Comme c’est beau a Bordeaux

Här i ett regnigt Bordeaux avslutas mitt projekt att ha besökt Frankrikes tio största städer. Och snart stänger vi också 2018 som nog får kallas mitt franska år. För fem besök i landet, till fem olika städer kommer jag nog aldrig att överträffa.

Trots det lite trista vädret känns Bordeaux som en vacker och välkomnade stad. Det jag har hunnit med att se av den i alla fall.

En parallell del i besöksprojektet har varit att bocka av konserter med franska artister som jag länge velat se live. Och besöket i Bordeaux är inget undantag.

I kväll blir det Marc Lavoine och i morgon Benjamin Biolay. Och jag är supertaggad!

Kriminalsamarbete över gränserna

Påskdeckaren har börjat bli ett begrepp även här i Sverige, hos våra grannar i Norge har det länge varit tradition att konsumera deckare under påskhelgen. Om man vidgar deckarbegreppet att gälla hela kriminalgenren så kommer här ett något sent tips från mig på den fronten: den fransktyska samproduktionen Crossing Lines.

I praktiken är dock serien Crossing Lines, för det är en tv-serie det handlar om, en än mer internationella produktion än fransktysk. Den är skapad av en amerikan, Edward Allen Bernero, och är inspelad runtom Europa och i original på engelska. Bernero har för övrigt tidigare bland annat arbetat i teamet bakom Criminal Minds.

Crossing Lines bygger på lite samma premiss som  författaren Arne Dahls deckare om Opcop. Den handlar om en specialenhet, i detta fall under den internationella brottsmålsdomstolen, bestående av några av de bästa specialisterna som den europeiska polisen kan erbjuda. Enheten sätts in för att utreda den internationella brott och det för de in på vådliga utredningar runtom i Europa.

Teamet leds av en fransman, spelad av Marc Lavoine, och utgår i mångt och mycket från Paris. Men teamet har inte bara de kniviga utredningarna att koncentrera sig på, alla av gruppens medlemmar har sina egna demoner och bakgrundshistorier att bearbeta och till dessa läggs bit för bit under seriens gång.

Crossing Lines är urtypen för vad jag skulle kalla bra underhållning för stunden. Det är tämligen lättuggat och traditionellt men likafullt underhållande. Dessutom känns de europeiska miljöerna som den utspelas i som en fräsch omväxling till de amerikanska som vi nästan dagligen och lite slentrianmässigt matas med i liknande amerikanska produktioner.

Det är redan bestämt att det kommer att bli en andra säsong av serien och jag hoppas att Bernero och hans team av manusförfattare ägnar mer tid åt själva fallen till den säsongen. I den första är det tydligt att fokus främst har legat på att sätta rollfigurerna på plats, själva kriminalgåtorna är inte särskilt snillrikt utformade och saknar en del i detaljrikedom. Det är lite si och så med trovärdigheten emellanåt och ibland kommer lösningarna lite väl lättvindigt. Men jag tycker att rollfigurerna är så intressanta att jag inte bara kan ha överseende med de manusmässiga tillkortakommandena utan faktiskt längta lite till att jag ska få se och veta mer om dem.

Marc Lavoine är inte den enda berömdheten i rollistan. Donald Sutherland, William Fichtner och Kim Coates (känd från Sons of Anarchy) spelar också viktiga roller.

De franska inslagen i serien är aningen begränsade men inte minst en hel del fina Parisbilder kan man trots allt njuta av.