The shape of punk to come

Den franska regissörsduon Benoît Delépine och Gustave Kervern fortsätter envetet att skildra människor i marginalen. Människor som av olika anledningar valt att stå utanför eller hamnat utanför samhällsnormen. Deras senaste film Le Grand Soir som hade urpremiär för ett drygt år sedan och som i dag fredag går upp på svenska biografer under den internationella titeln Not Dead är på så vis en mycket typisk Delépine/Kervern-kreation.

Den utspelas i sedvanligt grådaskiga och trista miljöer, i det här fallet i den typ av område med samma typer av kedjebutiker som finns i anslutning till i stort sett alla franska städer och som ser i stort sett likadan ut varhelst i landet man befinner sig. Handlingen kretsar främst kring bröderna Benoît och Jean-Pierre. Benoît är en snart femtioårig, övervintrad punkare som mest driver kring med sin hund och gör just ingenting.

Benoît, eller Not som han helst kallar sig, har valt utanförperspektivet och trivs med det. Brodern Jean-Pierre däremot försöker sig på ett annat och mer ordnat liv. Han arbetar som försäljare på ett sängföretag i köpstaden. Men runtomkring honom rämnar sakta men säkert det där ordnade livet som han försökt bygga upp. Och när han i kölvattnet av den ekonomiska krisen får sparken rasar allt. Jean-Pierre slår in på broderns spår och får punknamnet Dead. Not och Dead börjar smida planer om att göra något som ska få resten av samhället att vakna upp.

Som i alla andra av Delépines och Kerverns filmer, de i Sverige mest kända är kanske den Kaurismäki-inspirerade Arga män (utan ben) (Aaltra i original) från 2004 och Den siste mamutten (Mammuth) som biovisades häromåret, ligger det en hel del samhällskritik i botten i Not Dead. Men som vanligt ägnar sig Delépine och Kervern huvudsakligen åt att observera och skildra än att analysera bakomliggande orsaker. Allt kryddat med den där mörka och drastiska humorn som också är ett tydligt signum för duons filmer.

Benoît Poelvoorde och Albert Dupontel är fantastiskt bra i huvudrollerna. I synnerhet Poelvoorde som gör kanske sitt livs roll. Roligt är också att se Brigitte Fontaine och Areski Belkacem, båda mer eller mindre legendariska inom den franska alternativa musikscenen, i rollerna som brödernas bohemiska föräldrar.

Not Dead är en underhållande, avig och trots allt ganska charmig film, trots allvaret i klangbotten och några scener som ger en knut av obehag i magtrakten. Men samtidigt kan jag tycka att det den här gången, som i de flesta andra av Delépines och Kerverns filmer saknas något för att det riktigt ska lyfta till de högre höjderna.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag saknar. Kanske är det den där avsaknaden av analys som jag var inne på tidigare som spökar. Men sevärda är duons filmer utan tvekan alltid, och inte heller i det avseendet är Not Dead något undantag. Och jag tycker att det är något mycket tilltalande med filmskapare som hittat en egen stil och sedan konsekvent följer den, oavsett vad som händer. Något som Delépine och Kervern är ett skolboksexempel på.

Underhållande och personligt från marginalen

Det franska radarparet Gustave de Kervern och Benoït Delépine rönte viss uppmärksamhet i Sverige med sin debutfilm Arga män (utan ben), Aaltra i orignal, från 2004. Sedan dess har det varit tyst kring dem på våra breddgrader. Tills nu vill säga. I går var det svensk biopremiär för deras senaste långfilm, den fjärde i raden, Den siste mammuten (Mammuth).

Den som såg och gillade Arga män (utan ben) vet vad som väntar och kan lugnt förvänta sig att få en liknande filmupplevelse till livs. de Kervern och Delépine har sin stil och håller konsekvent fast vid den. De fortsätter att skildra lite udda människor i marginalen i samhället och de gör det med en berättarstruktur och visuell stil som påminner en hel del om Jim Jarmuschs och de finska bröderna Kaurismäkis.

Den som förväntar sig att få se en sorts ny Arga män (utan ben) kan dock komma att bli besviken. Det finns trots allt en del skillnader mellan den och Den siste mammuten. Som till exempel att de Kervern och Delépine sedan debuten har utvecklat sitt bildspråk en aning. Den siste mammuten är förutom att den i motsats till Arga män (utan ben) är i färg ett poetiskt drag i bildberättandet som debuten inte hade.

Den siste mammuten eller heller inte lika kärv i ton och handling som Arga män (utan ben) var. Och sist men inte minst så är det den här gången inte regissörerna själva som spelar huvudrollerna. Den här gången har de lockat till sig namnkunniga skådespelare som Gérard Depardieu (som jobbade gratis), Yolande Moreau, Isabelle Adjani och Benoït Poelvoorde.

Den siste mammuten är, liksom Arga män (utan ben) en road movie. Den här gången är dock fortskaffningsmedlet en gammal motorcykel i stället för rullstolar. Slakteriarbetaren Serge, spelad av en synnerligen volymös och långhårig Gérard Depardieu, har just gått i pension. Men för att få ut sin pension kräver den ökända franska byråkratin att han lämnar in tjänstgöringsintyg och lönebesked från sina tidigare arbetsgivare.

För att samla in sätter han sig på sin gamla motorcykel och beger sig iväg på en resa. En resa som lika mycket blir en resa in i honom själv och genom minnenas alléer. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Det är absolut inte det bästa du kan se på bio i år, men definitivt något av det mest personliga.

Med ett grovkornigt men ändå märkligt vackert och poetiskt foto och en stil som närmast kan beskrivas som rapsodisk och tablåartad berättar de Kervern och Delépine sin historia. Den siste mammuten är en avig och annorlunda film, kryddad med en lätt samhällskritisk ton och absurd och drastisk humor. Berättelsen ger utrymme för några riktigt fina scener och filmen sticker ut så pass mycket från bioutbudets breda mittfåra att den hela tiden känns intressant. Trots att den ibland spretar lite för mycket rent handlingsmässigt.

I motsats till den koncentrerade och konsekventa Arga män (utan ben) ger Den siste mammuten emellanåt sken av att de Kervern och Delépine den här gången inte riktigt varit helt på det klara med vilken typ av film de velat göra. Sidospåret med Isabelle Adjanis figur känns exempelvis en aning malplacerad och inte helt nödvändigt för berättelsen.

I det stora hela är dock Den siste mammuten en fullt godkänd film, inte minst tack vare den värme och det livsbejakande om den utstrålar och som det inte går att värja sig mot. Trots vissa skönhetsfläckar.