Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.