Selma kommer tillbaka till sin gamla hemstad Tunis efter ett antal år i Frankrike. Med sig i bagaget har hon en utbildning till psykoanalytiker och en dröm om en praktik hemma i Tunisien.
Hon installerar sig i en takvåning och skrider till verket och även om ingen riktigt tror på idén och vissa inte ens förstår den så ringlar snabbt köerna långa. Men allt är inte frid och fröjd. Vissa ser inte med särskilt blida ögon på hennes verksamhet och den tunisiska byråkratin börjar snart sätt käppar i julen. Sedan har vi också polismannen som samtidigt ligger på henne för att allt ska gå rätt till, samtidigt som han envisas med att vilja bjuda ut henne.
Manele Labidis film Terapi i Tunisien (Un divan à Tunis) som hade svensk biopremiär i fredags har fröet till något riktigt bra i sig. Den är inne på spåret att på något vis skildra vardagen i ett Tunisien såhär nio år efter den arabiska våren och hur samhället påverkats efter att det auktoritära styret fallit, men det känns som att den slarvar och flamsar bort det på vägen.
Den har dock sin charm, och dessutom alltid utmärkta Golshifteh Farahani i huvudrollen, vilket gör att den puttrar på och ändå levererar hyfsad underhållning för stunden. Men för att vara en film om en psykoanalytiker är den ironiskt nog märkligt grund och befriad från psykologiskt djup. Det är väldigt lite som berör eller lämnar några djupare spår när eftertexterna börjat rulla.
BleuBlancRouge 