Ju mer vi är tillsammans…

SVT fortsätter med sin nya, goda vana att smyga in franska filmer i tablån. Klockan 22.45 i kväll visar SVT2 filmatiseringen av Anna Gavaldas bästsäljande roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c’est tout). Romanen som kom ut i Frankrike 2004 blev en enorm succé, bland annat blev den det årets mest sålda roman efter världsfenomenet Da Vinci-koden och succén smittade av sig även på våra breddgrader.

Den svenska översättningen som kom året efter blev även den en omtyckt och omtalad bästsäljare. Och det är inte svårt att förstå varför. Tillsammans är man mindre ensam är en medryckande och varm tegelstensroman som bjuder på härlig feel good med en del svärta och solklar fransk touch.  Men just för att boken var så bra så var det nog många med mig som nog var lite oroliga för att filmversionen inte skulle leva upp till förväntningarna när beskedet om att en filmatisering var på gång.

Mina värsta farhågor stillades en aning när det stod klart att uppdraget att regissera filmen gått till rutinerade och välmeriterade Claude Berri (med bland annat frankofilfavoriterna Jean de Florette och Manon des sources på sitt CV). Sedan blossade de upp igen när jag fick reda på att huvudrollen skulle göras av Audrey Tautou.

Inget ont om henne, tvärtom, men det var absolut inte henne jag såg framför mig när jag läste boken. Varför hon fick rollen är dock inte så svårt att förstå. Efter att hon blivit Amélie Poulin från Montmartre med en stor del av världens befolkning var hon självklart ett kommersiellt ytterst gångbart namn.

Tillsammans är man mindre ensam fick biopremiär 2007 och det visade sig att det inte fanns någon större anledning till oro. Filmen är naturligtvis inte lika bra som boken, men får ändå skrivas upp på kontot för lyckade filmatiseringar. Claude Berri stod själv för manusbearbetningen och lyckades på ett bra sätt och utan att missa något väsentligt koka ner den tegelstenstjocka romanen till en film på dryga 90 minuter.

Det säger sig självt att filmen inte är lika detaljrik som boken och en del av skeendet får inte den tid det behöver för att utvecklas på ett rakt igenom trovärdigt sätt, vilket främst drabbar karaktärsdjupet, men jag tycker ändå att Claude Berri har lyckats fånga stämningen och kärnan i romanen.

Audrey Tautou visar sig också klara av huvudrollen bra, även om jag alltjämt vidhåller att det hade varit bättre med någon annan i rollen, och hon matchas utmärkt av Guillaume Canet och Laurent Stocker i de övriga två huvudrollerna. Särskilt Canet imponerar och han är den som lyckas ge flest bottnar till sin karaktär.

Allra bäst tror jag att Tillsammans är man mindre ensam hade gjort sig som miniserie för tv men som sagt, det är alls ingen oäven 90 minutersversion av berättelsen om den oväntade vänskapen mellan en ung städerska med konstnärsdrömmar, en bitter och självförbrännande kock och en intellektuell och egensinnig aristokrat som Claude Berri har lyckats knåpa ihop. Filmen är i ännu lite högre grad feelgood än romanen, en del av de vassa kanterna och mörkret i berättelsen har skalats bort, vilket såklart är lite synd men ändå något det går att leva med.

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.