, Mila Kunis och Matthias Schoenaerts i rollistan får han dessutom massor med skådespelartalang att arbeta med. Möjligtvis med undantag för en tidvis lite svajig Clive Owen är Blood Ties mycket riktigt också en välagerad film.

I och med att Guillaume Canet (som med hjälp av den amerikanske regissören James Gray själv gjort manusbearbetningen) inte har gjort några större ändringar jämfört med originalfilmen lider den tyvärr också till viss del av samma brister. Det är manusmässigt en aning banalt och lättviktigt emellanåt och om man ska göra ännu en film på samma lite lätt utslitna tema krävs det allt att man ska komma med något nytt och fräscht grepp för att det riktigt ska lyfta. Det gör aldrig Blood Ties och därför blir den inte mer än en sevärd, hantverksskicklig och underhållande film. Men beroende på vad man väntar sig av en film kan det naturligtvis vara gott nog så och räcka en bra bit.

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.

Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.

De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?

Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.

Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för Amour på Céasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.

Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.

Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Efter The Artist: Amour

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film.

Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film. Och jag gläds extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte.

Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.

Audiard gör det igen!

2012 kommer kanske inte att gå till historien som ett av de starkaste filmåren någonsin men det andra halvåret har definitivt varit starkare än det första och de senaste två månaderna har inneburit en riktigt stark slutspurt på filmåret på de svenska biograferna.

Denna slutspurt kröns av årets sista fullpoängare, Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os i original) som gick upp på svenska biografer i fredags. Det är en filmisk julklapp som både smeker på kinden och riktar ett hårt slag mitt i solar plexus.

Det är filmisk poesi blandad med brutal realism och jag älskar varje sekund av det. Jag är djupt imponerad av att Audiard har lyckats följa upp den mästerliga och med rätta tokhyllade En profet (Un prophète) med en på många sätt helt annorlunda film som är lika bra och innehar samma emotionella sprängkraft.

Med tanke på att han dessförinnan  gjort starka filmer som Den diskrete hjälten (Un héros très discret) och Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arreté) är det bara att konstatera att vi talar om en av vår tids främsta regissörer. Inte minst om vi talar om att skildra olika sidor av maskulinitet och våldsamhet.

Rust and bone innehåller samma tematik som i stort sett alla Jacques Audiards filmer gör men skiljer sig ändå ganska rejält från de andra eftersom det i grund och botten är en kärlekshistoria. Låt vara en annorlunda kärlekshistoria långt ifrån genrens klichéer, men ändock en kärlekshistoria.

Den handlar om Ali, en emotionellt handikappad men fysiskt stark ensamstående far som tar sin femårige son med sig och lämnar Belgien för att söka lyckan vid den franska Rivieran. Efter att ha tagit tillfälliga jobb som nattväktare och dörrvakt på en krog kommer han i kontakt med ett annat sätt att tjäna pengar: att delta i illegala street fighter.

Av en slump korsar Alis vägar Stéphanies. Hon arbetar med att träna späckhuggare och träffar Ali för första gången i samband med ett bråk på en nattklubb. Efter att hon råkat ut för en svår arbetsplatsolycka som berövar henne bägge benen vänder hon sig i sin ensamhet och depression till Ali.

De två egentligen ganska olika människorna tyr sig till varandra och de möts i ett synnerligen dramatiskt skede i respektive liv, men kanske kan de hjälp varandra att få rätsida på tillvaron.

Rust and bone är en i många skeden ändlöst vacker film, här finns scener som jag för alltid kommer att bära med mig. Jacques Audiard visar prov på enorm känslighet i sättet att berätta Alis och Stéphanies historia på.

Balansen mellan det skira och vackra å ena sidan och det stenhårda och brutala å den andra är perfekt utförd. Det är en film som griper tag direkt och som sedan aldrig släpper det. Det fantastiska fotot, den ypperliga rytmen i klippningen och Jacques Audiard personregi är tre av filmens trumfkort. Ett fjärde är Matthias Schoenaerts och Marion Cotillard i huvudrollerna. Jag har svårt att sätta ord på hur ruskigt bra de är och nöjer mig med att konstatera att det inte finns en falsk ton i deras samspel och att deras respektive rollinsatser andas fullständig autenticitet.

Rust and bone är en film som känns och med tanke på de många våldsinslagen är det inte alltid en lätt film att titta på, men även i de mest brutala ögonblicken hittar Jacques Audiard någon form av poesi så låt dig inte skrämmas bort av dem.

En charmig och fartfylld taxifärd

Vi har väl alla våra guilty pleasures, ett av mina är att jag när det när det bjuds på varmt, soligt och somrigt väder ute gärna plockar fram den franska actionrullen Taxi från 1998 från dvd-hyllan och sätter mig och kollar.

Under den härliga värmeböljan i förra veckan åkte den fram igen. Egentligen är Taxi (liksom de tre uppföljarna) en ganska fånig och dum film och det är inte särskilt mycket som skiljer den från alla andra skräpactionfilmer som Luc Besson skrivit manus till och producerat från mitten av 90-talet och framåt.

Det känns som att Besson krafsat ihop manusen med minimal ansträngning över en kopp kaffe en eftermiddag. Vilket i fallet Taxi inte är en helt felaktig jämförelse. Luc Besson skrev manuset på bara 30 dagar, vilket är som en eftermiddag i jämförelse med vad färdigställandet av ett genomsnittligt filmmanus som blir filmatiserat brukar ta.

Men så är inte handlingen i Taxi inte så avancerad heller. Och det spelar faktiskt inte så stor roll. Filmens förtjänster och vad som gör att den faktiskt fungerar ligger på ett helt annat plan.

Regissören Gérard Pirès ser till att iscensätta det hela med en stor, och helt nödvändig, glimt i ögat och en rejäl portion gott humor. I bland låter han tonläget bli lite väl högt och hetsigt men i det stora hela lyckas han hålla samman det hela riktigt bra.

Den samlade skådespelarensemblen (där bland annat svenska fotomodellen Emma Wiklund, eller Sjöberg som hon hette då, ingår) bidrar dessutom med massor av charm, vilket naturligtvis också spelar in för att höja helhetsintrycket en bra bit över den nivå som en film av den här typen brukar ligga på.

Och när det gäller just skådespelarna är det extra kul att se Marion Cotillard i det som var hennes första större roll och som blev något av ett genombrott för henne, åtminstone på hemmaplan.

Det är kanske inte den mest krävande roll hon har gjort i sin karriär, men den spirande star quality hon visade upp i Taxi ledde till att hon nominerades 1999 till en César för bästa kvinnliga hopp. Det var för övrigt bara en av totalt sju, varav den vann två, César som den nominerades till.

Den vann priserna för bästa klippning och bästa ljud medan den fick se sig slagen i kategorierna bästa film, bästa regi, bästa musik, bästa manliga hopp (Samy Naceri) och så då bästa kvinnliga hopp.

Att den nominerades till så många priser är i och för sig klart överdrivet och inte helt välförtjänt, men säger en del om att den trots allt inte är så dålig – och att jag kanske inte behöver skämmas alltför mycket över att jag uppskattar den.

Taxi är en fartfylld actionkomedi Daniel (Samy Naceri) , ett fartälskande pizzabud i Marseille vars högsta dröm är att bli taxichaufför. Hans dröm slår in, men hans syn på hur en taxichaufför ska bete sig i trafiken är en aning oortodox. Han kör nämligen som om han vore tävlingsförare i ett GP-lopp.

Av en slump får han polisen Emilien (Frédéric Diefenthal bland annat känd som J-P i den första säsongen av tv-serien Clara Sheller som jag skrev om för en tid sedan) som klient. Emilien som själv är en hopplös bilförare är måttligt road av Daniels körstil, men inser att han och polisen kan dra nytta av en man med Daniels egenskaper i jakten på en rysk rånarliga som plågar Marseille.

Emilien erbjuder möjligheten för Daniel att slippa straff om han hjälper polisen. Ett udda och annorlunda partnerskap har tagit form. Det är bokstavligt talat gasen i botten som gäller i resten av filmen.

Som sagt, det är inte kärnfysik det handlar om, men Taxi är en skamlöst underhållande film. Rätt dum emellanåt och inte särskilt trovärdig överhuvudtaget, men den levererar precis den typ av lättsamma underhållning och vilopaus för hjärnan som behövs mellan varven. I bland räcker det mer än väl.