Mannen som ville leva sitt liv

…et  voilà, c’est reparti! Då var vi där igen. Vid en namncirkus när en fransk film ska släppas på svensk dvd. Häng med här: i Frankrike heter filmen L’homme qui voulait vivre sa vie (vilket för övrigt är en lysande titel med tanke på vad den handlar om), men den internationella titleln är The Big Picture, vilket är helt logiskt med tanke på att det är originaltiteln på den roman av den amerikanske författaren Douglas Kennedy som den bygger på.

För det svenska filmbolaget dög dock inte The Big Picture som titel. Inte heller Den gåtfulle fotografen som Douglas Kennedys roman fick heta här. Nej, det svenska filmbolaget valde i stället att hitta på en egen (och mycket mer slätstruken) engelskspråkig titel! Så om du vill hitta den i de svenska dvd-hyllorna så får du nu leta efter Identity of a Killer. En dussinthrillertitel på en annorlunda och intressant film.

Identity of a Killer, det tar emot att använda den titeln men eftersom det nu är den som gäller här i Sverige så får jag för enkelhets skull ändå använda den, är en flerbottnad och existentialistisk berättelse om Paul Exben, en man vid ett vägskäl i livet. Yrkesmässigt finns inte mycket att klaga på. Han är advokat och har ett välbetalt arbete som dessutom inom en snar framtid kan bli ännu mer lukrativt efter att han fått ett erbjudande om att ta över den framgångsrika firman.

På det privata planet är det däremot betydligt värre ställt. Han och hans fru har glidit från varandra och deras tillvaro tycks mest bestå av att såra varandra. En dag får frun nog och ber om skilsmässa. Av en slump får han reda på att hon en tid haft en älskare. Det visar sig dessutom vara en av Pauls vänner, en fotograf med hela världen som arbetsfält.

Genom en ren olyckshändelse råkar Paul ta livet av honom, men efter den initiala paniken inser Paul att det hela är en chans för honom att verkligen förverkliga ett liv som han länge önskat att han kunnat leva. Ett av Pauls stora intressen är nämligen vara att fotografera och därför fingerar han sin egen död, tar den fotograferande vännens identitet och drar iväg. Färden tar honom till Balkan där han startar om på nytt, med framgång men också med en permanent skräck för att bli upptäckt för den han verkligen är.

Regissören Eric Lartigau har lyckats bra med att ladda sin filmatisering av Douglas Kennedys Patricia Highsmith-influerade roman med massor av stämning, atmosfär och känsla. Romain Duris är ypperlig i rollen som Paul Exben och det är bra det för egentligen ligger hela nyckeln till huruvida den i vissa skeden lite sökta och kanske inte helt sannolika berättelsen skulle fungera på om personen som gestaltar huvudkaraktären klarar av att göra det med trovärdighet. Vilket alltså Romain Duris gör. Han lyckas fullt ut fånga allt det inre tvivel och den ångest som Paul bär på. Mycket bra är för övrigt också Marina Foïs, som också kan ses briljera i dvd-aktuella polis (polisse), i rollen som Pauls olyckliga hustru.

Identity of a Killer är utsökt vackert fotograferad och har fått ett suggestivt och välskrivet soundtrack som elegant smälter samman med de fina bilderna. Filmen har en underliggande melankoli som påminner lite om den i Guillaume Canets mästerliga adaptation av en annan amerikansk spänningsroman, Harlan Cobens Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Att arbeta om och översätta amerikanska spänningsromaner till filmer verkar hålla på att bli en fransk paradgren. Lika bra som Berätta inte för någon är Identity of a Killer inte, men så bra att den hade kunnat få gå upp på bio här i Sverige – och definitivt förtjänat en bättre ”svensk” titlel.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.