RSS Flöde

Etikettarkiv: Marcello Mastroianni

Spännande fiktivt möte i den franska revolutionens spår

Postat den

Då har det återigen blivit den 14 juli och traditionsenligt bjuder jag här på bloggen på ett passande filmtips denna den franska nationaldagen till ära. I år får det bli den fransk-italienska filmen Natten i Varennes (La nuit de Varennes i original) från 1982.

Den regisserades av den berömde italienske regissören Ettore Scola som är en av alla de berömda kulturpersonligheter som gått ur tiden detta märkliga år 2016 och visades inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Natten i Varennes utspelas några år efter de dramatiska händelser som är anledningen till att den franska nationaldagen firas just denna dag. Det är en fiktiv berättelse som tar sitt avstamp i en verklig händelse, det franska kungaparets flykt från Paris och arrestering i staden Varennes i juni 1791. En nyckelhändelse i hela den franska revolutionen.

Filmen bygger på boken La nuit de Varennes ou l’impossible n’est pas francais av Catherine Rihoit och är den påhittade berättelsen om ett möte mellan ett antal verkliga personer under en diligensfärd genom Frankrike, i spåren bakom det flyende kungaparet.

Under färden möts bland annat en åldrad Giacomo Casanova (spelad av en förträfflig Marcello Mastroiani), den libertinske författaren Nicolas Edme Restif de La Bretonne, den engelskamerikanske revolutionären Thomas Paine (spelad av Harvey Keitel). Deras samtal kretsar mycket kring den nya värld som formas i revolutionens spår.

Natten i Varennes är en överlag dialogdriven historia, men den har sin beskärda del av dramtiska händelser också. Dessutom är dialogen mycket välskriven och innehåller humor, fart och fläkt.

Faktum är att det inte är utan att jag lite kommer att tänka på Quentin Tarantinos sätt att driva handlingen framåt genom dialog när jag ser hur Ettore Scola arbetar här (vilket såklart kan vara färgat av att det inte var så länge sedan jag såg The Hateful Eight som ju också har sin beskärda del av dialogdrivna scener under diligensfärd)

Ettore Scola ger också filmen en typiskt italiensk burleskhet som också gör sitt till för lätta upp stämningen emellanåt, men som också tillåter några skådespelare befinna sig på gränsen till (och understundom kliva över den) överspel.

Filmen är noggrant iscensatt, inte minst när det gäller kostymer och scenografi, och den noggrannheten skapar en stark autenticitetskänsla. Dessutom är det hela utsökt fotograferat. Med andra ord en film väl värd att se en dag som denna, om du frågar mig.

Trevlig quatorze  juillet och Fête nationale, mina frankofila vänner!